1065 Ratlam-Ratnavali 1066 kasta den motspänstige "didacticus" i fängelse. Ehuru ett juridiskt sakkunnigutlåtande anvisat dödsstraff som lagligen användbart mot R:s majestätsförbrytelser, frigaf fursten honom redan 11 juni 1620, sedan R. förmåtts underskrifva en förklaring, att "han utlofvat mera, än han förstått och kunnat hålla, och att han utgett arbeten af sina medarbetare för sitt eget verk". En tid syntes det, som om R. skulle lyckas finna en ny verksamhetskrets i det lutherskt rättrogna Augsburg, men äfven här kom han i strid och måste efter några oförsiktiga yttranden om sitt förhållande till fursten af Anhalt fly ur staden. Furstens syster, Anna Sofia af Schwarzburg, sökte bereda honom inflytande på skolväsendet i Weimar och intresserade för honom Axel Oxenstierna, som i jan. 1632 gaf honom företräde och genomläste en längre skriftlig redogörelse för hans metod. Oxenstiernas omdöme om den känna vi endast genom den redogörelse, som Comenius lämnat för sitt samtal tio år senare med den svenske statsmannen. Enligt denne sagesman skulle Oxenstierna sagt sig "ha funnit, att R. visserligen riktigt upptäckt det svenska skolväsendets brister, men att de botemedel, han hade att anvisa, voro otillräckliga". Men faktiskt är, att Oxenstierna ännu 1634 låtit fyra sakkunniga afge ett utförligt utlåtande om R:s metod och dennes erbjudanden till kansleren samt att detta utlåtande varit för R. gynnsamt. Måhända är därför Comenius' referat något färg-lagdt af den ovilja, som denne kanske hyste mot R. för det ovänliga afvisandet af alla Comenius' frågor till honom; och det kan därför hända, att R. ej varit utan utsikt att i Sverige till sist finna en fristad och ett tacksamt arbetsfält. Men på dessa planer, liksom på alla andra af den rastlöse didaktikern, gjordes ett plötsligt slut, då han bortrycktes af ett slaganfall. R. delade många andra nydanares öde att bli misskänd och missförstådd af sin samtid, och äfven eftervärlden har sällan gjort honom full rättvisa. Skulden därtill låg nog åtminstone delvis hos honom själf. Genom sina braskande löften fick han ett sken af charlatanen, och genom sitt hemlighetsmakeri framträder han som en sorts pedagogisk alkemist. Men hvad som i dessa hänseenden förefaller vår tid stötande förklaras till stor del af hans tids .sedvänjor och dess sätt att uppskatta och värna andlig egendom. Värre var, att R. tydligen långt mera var en svärmare, som intuitivt anade den pedagogiska sanningen, än en tänkare, som klart kunde utreda den, samt att han saknade den organisatoriska förmåga, som krafts för hans planers förverkligande. Men delar han icke åtminstone i viss mån dessa brister med den störste bland pedagoger, med själfve Pestalozzi? Ser man fördomsfritt på R:s lifsgärning, måste man tillerkänna äfven honom en hedersplats i pedagogikens historia. Han öfverskattade undervisningsmetodernas betydelse, men hans metod betecknar ett stort framsteg i förhållande till dåtidens skolor och innehåller enskilda uppslag, som först i våra dagar, sålunda efter tre århundraden, ledt till praktiska reformer. - Emot prygelväsendet i 1600-talets skolor yrkar R., att i skolan "allt skall ske utan tvång och motvilja och att därför lärjungen aldrig skall få kroppslig aga af sin lärare, utan endast af en uppsyningsman, då han visat trots och elakhet". I motsats mot humanismens ensidiga be-drifvande af de klassiska språkstudierna ville R., att de första skolåren skulle egnas åt modersmålet och att detta allt framgent skulle användas vid undervisningen. För de första innanläsningsöfnin-garna ville han afskaffa den bokstafveringsmetod, som ända framemot våra dagar försvårat denna undervisning. Läraren skulle läsa före och barnen så småningom själfva omedvetet upptäcka bokstafs-tecknens betydelse och genom imitation förvärfva läsfärdighet. Vid studiet af de främmande språken skulle man börja med textläsningen och först sedan öfvergå till grammatiseringen. Hvarje språk skulle i skolan behandlas som lefvande, talas och inläras genom hörseln och synen, ej i första rummet af förståndet. För innötningen i minnet kräfde han så många repetitioner, att man trott honom skola alldeles uttråka sina lärjungar; men det lifliga intresse, som han lyckades väcka äfven hos vuxna, bildade personer, hvilka begagnade hans undervisning, tyckes vittna om, att han själf visste undvika öfverdrifterna i detta hänseende, hvilka däremot torde vara att skrifva på hans alltför dogmatiska lärjungars räkning. Särskildt har man ofta förblandat R:s metod för latinundervisningen med hans lärjunge Kromeyers, ehuru R. själf om honom sagt: "han menar väl, men han förstår mig icke". Sina didaktiska grundtankar sammanfattade han i en samling "aforismer", som alla, med undantag af en enda, upptogos af Comenius i hans "Di-dactica magna" och därigenom fått stor historisk betydelse. - En fullständig förteckning öfver källorna till kännedomen om R:s pedagogik har G. Vogt infört dels i ett gymnasialprogram från Kassel (1882), dels i Comenius-sällskapets månadsberättelser (1892). Samme forskare har i Kasselprogram (1875, 1877, 1879 och 1881) infört en utförlig redogörelse för R:s lif och verksamhet. "Ratichiana" ha ock offentliggjorts af Muller i Kehrs "Pädago-gische blätter" (1878). Nya upplagor af R:s skrifter utgåfvos af P. Stötzner (2 bd, 1892-93) och A. Richter (1893). Se äfven K. Christoph, "W. R:s pädagogisches verdienst" (1892), P. Eichel-kraut, "Beiträge zur kenrtnis der didaktik W. R:s" (1895), och J. Lattmann, "R. und die ratichianer" (1898). S-e. Ratlam [rotlä^m]. 1. Vasallstat i brittiska Indien, i västra delen af Central-India agency. 1,665 kvkm. 75,291 inv. (1911). - 2. Hufvudstad i nämnda stat, vid järnvägen Ajmere-R.-Cambay o. a. järnvägar. 27,957 inv. (1911). Ratnäkara, ind. litt., en kashmirisk skald från 800-talet e. Kr., författare till ett stort episkt diktverk Haravijaya (Håras, d. v. s. Qivas, seger), hörande till den art af diktverk, som benämnes mahä-kävya (Kävya är teknisk term på sådana litteratur-verk, som äro författade i enlighet med den indiska konstlärans regler, merendels konstepos). Jfr Indiens språk och litteratur, sp. 538. K. F. J. Ratnavali (sanskr., pärlhalsbandet), ind. hit., ett sanskritiskt drama från 600-talet, hvars författare anges vara en berömd konung Harsha eller Harsha-vardhana (Qn-Harsa) i Kanauj, som äfven säges vara författare till ett par andra dramer, Näga-nanda och Priyadar^ikä. Den verklige författaren