försvagat systemet genom att samla intresset på dess för individens praktiska fromhet viktigaste moment, riktades under inflytande af 1700-talets allmänna idériktning uppmärksamheten på det i läran, som lät sig rationellt härledas. Hit räknades som de viktigaste styckena Guds tillvaro och försyn, en moralisk världsordning och en dygdens belöning i ett tillkommande lif. Sedan teologien i början af apologetiskt intresse och med bevarande af uppenbarelsens karaktär af viktigaste kunskapskälla och auktoritet upptagit speciellt den Wolffska filosofiens rationella bevisföring för dessa element i kyrkoläran, kunde det ej undgås, att uppenbarelsens värde småningom kom att förblekna; uppenbarelsen kom att uppfattas väsentligen endast som supplerande eller bekräftande de i förnuftet gifna sanningarna. Åtskilliga nyanser i uppfattningen voro på denna punkt möjliga, från en Gellerts konservatism ända till radikalismen hos en Reimarus, som förnekade all uppenbarelse. Rationalismens mest betydande vetenskaplige representant var Semler. Inflytandena från Kants filosofi medförde en viss skiftning i åskådningen; tendensen till eudemonism och utilitarism i moralen förkastades i de från Kant påverkade kretsarna, och de kristna tankarna skulle nu härledas ur det praktiska förnuftet i stället för det teoretiska. Men då all historisk religion skulle bedömas efter måttstocken af den rena moraliska förnuftstron, blef resultatet snarast en skärpt form af rationalism. (Termen "rationalism" begränsas stundom till detta skede i utvecklingen; det föregående, förnämligast af Wolf påverkade, benämnes då "neologi"). Hit höra t. ex. exegeten Paulus och dogmatikern Wegscheider. En supranaturalistisk riktning bekämpade rationalismen utan att kunna fullt frigöra sig från dess förutsättningar (förståndsbevis för skriftens uppenbarelseauktoritet). Äfven mellanformer förekommo, såsom den rationella supranaturalismen, som lärde, att uppenbarelsen är öfver, men ej emot förnuftet. Rationalismens tidsskede var en nedgångstid för det religiösa och kyrkliga lifvet. Kristendomens centrala innehåll kom ej till sin rätt. I kyrklig praxis visade sig det rationalistiska inflytandet i omarbetningar af de kyrkliga böckerna i tidens anda; predikan gick i riktning af känslosamt moraliserande eller praktiska nyttighetsanvisningar. Till tidens förtjänster höra vetenskapliga uppslag på den historiska teologiens fält samt nit för folkundervisningen; på fromhetslifvets område finner man en optimistisk försynstro och ej sällan ett hedervärdt moraliskt allvar. Fullständigt härskande var rationalismen aldrig. Dess undergång kom genom den stora omsvängningen i det andliga lifvet under 1800-talets första generation: romantiken, den religiösa väckelsen, den efterkantiska filosofien, det vaknande historiska sinnet. Schleiermachers teologi, som uppvisade religionens själfständiga plats i det mänskliga själslifvet och utmönstrade den "naturliga religionen" som en blott abstraktion, omgestaltade hela den frågeställning, från hvilken den rationalistiska tidens religiösa tänkande utgått. Rationalismen i Sverige är ännu otillräckligt undersökt. Den synes ha egt en jämförelsevis konservativ karaktär. Dess mest kända representanter voro ärkebiskoparna von Troil och Lindblom samt biskop Lehnberg. Den har efterlämnat beståndande minnen i en mångfald kyrkobyggnader -- ljusa, hvitmenade, prosaiska och stämningslösa. Dess arbete på de kyrkliga böckerna förblef länge resultatlöst; Aurivillius' och Floderus' parafraserande bibelöfversättning (1793) och den Troilska profpsalmboken (s. å.) blefvo ej antagna. Senare, när man redan stod på öfvergången till en ny period, fick Lindblom till stånd katekesen af 1810 och handboken af 1811; den rationaliserande omgestaltningen af traditionen håller sig i dessa böcker, som förblefvo gällande en stor del af 1800-talet, inom ganska trånga gränser. Psalmboksarbetet nådde sin afslutning först 1819, då restaurationens nya ideal och uppskattning af det äldre fromhetslifvet trädt starkare fram. Bland de tongifvande på det kyrkliga området efterträddes rationalismen af en mer eller mindre rationellt färgad supranaturalism. Nyare teologiska riktningar, som uppträdt kritiskt eller fientligt mot kyrkans lära, ha stundom, särskildt af motståndare, benämnts rationalistiska eller sammanfattats under benämningen "nyrationalism". Denna beteckning har dock varit för vag och obestämd att vinna fast burskap. Litt.: G. Frank, "Geschichte der protestantischen theologie", III (1875), K. F. A. Kahnis, "Der innere gang des deutschen protestantismus" (sv. öfv. 1876--77), O. Pfleiderer, "Geschichte der protestantischen theologie seit Kant" (1891), O. Kirn, "Rationalismus und supranaturalismus" (i "Realencyklopädie für protestantische theologie und kirche", 1905), och E. Troeltsch, "Protestantisches christentum und kirche in der neuzeit" (i "Kultur der gegenwart", 1909). 1. S-e. 2. K. B. W-n. Rationalist, anhängare af den filosofiska eller den teologiska rationalismen. -- Rationalistisk, som innebär rationalism. Rationell (lat. rationalis, af ratio, se d. o.). 1. Förståndsenlig, förnuftsenlig, byggd på logiska grunder, fotad på förnuftsslut; förnufts-; väl planlagd, grundad på vetenskaplig insikt. -- 2. Kem. Rationella formler kallas sådana grafiska uttryckssätt för kemiska föreningars sammansättning, i hvilka man anger det sätt, på hvilket man tänker sig föreningens atomer grupperade till molekyler. I motsats därtill äro de empiriska formlerna endast nakna uttryck för den genom analys eller syntes funna sammansättningen. Ättiksyrans empiriska formel är t. ex. C₂ H₄ O₂, men dess rationella H. O. C O. C H₂. Rationella formler kallas ofta strukturformler. -- 3. Mat. Rationella tal kallas sådana tal, som kunna exakt mätas med enheten. Hit höra således de hela talen (däri äfven noll inbegripet) och bråk, hvilkas täljare och nämnare äro eller kunna reduceras till hela tal. -- Rationell funktion kallas en funktion, i hvilken endast hela potenser af den oberoende variabeln ingå. En rationell funktion kallas hel, om den oberoende variabeln ingenstädes ingår som nämnare, eljest bruten. Således är t. ex. $x^2 + ax + b$ en hel, $x^3 + \frac{1}{ax+b}$ en bruten rationell funktion. De rationella funktionerna utgöra en underafdelning af de algebraiska funktionerna (jfr Funktion 4). -- Man talar stundom äfven om rationella koefficienter