1067 Ratramnus-Rattazzi 1068 var förmodligen Bana, som är författare till två berömda prosaverk, 'Harsa-carita (Harshas lif) och romanen Kädambari. R. behandlar ett i den indiska sågo- och berättelselitteraturen bekant motiv om en konungs kärlek till sin drottnings hofdam, som visar sig vara en prinsessa (samma motiv scm i Kä-lidäsas Mälavikägnimitra). Det har utgetts af Cap-peller (i Böhtlingks "Chrestomathie", 3:e uppl. 1909) samt med kommentar (i Bombay, 1895). Bland öfversättningar må nämnas en engelsk af H. H. Wilson (i "Select specimens of the Theatre of the Hindus") och två tyska af 0. L. B. Wolff (i "Theater der Hindus" 1828-31), Fritze, Ratnä-vali öder die perlenschnur" (1878); en svensk af H. Andersson (1892). Jfr Schröder, "Indiens litteratur" (1887), och A. A. Macdonell, "A history of sanskrit literature" (1909). K. F. J. Ratramnus, benediktinmunk från klostret Corbie i Picardie, d. efter 868, spelade en framstående roll i 800-talets dogmatiska strider. Så uppträdde han i sin skrift De corpore et sanguine Domini (844) som en afgjord motståndare mot Paschasius Radbertus' transubstantiationslära och sökte utan förnekande af Kristi reala närvaro göra gällande, att brödet och vinet i nattvarden vore att betrakta som bärare af en åt de troende sig meddelande andlig kraft. Skriften sattes 1559 på index. I striden angående predestinationsläran ställde han sig på Gottschalks sida och försvarade hans åsikt om en dubbel predestination (till salighet och till fördömelse), utan att förstå augustinismens religiösa centraltankar. Emot Radbertus bekämpade han ytterligheter i fråga om Jesu födelse genom Maria (utero clauso etc.). Under striden mellan den romerska och den grekiska kyrkan tillbakavisade han grekernas beskyllningar i ett lärdt arbete, Contra grozcorum opposita. Se A. Naegle, "R. und die heilige eucharistie" (1903), och Seeberg, "Dogmengeschichte" (2:a uppl. III, 1913). H. W. T. (Hj. H-t.) Rätri (sanskr., natten), ind. myt., personifikation af den ljusa stjärnklara natten, dotter till himmelen och syster till Ushas 1. morgonrodna-den. Som gudomlighet förekommer R. redan i Rigveda. K. F. J. Ratt (ty. steuerrad, af rad, hjul), en i många och olikartade fall förekommande maskindel, använd för att med handkraft kunna vrida eller draga en axel. I sin enklaste form består ratten endast af fyra från ett centrum utskjutande spakar eller handtag; den kan äfven vara försedd med en cirkelformig ring, omslutande spakarnas yttersta ändar, och slutligen kunna, som på större rattar är förhållandet, spakar eller handtag ytterligare vara placerade utanför nyssnämnda ring. - Bland de många mekaniska inrättningar, i hvilka ratthjulet användes, är äfven styrinrättningen ombord på fartyg, medelst hvilken rodret vrides åt ena eller andra sidan. Den består (se fig.) af drillstocken 1. drillkubben, en horisontellt liggande vals, fäst på en axel, hvars ändar hvila på stöd, kallade drillstöttor 1. rattställning. På rattaxelns främre ända sitter ratthjulet (stundom finns ett ratthjul äfven akterom drillkubben), och på ytterkant af ratthjulets ring sitta spakarna eller handtagen, hvarmed ratthjulet föres rundt. Drillstöttorna och drillkubben med axel och ratthjul kallas vanligen för korthets skull med ett gemensamt namn drill eller ratt. Ratten står i förbindelse med rör-pinnen genom drilltåget, som är af hud, kätting eller tågvirke och hvars mellersta del ligger rundt drillkubben, hvarifrån ändarna vidare gå genom block eller skifgatt bort till rorpinnen, med hvars yttre ända de på ett eller annat sätt äro förenade. Ratt finnes äfven på fartyg, försedda med särskild styrmaskin, samt tjänar i så fall till att manövrera pådraget till styrmaskinen. (Jfr Roder och Styrinrättning.) J. G.-B. (C. K. S.) Rattazzi. 1. Urban o R., italiensk statsman, f. 29 juni 1810 i Alessandria, d. 5 juni 1873 i Frosinone, blef advokat i Casale och valdes 1848 till medlem af konungariket Sardiniens deputeradekammare. Hans politik var ifrigt patriotisk och fientlig emot Österrike. Alltsedan 1848 satt han i nästan alla ministärer. Juli- j aug. 1848 var han un- ' dervisningsminister och dec. 1848-febr. 1849 först justitie-, sedermera inrikesminister. 1852 ingick han med sitt parti, den vänstra centern, förbund (det s. k. "connubio") med högra centern under Cavour, med hvars hjälp han s. å. befordrades till kammarens president. I okt. 1853 inträdde han i Cavours kabinett som justitieminister och öfvertog i mars 1854 äfven inrikesministeriet. l jan. 1858 måste han lämna sin plats, emedan han ej delade Cavours franskvänliga politik. För Italiens enhet arbetade han dock med samma ifver som Cavour, och då denne afgick i juli 1859, efter fredspreliminärerna i Villafranca, aflöstes han som ministerpresident af R., hvilken dock redan i jan. 1860 i sin tur efterträddes af Cavour. R. bildade i mars 1862 efter Ricasolis fall en liberal ministär,