- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
1059-1060

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rationalism

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Platon ha formen af vetande; men då måste också vetandets innehåll, idéerna, vara den sanna verkligheten. Denna bildar en värld för sig, och till denna värld har vår egen själ hört, innan vi föddes till sinnevärlden, hvilken af den förra blott är en skugga eller svag afbild. Som en återerinring från vår föruttillvaro i idévärlden uppstår hos oss vetandet, väl med anledning af de ting, som vi fatta med våra sinnen och som genom sin likhet med idéerna erinra oss om dem, men utan att erfarenheten på något sätt kan tjäna som sanningskriterium. Ehuru Aristoteles på så många punkter skarpt kritiserade den platonska idéläran och sökte fatta den sanna verkligheten som immanent i sinnevärlden, öfvervann han dock aldrig den från Platon hämtade förutsättningen, att de högsta principerna fattas af det rena tänkandet. Det var därför rätt naturligt, att den på Platons och Aristoteles' principer uppbyggda medeltida skolastiken fick ett mer eller mindre utprägladt rationalistiskt grundlynne, som fick ett typiskt uttryck i det s. k. ontologiska beviset för Guds existens. För de moderne filosoferna under 1600-talet tillkom ett särskildt motiv, som ledde de fleste af dem till en strängt rationalistisk ståndpunkt. De sågo nämligen i matematiken idealet för all vetenskap och sökte så vidt möjligt ge filosofien samma deduktiva form som Euklides' geometri med utgångspunkt från axiom, för hvilka klarheten och tydligheten i den begreppsmässiga uppfattningen är det enda sanningskriteriet. Detta åskådningssätt omfattades af både Cartesius och Hobbes och tillämpades i strängaste form af Spinoza, som sökte framställa hela sin filosofi "med geometrisk bevisning". Sedan särskildt i England den motsatta åsikten, empirismen, utvecklats af Locke och dennes efterföljare, intog Leibniz en i viss mån förmedlande ståndpunkt, i det att han skilde mellan "faktiska sanningar", som grunda sig på erfarenheten, men sakna allmängiltighet och nödvändighet, och "förnuftssanningar", som ega sin grund i förståndet själft och den första tankelagen (se Tankelagarna). Äfven upplysningsfilosofien hos Wolf och hans efterföljare sökte ge filosofien form af "förnuftiga tankar" med deduktiv bevisföring. Kant bröt med den äldre rationalistiska metafysiken, men behöll i mångt och mycket en rationalistisk grundåskådning. Man plägar beteckna hans ståndpunkt som kritisk l. formell rationalism, i det han i all kunskap antar aprioriska former, hvilka emellertid måste fyllas med ett på erfarenheten grundadt innehåll. Därmed blir vetande om en osinnlig verklighet omöjligt, då vi icke om en sådan ega någon konkret erfarenhet, men å andra sidan urskiljer Kant rationalistiska element äfven i vetandet om den sinnliga verkligheten, de nämnda kunskapsformerna, rummet och tiden samt kategorierna, utan hvilka all allmängiltig och nödvändig kunskap skulle vara omöjliga. Den tyska filosofien närmast efter Kant återgick hos Fichte, Schelling och Hegel till en radikal rationalism med antagandet af ett absolut tänkande, som enligt sina immanenta lagar producerar sitt eget innehåll. Den sistnämnde tror sig i den dialektiska metoden (se Dialektik) ha funnit formerna för detta absoluta tänkandes skapande verksamhet och därmed också vägen för det mänskliga tänkandet att utan stöd af erfarenheten konstruera den sanna verkligheten. Den svenska filosofien har hos Höijer, Biberg, Geijer, Grubbe och Boström ett öfvervägande rationalistiskt grundlynne, som t. ex. drastiskt utformats i nutiden af Hägerström (se dennes "Om filosofiens betydelse för människan", 1898). Annars intar den nutida filosofien i allmänhet antingen en utprägladt empirisk ståndpunkt, eller också följer den Kant i dennes formella rationalism. b) I metafysisk bemärkelse använder man inom den svenska filosofien efter Boströms föredöme termen för att beteckna den åsikt, som antar den absoluta verkligheten vara evig. Liksom idealismen frånkänner denna verklighet rummets form, så fattar rationalismen densamma som upphöjd öfver tiden. I denna bemärkelse betecknade Boström sin ståndpunkt som rationell idealism. -- Rationalister i denna bemärkelse voro eleaterna, Platon, Aristoteles, stoikerna, Plotinos, Spinoza, Leibniz, Kant m. fl. (Jfr Evighet.) -- Motsatsen är metafysisk empirism (se Empirism i art. Empiri). c) I etisk bemärkelse är rationalismen den åsikt, som (formellt) antar hos människan ett sedligt medvetande, som utan stöd af erfarenheten anger skillnaden mellan sedligt rätt och orätt, och (reellt) tillägger det förstnämnda ett osinnligt innehåll. Denna åsikt antar sålunda ett rätt och godt, som har sitt värde i sig själft, alldeles oberoende af förhållandet till mänsklig lycka och olycka. Den motsatta åsikten är etisk empirism eller eudemonism (se d. o.). Man skiljer inom etiken mellan negativ och positiv rationalism. Enligt den förra är sinnligheten något, från hvilket människans vilja bör hålla sig fri, under det att den positiva rationalismen fattar det sinnliga som organ eller medel för sedlighetens förverkligande. -- I den antika filosofien representeras den etiska rationalismen framför allt af Platon. I England kallas denna ståndpunkt vanligen intuitionism och representeras af Cudworth, Butler, den skotska skolan m. fl. Spinoza och Kant äro negativa rationalister. En mera positiv sådan ståndpunkt intages af Fichte, Schleiermacher och Herbart samt framför allt i Sverige af Boström och dennes efterföljare (jfr Etik). -- En motsvarande ståndpunkt kan ock urskiljas inom rätts- och religionsfilosofien. d) Inom estetiken är rationalismen den åsikt, som söker förklara det sköna ur bestämningar, som väsentligt äro af logisk natur, såsom enhet, fullkomlighet o. d. Ståndpunkten representeras af Baumgarten m. fl. Jfr E. v. Hartmann, "Die deutsche æsthetik seit Kant" (1886). 2. Teol., den under senare delen af 1700- och början af 1800-talet framträdande riktning, som under inflytande af den s. k. upplysningslitteraturen såsom kristendomens väsentliga eller enda innehåll satte dess ur förnuftet härledbara sanningar. En af förutsättningarna för rationalismens uppkomst var den intellektualistiska kristendomsuppfattning, som ortodoxien ärft från skolastiken och enligt hvilken den kristna läran är sammansatt af dels naturliga, för förnuftet åtkomliga, dels uppenbarade sanningar. Sedan pietismen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 20 22:59:03 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcb/0550.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free