i flera staters lagstiftning. Sedan några år existerar äfven där, i New York, ett vetenskapligt forskningsinstitut, som förestås af Charles Davenport, en ansedd forskare. I Tyskland har under de två sista årtiondena ej så litet gjorts för att utbreda kunskaper på området. Några ekonomiskt väl situerade läkare jämte en talrik mängd väl skolade naturforskare egna nu tid och krafter häråt. Bland de ledande männen må nämnas doktor Alfr. Ploetz, doktor A. Schallmayer och hygienikern professor Max von Gruber, alla dessa verksamma i München. Det är doktor Ploetz, som gett oss namnet rashygien (ty. rassenhygiene). Denne har tillsammans med några andra forskare 1904 startat en tidskrift, som uteslutande sysselsätter sig med rasbiologiska och rashygieniska frågor. På doktor Ploetz' initiativ ha vidare bildats ett tyskt och ett internationellt rashygieniskt sällskap. I Sverige bildades 1910 i Stockholm ett svenskt sällskap för rashygien, hvilket uppställt följande programpunkter som ledmotiv för sin verksamhet: 1) att insamla och bearbeta material af betydelse för studiet af de mänskliga ärftlighets- och variationsförhållandena samt af sådana samhällsförhållanden, som utöfva inflytande på den växande individen; 2) att bland sällskapets medlemmar och bland allmänheten sprida kunskap om rashygienens metoder och resultat, till ledning för såväl offentliga åtgärder som för de enskilde individernas handlande; 3) att stödja vetenskapligt grundade sträfvanden för uppväxande och kommande generationers kroppsliga och andliga hälsa. Under de allra sista åren har intresset för rashygien vaknat äfven i de öfriga skandinaviska länderna, liksom i Holland, i Frankrike och nu senast i Italien och Ungern. Den första internationella kongressen för rashygien hölls 1911 i London. -- Litt.: W. Schallmayer, "Vererbung und auslese" (2:a uppl. 1910), och C. W. Saleeby, "The progress of eugenics" (1914). En amerikansk rashygienisk bibliografi utkom 1913 (Bulletin n:r 13 från Bureau of analysis and investigation, New York state Bd. of charities). I "Archiv für rassen- und gesellschafts-biologie, einschliesslich rassen- u. gesellschafts-hygiene", som utges med ett band årligen sedan 1904, samt i "The eugenics review", som utkommer sedan 1912, finnas rätt fullständiga förteckningar öfver nyare utländsk litteratur i ämnet. Populära skrifter på nordiskt språk äro H. Lundborg, "Rasbiologi och rashygien" (1914), R. Vogt, "Arvelighetslæere og rashygiene" (s. å.), och J. A. Mjöen, "Racehygiene" (1915). H. Ldbg. Rasi [utt. med starkt skorrande r och tonande s], oftast skrifvet ghasil. ghazi (eg. partic. af arab. verbet rdza, "göra en rdzwa", d. v. s. ett lyckligt plundringståg in på fientligt område), nyttjas stundom som militärisk hederstitel, i betydelsen af segerrik e. d., t. ex. Osman ghasi pascha. H. A.* Rasi. Se E h a z e s. Ra'sin, S te n k a. Se Eazin. Rask (ty. rasch, fr. ras, af lat. räsus, rakad, kortklippt), ett glatt och tunt, kypradt ylletyg med stark appretyr. Rask, Rasmus Kristian, dansk språkforskare, f. 22 nov. 1787 i Brendekilde by nära Odense, d. 14 nov. 1832, sattes 1801 i Odense latinskola, där han tidigt och nästan på egen hand lärde sig flera främmande språk. I synnerhet lade han sig vinn om isländska och utarbetade själfständigt en isländsk ordbok, i hvilken orden jämfördes med närbesläktade språks, samt lade därvid grunden till sitt längre fram utvecklade grammatikaliska system. 1807 blef han student och 1808 anställd vid universitetsbiblioteket, men fick först 1812 en ringa lön. Han offrade allt hvad han kunde på bokköp och studerade många europeiska språk, hvarunder han gjorde utkast till en språklära efter eget nytt system. Han tänkte till en början studera teologi, men ändrade sig snart och lade t. o. m. bort sitt dopnamn Kristian som påminnande om kristendomen, en i hans tycke "ljusskygg lära". 1808 var han Nyerups medhjälpare vid öfversättandet af den yngre Eddan och utgaf 1811 sin förträffliga Vejledning i det isländske sprog ("Anvisning till isländskan eller nordiska fornspråket. Från danskan öfversatt och omarbetad af författaren", 1818), utarbetad på alldeles nya grunder och med ny grammatikalisk terminologi. Han deltog likaledes i utgifvandet af Björn Hal-dorssons isländska ordbok (1814). Våren 1813 reste han med kungligt understöd till Island, där han under två års vistelse lärde sig språket som en infödd, och fullbordade där sin epokgörande afhandling Undersögelse om det gamle nordiske eller isländske sprogs oprindelse (utg. 1818). I detta arbete uppvisar han frändskapen mellan de europeiska språken, med bestämda lagar för Ijudöfver-gångarna mellan två besläktade språk, och framhåller som allmän grundsats, att språkfrändskapen icke är att söka endast i ordförrådet, utan i hela den grammatiska byggnaden, alltså grunddragen af den jämförande språkforskningen (samtidigt med tysken Bopp) och samma lära om ljudskridningen, som J. Grimm under inflytande af R:s arbeten senare (1822) satte i system. För att uppsöka stam-språket till isländskan beslöt R. göra en resa till trakten kring Don och Kaukasus, den traciska stammens hemvist, och leddes därigenom in på sin stora resa till Indien. Med statsunderstöd jämte tillskott af geheimerådet J. Biilow reste han i okt. 1816 till Stockholm, där han dels i 15 månader studerade finska, i hvilket språk han redan 1812 under ett kort besök erhållit undervisning *af Franzén, dels utgaf den äldre och yngre Eddan samt omarbetade sin isländska språklära och skref en angelsaxisk språklära med läsebok, hvarigenom han i hög grad främjade studiet af detta språk. I Sverige fick R. förmånliga anbud att stanna kvar och utge andra äldre språkliga skatter, men ehuru man i hans hemland ingalunda efter förtjänst uppskattat R. och hans vetenskapliga storhet, ansågs det nästan för ett förräderi att lyssna till förslag i sådant syfte. R. afböjde dem också och fick i vederlag professors titel (1818) samt reste öfver Finland till Petersburg, där han 15 månader stu-