1890-talet förbättrats. Bland raskolnikerna särskiljas följande grupper: 1) popovsjtjini (prästerliga) ega efter kyrkans föredöme en prästerlig organisation; ett parti bland dem, jedinovertser (trosförvanter, d. v. s. med kyrkan), har t. o. m. ingått union med kyrkan och får sina präster från denna. 2) Bezpopovsjtjini (prästlösa) representera en radikalare strömning, förkasta prästerskap och sakrament (utom dopet); kyrkans medlemmar och allt, som de berört, gälla som orena; de prästerliga funktionerna fullgöras af föreläsare och äldste. Fastor och reningsceremonier spela en stor roll. Egendomlig är deras ställning till äktenskapet. Åtskilliga proklamera den fria kärleken. Andra svärma för celibat samtidigt med sexuella utsväfningar. Bezpopovsjtjini äro splittrade i ett stort antal mer eller mindre excentriska sekter. -- Bredvid dessa raskolniker i sträng mening och egande åtskilliga beröringspunkter med dem stå "de andlige kristne". De skilja sig från starovertserna liksom från kyrkan genom att förkasta all kult och all yttre gudstjänst, i hvars ställe de sätta andens fria verksamhet. Att tillhöra någon af dessa sekter är belagdt med straff; de flesta hålla sig därför i det yttre till kyrkan. Gemensamt för alla är ett svärmiskt sjukligt drag i former, som stundom slå öfver i det förryckta eller vanvettiga. Bland det stora antalet hithörande sekter urskiljas följande hufvudgrupper: 1) Chlystovstjini (gisslare); som stiftare af denna sekt namnes bonden Danila Filipov, i hvilken Gud tagit sin boning. Den nye Sebaot gaf sina anhängare 12 bud, hvaribland maning att tro på den helige Ande (d. v. s. fullständig undergifvenhet under hans inflytande), att döda allt köttsligt och all egen vilja (i sammanhang härmed förbud mot spirituosa och äktenskap), maning att hålla samtliga de gifna föreskrifterna hemliga o. s. v. Filipov tog bonden Suslov till Kristus. Denne gjorde propaganda genom 12 apostlar, säges ha korsfästs liksom Kristus och vara uppstånden liksom han. Vid andaktsöfningarna är målet att genom vilda danser under gisselslag försättas i extatiskt tillstånd, hvilket utlöser ett slags tungomålstalande. Huruvida de många beskyllningarna för orgier och sedliga förvillelser äro berättigade, därom råda delade meningar. 2) Skoptser (själfstympare), som åberopande misstydda bibelställen (Matt. 5: 28--30; 19: 12) förklara könsdriftens dödande genom kastrering och kvinnobröstens afskärande som nödvändigt villkor för salighet. 3) Molokaner (se d. o.), 4) Duchobortser (se d. o.), 5) Morelsjiki och med dem besläktade sekter, som enligt grundtanken, att endast den, som uthärdar ett martyrium, blir salig, frivilligt söka döden. Det har getts fall, där tusentals personer tillsammans undergått "elddopet", och andra, då på en på förhand bestämd dag familj efter familj villigt låtit sig slaktas, hvarvid den, som begynt dödandet, snart nog öfverlåter fortsättningen åt en annan och själf mottar det dödande hugget, efterträdaren i sin ordning låter bringa sig om lifvet af en tredje o. s. v. -- En tredje grupp bredvid de gammaltroende och de andlige kristne utgöres af stundisterna (se d. o.). -- Den första historiska framställningen af raskolväsendets uppkomst och utveckling var Andrej Zjuravlevs "Polnoe istoričeskoe izvěstie o staroobrjadcach" (1794, ny uppl. 1795). Grundligare, men mera polemisk är metropoliten Makarijs "Istorija russkago raskola" (1855). 1858 och 1860 utgaf ryska inrikesministeriet ett rikhaltigt material från 1716--1858 med titeln "Sobranija postanovlenij po časti raskola". 1875 började i Moskva utges tidskriften "Bratskoe slovo", uteslutande egnad åt raskolnikerna, och professorn vid Kazans andliga akademi A. P. Stjapov upprättade en vetenskaplig skola för deras utforskning. Bland hans efterföljare må nämnas Kozjantjikov, "Opisanie raskolnitjich sotjinenij", I. Filippov, "Raskolnitjija djela XVIII stoljetija", P. I. Melnikov, "Istoritjeskie otjerki popovstjiny", I. F. Nilskij, "Semejnaja zjizn v russkom raskolje", och V. V. Andrejev, "Raskol i jego znatjenie v narodnoj russkoj istorii". Jfr J. Stadling, "De religiösa rörelserna i Ryssland" (1891), och A. Jensen, "Rysk kulturhistoria", II (1909). D. Fehrman. A-d J. Raskolnikov [-åff], ryktbar roman af F. M. Dostojevskij (se d. o.). Raskultur. Se Rashygien. Rasmus Berg. Se Erasmus Montanus. Rasmusen, Sören, norsk vetenskapsman, f. 1768, d. 1850, deltog 1809 i stiftandet af Sel-skabet for Norges vel, tillhörde 1813 den första uppsättningen professorer vid norska universitetet med matematik och fysik som ämnen. 1815-16 var han hufvudstadens förste representant i stortinget och 1825-38 direktör för statskassans affärskontor. K. V. II. Rasmus Ludvigsson, historieskrifvare, genealog, föddes något före 1520-talet, d. 1594, inskrefs 1539 vid Rostocks högskola och kom på 1540-talet i Gustaf Vasas tjänst. R. var sedan sekreterare hos hertigarna Erik och Johan. Han hade i uppdrag att granska kyrkornas och klostrens bref för pröfning af konungens rätt till återbördande af gods i anslutning till Västerås recess, och fick därunder en omfattande kännedom om de adliga släkternas ursprung och sammanhang. Sina släktutredningar nedskref han i en mängd böcker, som nu finnas förvarade i riksarkivet och offentliga bibliotek. Med allt skäl kan han kallas "Sveriges förste genealog". Hans genealogier ha användts som material af följande genealoger, och då hans ofta gissningsvis nedkastade anteckningar kritiklöst upptagits, har man att däri söka den yttersta grunden till den osäkra och förvirrade kännedom om våra medeltidssläkter, som ännu är rådande. Han upprättade äfven ett register öfver de gods adeln med orätt "ryckt och rappat" från det forna andliga frälset samt gjorde vidsträckta undersökningar rörande den danska adelns gods i Sverige äfvensom den svenska adelns i Danmark. I alla dessa handlingar lämnas viktiga bidrag till medeltidens gods- och släkthistoria. - Vidare lämnade han en fortsättning till Peder Svarts historia om Gustaf Vasa (det är denna, som förr varit känd under namn af "Rasmus Karlssons krönika"). Äfvenledes finnas af hans hand några annalanteckningar rörande Sveriges historia, hvilka delvis synas vara hämtade från någon nu förlorad kronologi. Därjämte må nämnas, att han författat inskrifterna på de under Johan III:s tid i Värnhems kyrka nedlagda konungagrafstenarna, äfvensom efterlämnat några smärre skrifter af mindre vikt. Jfr H.