1057 Ratihabition-Rationalism 1058 det underskrefs, å den andra, att den dag, på hvilken ratifikationerna utväxlades, skall anses såsom begynnelsetid; där ej annat är öfverens-kommet, begynner giltigheten med ratifikationen. ILL. R.» Ratihabition (lat. ratihaWtio), jur., godkännande, betyder en sådan viljeförklaring, som åt en annan tidigare afgifven viljeförklaring (en utfästelse, en af händelse) förlänar en giltighet, hvilken densamma hittills saknat på grund af sin upphofsmans obehörighet. En omyndigs betalningsutfästelse, t. ex. ett af honom utställdt skulde-bref, som i och för sig icke medför förpliktelse, i allt fall icke fullt juridiskt bindande förpliktelse (se Naturlig förpliktelse), kan sålunda beredas giltighet genom ratihabition af utställarens förmyndare eller af utställaren själf, sedan han blifvit myndig. Försäljning af egendom, tillhörig en frånvarande, som icke lämnat säljaren fullmakt, kommer att gälla, när den frånvarande ratihaberar (förklarar sig godkänna) försäljningen. Då först ratihabitionen bereder viljeförklaringen giltighet, borde denna rätteligen icke räknas från tidigare tidpunkt än själfva ratihabitionen; den viljeförklaring, som behöfver ratihabition, kan dock ofta uppfattas som afgifven under villkor, att ratihabition skall följa, och blir då också villkorligt giltig. Frågan, huruvida ratihabitionen har återverkande kraft eller ej, bör därför besvaras olika för olika tillfällen. I hvarje fall måste hänsyn tagas till andra personers eventuella, före ratihabitionen förvärfvade rättigheter, så att dessa icke genom densamma rubbas. C. G. Bj. Ratin (af fr. rät, råtta), ett preparat, som med framgång användts för att utrota råttor och möss. Den verksamma beståndsdelen utgöres af ratinba-cillen, som dödar större delen af de råttor, som förtärt af preparatet, genom en hemorragisk tarminflammation och blodförgiftning. Bakterien tillhör tyfus-coligruppen och står vissa köttförgiftnings-bakterier nära; den lär icke vara farlig för människor eller husdjur. Ratinlaboratoriet i Köpenhamn för i handeln fyra preparat: flytande ratin 1) för råttor, 2) för möss; användes uppsuget i bröd. 3) fast ratin för råttor, hvilket före utläggandet kan blandas med söt mjölk, 4) "ratin II" har ingen infektionsverkan, dödar genom sin halt af scilla-lök de råttor, som icke påverkats af bacill-preparatet. - Bakterier som medel mot råttdjur användes första gången i större skala 1892 af Löffler. Från en tillfällig enzooti bland mössen på hans laboratorium renodlade han den nu allmänt kända mustyfusbacillen. Nämnda år pröfvades med godt resultat kulturer däraf i Tessalien mot ett slags sorkar, som uppträdde där som landsplåga. Ett svenskt råttutrotningsmedel Ratts (se Ratts), liknar ratin och skall enligt hälsopolisens i Stockholm erfarenhet vara åtminstone likvärdigt med ratin. G. Wrgn. Ratin 1. Ratiné (fr. ratine), ett tjockt, till vinteröfverrockar afsedt ylletyg med uppruggad yta, hvars ullfibrer ofta ordnats eller friserats till små noppor, flockar, våglinjer o. s. v. Denna fri-sering 1. ratinering utföres med särskilda maskiner. Se Appretera, sp. 1252. G. A. w. Ratingen, stad i preussiska reg.-omr. Düsseldorf (Rhenprovinsen), 8 km. n. v. om Düsseldorf. 13,143 inv. (1910). Progymnasium. Bomullsindustri, järngjuteri, tillverkning af ångpannor, maskiner, skrufvar, bultar, papper, spegelglas, tegel och annat lergods. Kalkbrott. Ratio, lat., uträkning, plan, förhållande; förstånd, förnuft (se d. o.). -- Ratio sufficiens, filos., tillräcklig grund. Ratiocination (lat. ratiocinatio, förnuftsslut, slutledning), ret., den s. k. talfigur, då den talande uppmanar sig själf att bevisa en förmodan. Ration [-tʃω̄n; af lat. ratio, se d. o.]. 1. Krigsv. Den bestämda mängd foder, som dagligen anslås för hvarje häst vid armén. Den i rationsstaten upptagna fodermängden behöfver numera icke förbrukas för hvarje dag, utan tjänar endast som beräkningsgrund. Normalrationsstaten upptar (sedan 1901) för dag och häst 5,5 kg. hafre, 3 kg. hö och 3,4 kg. halm till hackelse och strö. Med stöd af denna rationsstat ega regementena uppgöra utfodringsstater, som kunna vara olika för olika årstider. Hästar, som icke erfordras för tjänsten, uppställas i depå och få en till 80 proc. af normalrationen nedsatt ration. För mobilisering och krig gäller en krigsrationsstat, som upptar 5,5 kg. hafre, 4 kg. hö och 2 kg. halm (krigsration, förr fältration) med rätt till vissa utbyten. Den del af en ration, som i krig föres på hästarna, kallas vanligen reservration och utgöres företrädesvis af hästbröd, i annat fall af hafre. -- I franskt språkbruk betecknar ordet "ration" äfven manskaps portion. -- 2. Mat. Se Förhållande. 1. C. O. N. Rationalis. Se Prokurator. Rationalism (af lat. ratio, förnuft). 1. Filos. a) I kunskapsteoretisk bemärkelse, som är termens vanligaste, är rationalismen den åsikt, enligt hvilken människan i sitt förnuft eger en kunskapsförmåga af annan och högre art än sinnligheten. Motsatsen är empirism (se d. o.). -- Under det att vi med sinnena endast fatta den växlande och tillfälliga verkligheten i tid och rum, nå vi enligt rationalismen med förnuftet fram till den sanna verkligheten och kunna om denna utveckla en allmängiltig och nödvändig kunskap, ett verkligt vetande. Det är därför icke på erfarenheten, som vi ha att söka grunda vår filosofi, utan på det rena tänkandet, som därvid utgår från själfklara principer och sedan ur dem enligt tankens egna lagar härleder den strängt vetenskapliga sanningens öfriga innehåll. -- Ett sådant åskådningssätt antyddes redan af flertalet bland de äldste grekiske filosoferna. Huru mycket än deras åsikter om tingens väsen skilde sig från hvarandra, voro de ense om, att sanningen icke var gifven för sinnena. Herakleitos betecknade dessa som "dåliga vittnen för barbariska själar"; och ännu bestämdare bröto eleaterna stafven öfver sinneskunskapen, som framkallar mångfaldens och förändringens växlande sken, under det att endast förnuftet fattar den rena enheten, det eviga varat. Demokritos och Platon, hvilkas åsikter nästan i allt annat voro hvarandra diametralt motsatta, voro också ense i misstron mot sinnenas vittnesbörd, som lika litet kunna fatta atomerna som idéerna, och i tilliten till tänkandet som den enda sanna kunskapen. Härpå byggde Platon hela sin metafysik. Om den sanna kunskapen måste vara allmängiltig och nödvändig, så måste den enligt