1043 Ras Kartum-Raskolniker 1044 .derade ryska och flera asiatiska språk som förberedelse till sina kommande färder. R. önskade själf uppskjuta dessa och först lägga hand vid några andra arbeten, men reste dock i juni 1819 öfver Moskva, Astrahan och Tiflis genom Persien under stora mödor och försakelser och kom slutligen 29 sept. 1820 till Bombay, där han ett par månader studerade parsernas heliga språk. Därifrån begaf han sig genom Indien till Calcutta och vidare till Madras, utvidgande sina kunskaper i persiskan och Indiens många språk, de ariska såväl som de tamuliska i södra Indien. Han af-slutade därunder sitt egentliga stora språkstudium under ständigt bemödande att klassificera och till deras släktskap bestämma språken, skref sin skarpsinniga afhandling om Zendsprogets og Zendavestas celde og cegthed (1826), hvari detta språks fränd-skap med de ariska uppvisas, och samlade därjämte 33 mycket gamla och sällsynta handskrifter på zend och pehlevi (de finnas nu i Köpenhamns universitetsbibliotek). Från Madras kom R. (nov. 1821) till Ceylon, där han lyckades förvärf va en dyrbar samling af 50 palihandskrifter på palmblad (nu i Köpenhamns k. bibliotek) och utgaf en Singalesisk skrijtlcere (tr. på da. i Colombo 1821). Vidare gjorde han utkast till att skrifva indiska och arabiska språken med latinska bokstäfver för att därigenom vinna större enkelhet och umgicks med liknande plan för kinesiskan. På våren 1822 bröt han upp från Ceylon mot hemlandet, men led skeppsbrott och kunde först i dec. lämna Calcutta, hvarifrån han inträffade i Köpenhamn 5 maj 1823. Alla väntade nu, att han skulle bearbeta det rika material han samlat i Asien, men en egendomlig rastlöshet och feberaktig oro, som hindrade honom att länge fördjupa sig i samma ämne, drefvo honom nu att studera de äldre tyska språken samtidigt med att han utgaf en spansk språklära (1824) och en frisisk (1825), hvilka efterföljdes af en italiensk U827), en lapsk (1832) och en engelsk (s. å.). Man förstod icke det sammanhang, hvari dessa arbeten tedde sig för honom, unnade honom ingen ro att afsluta hvad han efter hand fick färdigt och gaf honom icke tillräckligt understöd att ode-ladt egna sig åt vetenskapen. Visserligen blef han 1825 e. o. professor, men utan lön, och först 1829 hugnades han med bibliotekarietjänsten vid universitetet. 1825 hade från Skottland erbjudits honom en fördelaktig bibliotekarieplats, men han hade af böjt anbudet med de vackra orden: "Man är skyldig sitt fädernesland allt, hvad man kan uträtta". Ehuru en professorsstol i österländska språk blef ledig 1826, förbigicks R., och då han slutligen utnämndes i dec. 1831, sade han själf med rätta: "Jag fruktar, att det är för sent". Hans hälsa hade blifvit bruten under resorna i Indien, och han saknade den vård, som hade bort egnas ett så dyrbart lif. Oaktadt sin betryckta ställning utvecklade R. stor verksamhet. Liksom han 1816 grundlagt det isländska litteratursamfundet HiÖ islenzka bökmenntafélag, var han äfven 1825 en af stiftarna af Det nordiske oldskriftselskab, blef dess förste ordförande och tog verksamt del i utgifvandet af flera sagor. Vidare skref han lärda afhandlingar om den gamla egyptiska och hebreiska tidräkningen (1827-28), utgaf tidskrifterna "Hermod" (1825-26) och "Li- teraturbladet" (1829) samt skref själf större delen af deras innehåll. 1826 utkom hans F or sög til en videnskabelig dansk retskrivningslcere, hvari han ifrade för en mera rationell rättskrifning af danska språket, i likhet med hvad han förut yrkat för isländskan, och framlade rika bidrag till sitt modersmåls kännedom. Hans plan mötte emellertid starkt motstånd och mycket oförtjänt hån, hvilket gjorde hans sinne bittert och kom honom att på detta ämne nedlägga mera tid och krafter, än önskligt hade varit. Efteråt har man småningom antagit det hufvudsakliga i hans system. R. lämnade också bidrag till tydningen af runskriften, liksom han under sin vistelse i Persien undersökt kilskrifterna samt ådagalagt, att deras språk var ariskt. Af största betydelse äro hans undersökningar (1819) om sammanhanget emellan de finsk-ugriska folkens språk och om dessa folks förhistoriska utbredning och vandringar. Senare uppvisade han de deccanska språkens släktskap med denna språkstam. R. säges ha känt öfver 50 språk och efterlämnade betydande samlingar till språkläror för flera af dem, hvilka han likväl ej hann utarbeta. R:s Samlede af handling er utkommo 1834 -38 i 3 bd, med en inledande lefnadsteckning af N. M. Petersen, hans ungdomsvän. 1842 restes öfver honom en graf vård med inskrifter på 4 språk, och 1887, på 100:e årsdagen af hans födelse, ett enkelt monument i hans födelseby. S. å. utgaf K. Rönning minnesskriften "R. K. Rask", och sedermera stiftades ett legat, som bär hans namn. Se V. Thomson i "Nordisk tidskrift" 1887 och K. Warburg, "R. R. och Sverige" (i "Runa", 1888). E- Kbg. Ras Kartum. Se Kar tum. Rarskiernas rike. Se 111 y r i e n. Raskolniker (ry. rasko'lniki, kättare) är ursprungligen beteckning på en ur ryska kyrkan på grund af sin religiösa konservatism utbruten sekt, som afsatt ett antal olika förgreningar. Patriarken Nikon i Moskva (1652--66) sökte från 1654 i liturgien genom varsamma ändringar återställa de ursprungliga, men under tidernas lopp förvanskade läsarterna, resp. formerna. Från kyrkligt håll mötte motstånd, representeradt af protopoperna Avvakum, Neronov o. a. Då en synod (1666--67) gillade reformerna, utträdde de missnöjde; själfva kallade de sig starovertser (gammaltroende), kyrkan kallade dem raskolniker (schismatiker). Deras från början oppositionella stämning mot öfverheten skärptes under våldsamma förföljelser, hvarunder bl. a. Avvakum blef martyr för sin öfvertygelse, men anhängarnas antal växte hastigt. Deras alltjämt fortfarande motsats mot kyrkan rör ej läran, utan (som vanligt vid låg kulturståndpunkt) oväsentliga detaljer, t. ex. att kyrkan utbytt det 2-faldiga halleluja vid gudstjänsten mot ett 3-faldigt, att namnet Issus (Jesus) rättats till Iissus (i full motsvarighet till det grekiska Ιησοῦς). I motsats till de ortodoxe förbjuda raskolnikerna tobak som lyxvara; läkarhjälp afvisas, emedan sjukdomar äro en af Gud pålagd botgöring. Att dessa och liknande obetydligheter kuunat vidmakthålla så djup söndring visar, hur lågt kulturen står. Oviljan mot kyrkan har liksom hatet mot öfverheten antagit nästan fanatiska former; sektens rättsliga ställning har till följd däraf varit vansklig och först under