till en ekvation och förstår därmed rationella tal eller rationella funktioner. 2. ^{P. T. C.}* 3. (^{I. F.}) Rationsexponent, mat. Se Förhållande. Rationsstat. Se Ration. Ratisbona. Se Regensburg. Ratisbonne [-bå'nn], Louis Gustave Fortune, fransk skriftställare, f. 1827 i Strassburg, d. 1900 i Paris, var 1853--76 medarbetare i "Journal des débats". Bland hans arbeten märkas en prisbelönt öfversättning af Dantes "Commedia divina" (1852--59), Henri Heine (1855), versdramat Héro et Léandre (1859), flera dikter för barn, hvaribland Comédie enfantine (1860; 15:e uppl. 1876), likaledes prisbelönt af Franska akademien, diktsamlingarna Au printemps de la vie (1857) och Les figures jeunes (1865) samt åtskilliga kritiska arbeten (Auteurs et livres, 1868, m. fl.). R. utgaf de Vignys vittra kvarlåtenskap. Ratitæ, zool. Se Strutsfåglar. Ratke (latiniseradt Ratichius), Wolfgang tysk pedagog, f. 1571 i Wilster i Holstein, d. 27 april 1635, fick sin skolbildning i Johanneum i Hamburg och studerade sedan teologi i Rostock. Genom dessa studier blef han ifrig lutheran, men svårigheterna att lära sig de gamla språken hindrade honom att aflägga någon examen; i stället för annan titel fogade han därför längre fram alltid till sitt namn tillägget "Didacticus" (väl närmast i betydelsen af teoretisk pedagog). 1600--03 egnade han sig i sin hemort åt energiska språkstudier och uttänkte därvid en ny metod för språkundervisningen, hvarigenom förvärfvandet af språkkunskap enligt hans åsikt skulle i hög grad kunna underlättas. Upptäckten af denna metod fyllde honom med pedagogisk entusiasm, och från denna stund beslöt han egna sitt lif åt att reformera det dåtida skolväsendet. Han fattade detta rent af som en af Gud honom ålagd mission i den rena lutherska lärans tjänst, ty genom den förbättrade språkundervisningen skulle den tyngsta bördan tas från skolorna och dessa få tid att rikta barnens förstånd med andra behöfliga gudomliga och världsliga kunskaper. För studiet af de andra ämnena ansåg han sig också kunna utbilda likartade, underlättande metoder. 1603--10 pröfvade han med mycken framgång sin metod som privatlärare i Amsterdam, samtidigt med att han själf lärde sig ej blott hebreiska, utan äfven kaldeiska och arabiska. Med intyg af prästerskapet i Amsterdam, att han "för sitt kristliga företag var i behof af högre potentaters och myndigheters hjälp och befordran", begaf han sig till Frankfurt a. M. och inledde underhandlingar med rådet i denna stad, med Morits af Oranien och andra dels om understöd för att med olika vetenskapsmäns bistånd utarbeta de nya läroböcker, som behöfdes för den nya metodens tillämpning, dels om tillåtelse att någonstädes efter sina idéer få reformera det offentliga skolväsendet. Då de tyske furstarna efter Rudolf II:s död 1612 sammanträdde i Frankfurt för att välja en ny kejsare, ingaf R. till denna höga församling ett "memorial", hvari han utfäste sig att "med Guds hjälp till hela kristenhetens tjänst och gagn ge vägledning till: 1. huru hebreiska, grekiska, latin och andra språk på ganska kort tid kunna läras både af gamla och unga; 2. huru man icke allenast med det högtyska språket, utan också med alla andra språk kan upprätta en skola, i hvilken alla konster och vetenskaper utförligt kunna läras och spridas; 3. huru man lätt kan införa och fredligt upprätthålla i hela riket ett endräktigt språk, en endräktig regering och en endräktig religion." Närmare utvecklade han sitt program i den "förklaring", som han snart lät följa på memorialet. Till något beslut i öfverensstämmelse med hans önskningar kom dock ej furstemötet, men hos enskilda af dess deltagare, såsom hertig Ernst d. y. af Sachsen-Weimar och landtgrefven Ludvig af Hessen, hade han väckt ett lifligt intresse, på samma gång han lyckades väcka stort uppseende i hela Tyskland. Flertalet af professorerna vid universitetet i Giessen uttalade sig för hans planer, och två af dem, den grekiske filologen Helwig samt filosofen och matematikern Jungius, nedlade rent af för en tid sina ämbeten för att vara R. behjälpliga med utarbetandet af de nya läroböckerna. I Weimar, dit han öfverflyttade, fann han en hängifven och trogen beskyddarinna i den högt begåfvade änkehertiginnan Dorotea Maria (moder till Bernhard af Sachsen-Weimar). Hon gaf honom ledningen af sina söners uppfostran, ja mottog jämte sin syster och andra högt ställda personer själf undervisning af honom i latin och hebreiska. Flera professorer vid universitetet i Jena försvarade i ett offentligt uttalande den nya språkmetoden, men den stridbare R. skaffade sig också flera förbittrade motståndare. Gärna mottog han därför en kallelse till Augsburg. Där erbjöds honom emellertid endast tillfälle att privat undervisa några borgarsöner, under det hans förhoppningar att få någon offentlig skola under sin ledning ej gingo i uppfyllelse. Till hans nya vistelseort hade Helwig och Jungius följt honom, men äfven med dem kom han i delo, så att de öfvergåfvo honom och ansågo sig oförhindrade att bryta det tysthetslöfte rörande den nya metoden, hvilket de liksom hans öfriga anhängare måst skriftligt afge. Nu följde för R. några år, hvarunder han i olika städer förgäfves sökte finna jordmån för sina reformer, till dess han våren 1618 kom till Köthen, där Dorotea Marias broder, furst Ludvig af Anhalt, samt hennes son hertig Ernst af Weimar satte honom i stånd att i en stor skolorganisation förverkliga sina planer. Sjutton framstående vetenskapsmän, de fleste professorer, ställde sina krafter till hans förfogande. Från ett särskildt tryckeri utgafs ett stort antal läroböcker med oöfverträffad utstyrsel och på titelbladet det stolta tankespråket: "Ratio vicit. Vetustas cessit" (förnuftet segrar, det gamla viker). Ej mindre än 337 gossar och flickor inskrefvos i den nya skolans sju klasser. R. öppnade ett lärarseminarium, men det var ingen lätt sak att med ens för den nya metoden utbilda en hel lärarkår. Kommo så därtill strider med stadens reformerta prästerskap samt R:s härsklystna, omedgörliga lynne, så är det ej förvånande, att R:s ställning snart blef ohållbar. Då Ludvig på sin superintendents tillrådan fordrade, att Heidelbergkatekesen skulle läsas i de högre klasserna, vägrade R. att lyda. Likaså vägrade han att för fursten närmare redogöra för sin metod. Hänsynslösa skrifvelser från R. satte Ludvigs öfverseende på för hårda prof, och då R. hotade att lämna Köthen och göra alla de på hans företag slösade medlen fruktlösa, lät fursten 5 okt. 1619