1039 Ras el-Mi!h-Rashygien 1040 nistrativ mening och kunde ej heller under de förändrade tidsförhållandena vinna någon i strategisk, hvarför dess slutliga förfall med nämnda år kan anses börja. Ruinerna af det forna slottet äro ännu tämligen väl bibehållna (se fig.), och ringmuren uppnår ställvis ännu sin forna höjd. Slottet var uppfördt på en 14 m. hög, mot n. brant stupande bergkulle invid ett mindre, i Finska viken utmynnande vattendrag, som var segelbart och förmedlade förbindelsen med öppna hafvet samt kunde, i fall af behof, genom järnkedjor afstängas. Från landsidan gjordes borgen otillgänglig af en omkr. 300 m. lång och 12-18 m. bred vallgraf, som var fylld med vatten, ö. om slottet voro på en lägre kulle ladugårds- och uthusbyggnaderna uppförda. I grundteckning påminde borgen närmast om formen af en hästsko. Den svängda sidan vette mot n., den öppna mot s. I sydvästra hörnet befann sig ingångsporten, till hvilken ledde en brant, stenlagd uppgång. På slottets sydöstra sida, som tillika synes varit slottets starkaste, fanns ett rundt torn, som numera ej höjer sig öfver den närmaste ringmuren. På denna sida var muren högst och tjockast samt når ännu en höjd af 13 m. öfver berggrunden. Borggården synes ha varit rektangelformig och trång. Mot densamma vette slottets fönster, af hvilka den egentliga slottsvåningens lågo på södra sidan. Fönster- liksom dörröppningarna synas ha varit af spetsbågsform. Mera än öfriga finska slott från medeltiden påminner R. genom sin stil om sydliga länders riddarborgar. ö. om slottet låg, enligt sägen, Raseborgs gamla köping, som omnämnes redan 1414. Från nämnda plats synes köpingen sedermera ha blifvit flyttad till närheten af Snappertuna kyrka, hvaraf namnet Tuna eller Snappertuna köping. I Gustaf Vasas seglationsordning för Finland af 1550 nämnes ännu Raseborgs stad bland de städers antal, hvilka hade rättighet att från utlandet direkte hämta sina varor. Jfr T. Hartman, "Raseborgs slotts historia" (i "Skr. utg. af Sv. litteratursällskapet i Finland", 33, 1896). 1-6. A. G. F. Ras e!-Milh. Se Cyrenaica. Rasera (fr. raser, af lat. radere, bortskrapa), nedrifva i grund, jämna med marken. - Raserande kulbana. Se Rasans. Rasförädling. Se Rashygien. Rasgrad, stad i Bulgarien, vid Donaus biflod Bjali Lom och järnvägen mellan Rustsjuk och Varna. 13,829 inv. (1905). 13 juni 1810 och 14 aug. 1877 egde där strider rum mellan turkar och ryssar. Rash [ra7j], med., engelskt namn för hvarjehanda röda, flyktiga utslag på huden, i synnerhet roseola (se d. o.). F. B.» Ras Hafun. Se Haf un. Rashdall [randel], Hastings, engelsk teolog och filosof, f. 1858, "fellow" vid New college i Oxford (sedan 1895) och "lecturer" därstädes sedan 1910. Hans filosofiska ståndpunkt är en voluntaristisk personalism och idealism under inflytande af Lotze m. fl. Skrifter: Doctrine and development (universitetspredikningar, 1889), The universities of Europe in the middle ages (1895), Christus in ecclesia (1905), The theory of good and evil (1907), Philosophy and religion (1909) m. fl. S-e. Rashygien (Eugenik, Rasförädling, Raskultur) är en gren af den moderna hygienen. Den står i nära samband med rasbiologi, som har till mål att vetenskapligt utforska och belysa alla de faktorer, som på ett eller annat sätt förmå förändra den ursprungliga art-, resp. rasbeskaffenheten hos en mer eller mindre stor grupp människor, hvilka stå i ett icke alltför aflägset blodsbandsförhållande till hvarandra (sålunda en släkt, en folkstam, en ras o. s. v.). Rasbiologi fattas ofta i ännu vidsträcktare bemärkelse, i det äfven växter och djur anses höra till dess studieobjekt. Till frågor af nyssnämnda art kan räknas allt, som rör ärftligheten, vidare en hel mängd samhälls- och miljöförhållanden. Rashygienen åter har till uppgift att samla sådana rön, som peka på en utveckling i gynnsam riktning för kommande släktled. Den söker klargöra orsakerna till den ärftliga urartningen och vill söka ordna de sociala förhållandena så, att efterkommande släkten stå så väl rustade som möjligt i konkurrenskampen. Som en grundsanning inom rashygienen måste man därför betrakta idén, att de "välborna", d. v. s. de i fysiskt, intellektuellt och moraliskt hänseende bäst utrustade individerna, böra i största möjliga mån fortplanta släktet och att dessutom alla ogynnsamma moment i fråga om uppfostran, miljö- och samhällsförhållanden inskränkas till det minsta möjliga. Ärftlighetsforskningens raska uppblomstring i nutiden jämte ett allt större intresse för sociala frågor hos breda lager af kulturländernas befolkning har tvifvelsutan banat väg för rashygienen. Det börjar mer och mer framstå som en ofrånkomlig sanning, att ett folkmaterial af god rasbeskaffenhet är en stor rikedom, väl värd att taga vara på och söka förkofra. England kan betraktas som det land, där dylika forskningar och sträfvanden först gjort sig gällande. Impulsen därtill ha två af landets vetenskapliga stormän gett genom sina banbrytande arbeten, nämligen Charles Darwin och Francis Galton. Redan 1873 uttalade Galton den åsikten, att det är möjligt att förbättra människoraser, utan att man behöfver komma i strid med nyare tiders moraliska uppfattningar. Han utvecklade redan då ett helt program för, hur dessa sträfvanden borde bedrifvas. Det har visat sig, att dessa hans planer, som till en början nästan öfverallt uppfattades som utopier, till stor del redan förverkligats i hans hemland. 1883 nyttjade Galton ordet eugenik (läran om välborenhet i biologisk mening), hvilket nu vunnit burskap inom så godt som hela den engelsktalande världen och äfven annorstädes. Galton var ända till sin död outtröttligt verksam på detta område och offrade större delen af sin förmögenhet härför. Af honom upprättades i London ett eugeniskt institut, det s. k. Galtonlaboratoriet, hvars föreståndare nu är professor Karl Pearson. Vidare testamenterade han medel till en professur, den första i sitt slag, likaledes i London. Galton, som blifvit kallad eugenikens fader, var så besjälad af dessa idéer, att han förutspådde, att den tid skulle komma, då de skulle intränga i folkmedvetandet och behärska massorna nästan som en religion. I Nord-Amerika har rashygienen likaledes vunnit en mycket hastig utbredning och t. o. m. börjat göra sig gällande