fall antas, att rasegenskaperna äro ärftliga, ehuru erfarenheten lär, att detta ingalunda alltid är förhållandet; man skiljer därför mellan ”rena” eller konstanta och inkonstanta kulturraser. Jfr Descendensteori. Se äfven art. Människoraser. 2. Husdjurssk., ett begrepp, som hänför sig till de kroppsformer hos husdjuren, som ändrats genom människans inflytande och ärfvas konstant under likartade lefnadsförhållanden. Ordet användes sannolikt första gången af Frederico Grisone 1552. Vetenskapligt sedt, finnes icke någon ren eller fullt konstant husdjursras. Se Husdjur, sp. 1344. 1. L--e. 2. H. F. Ras (arab., ”spets”), i Abessinien detsamma som furste. Rasamalaträd, bot. Se Altingia och Java, sp. 1313. Rasande koller, veter. Se Koller. Rasande Roland (it. Orlando furioso, se d. o.). Se Ariosto. Rasans [-a′ŋs], af fr. rasant, artill., den egenskap flacka kulbanor besitta att vara raserande l. bestrykande (se d. o.). Stor banrasans eftersträfvas vid alla handeldvapen samt vid flackskjutande artilleripjäser, emedan målet därigenom kan träffas, äfven om riktmedlet (siktet) ej är inställdt för rätt afstånd. Rasansen ernås genom stor utgångshastighet, hög belastning och lämplig form på projektilen. Jfr Kulbana. G. af Wdt. Rasarbete. I grufvor förekommer understundom, att man vill tillgodogöra sig fyndigheter, som förekomma i nedrasade bergmassor, som uppfylla äldre tomrum, eller i söndersprucket och trasigt berg, eller också, att man vill skaffa sig kommunikation genom sådana rasade delar af grufvan. De arbeten, som därvid utföras, benämnas rasarbete. Detta består vanligen däri, att man i raset framgår med s. k. bockorter (se Grufbrytning) och genom dem undanskaffar eller utfordrar, hvad som rasat af berget. Om raset är rörligt, d. v. s. faller efter, i mån som delar däraf undantagas, kan man uttaga det äfven genom en ”ort” drifven i fast klyft fram till raset. Vid större rasarbeten begagnas äfven tvärbrytning (se d. o.). Th. N--m.* Ras Asir. Se Gardafui. Rasavāhini, ind. litt., en samling buddistiska sagor och legender af Vedehathera, en buddistisk munk från 1100--1200-talen. Handskrifter på pali och singhalesiska finnas i Köpenhamn och Stockholm. Palitexten är -- efter prof, utgifna af Fr. Spiegel, ”Anecdota pālica” (1845), och S. Konow, ”Zwei erzählungen der Rasavāhini” (i ”Zeitschrift der deutschen morgenländischen gesellschaft”, bd 43, 1889) -- utgifven på Ceylon (1891--93). Jfr D. Andersen, ”Rasavāhini, buddhistiske legender paa dansk i udvalg med indledning” (i ”Studier fra sprog- og oldtidsforskning”, 6, 1891), P. E. Pavolini (i ”Giornale della società Asiatica italiana” bd 8, 10, 11), och Konow, ”Vedehathera” (i ”Videnskabsselskabets skrifter” n:r 4, 1895). K. F. J. Rasbiologi. Se Rashygien. Rasbo. 1. Härad i Uppsala län, ingår i Uppsala läns mellersta domsaga och fögderi samt omfattar socknarna Rasbo, Rasbo-Kil och Fundbo. 25,388 har. 3,545 inv. (1914). -- 2. Socken i Uppsala län, Rasbo härad. 11,846 har. 1,767 inv. (1914). R. bildar med Rasbo-Kil ett pastorat i Uppsala stift, Vaksala kontrakt. Rasbo-Kil, socken i Uppsala län, Rasbo härad. 7,553 har. 699 inv. (1914). Annex till Rasbo, Uppsala stift, Vaksala kontrakt. Rasbrytning, bergsv. Se Grufbrytning, sp. 390, och Rasarbete. Rasch, Halvor Heyerdahl, norsk naturforskare, f. 1805, d. 1883, blef 1825 konservator vid Zoologiska museet i Kristiania och var 1852--74 professor i zoologi vid Kristiania universitet; han var upphofsman till flera praktiska reformer, bl. a. inverkade han genom Jagten i Norge (1845) på jaktlagen af s. å. och var på det hela taget administrationens ständige konsulent i naturvetenskapliga frågor. Praktiska mål tjänade äfven hans böcker Om den kunslige fiskejormerelse og om biavlen (1852) och Om midlerne til ät forbedre Norges laxe- og ferskvandsfiskerier (1857; två svenska öfv. 1858). Mycket arbete nedlade han på att höja ostronodlingen i Norge K. V. H. Rasch, Jonas Gottfried, norsk läkare, f. 1831 i Fredrikshald, d. där 1902, offentliggjorde en rad skrifter i medicinens historia, bl. a. Udvalg af de celdste medicinske klassikeres skrifter i oversættelse tilligemed korte levnetsskildringer af forfatterne og bibliografiske oplysninger (1887), Om den gammel-ægyptiske lægekunst og dens indflydelse paa den græske medicin (i ”Norsk magazin for Isegevidenskaben”, ser. 4, bd VII, 1892), Lægevidenskaben i Alexandrinertiden (ibid., IX, 1894) och Asklepios fra Prusias (Kios) og den metodiske skole (ibid., XII, 1897). K. V. H. Raschbam (Rashbam), judisk namnform af Rabbi Samuel ben Meir (jfr härom förklaringen af namnet Raschi), f. mellan 1080 och 1085, d. efter 1150, en dotterson till den berömde Raschi, var en af de förnämste ”tosafisterna” (se Rabbinska språket och litteraturen, sp. 818), som fullständigade dennes talmudiska arbeten. R. skref dessutom en utmärkt Perusch ha-torä (Pentateuk-kommentar), utg. af Rosin, 1881. H. A.* Raschbaz, rabbin. Se Rabbinska språket och litteraturen, sp. 819. Raschdorff, Julius, tysk arkitekt, f. 1823 i Öfre Schlesien, d. 1914, studerade vid Bauakademie (som nu kallas Tekniska högskolan) i Berlin 1844--47, blef 1853 stadsbyggmästare i Köln och var verksam där till 1878, då han blef professor vid Bauakademie i Berlin. Till R:s tidigare arbeten hör restaurerandet af flera romanska och gotiska kyrkor i Rhen-provinsen samt rådhuset i Köln. I nämnda stad byggde han Wallraf-Richartzmuseet (i modern gotik, i samarbete med Felten 1861) och Stadttheater (1872), i Düsseldorf Ständehaus (1878). Ett verk af R. är äfven Tyska kyrkans i