Vätskan rinner ut, och trycket på den midt emot öppningen liggande väggen, som ej längre är fullständigt upphäfdt af trycket på den motsatta, sträfvar att flytta kärlet i en riktning, som är motsatt den, i hvilken vätskan rinner. Blir denna sträfvan, hvars styrka hufvudsakligen beror på öppningens storlek och djup under vätskans fria yta, tillräckligt stark att öfvervinna motståndet mot rörelsen, förflyttar sig kärlet äfven i denna riktning. En på detta sätt uppkommen rörelse säges ha sin orsak i reaktion l. mottryck, vara en reaktionsrörelse. Tillämpning af densamma finnes i det Segnerska vattenhjulet l. reaktionshjulet och i flera turbiner. Kanoners rekyl och raketers stigning bero på en liknande reaktionsverkan hos den sig utvidgande gasen. -- 2. Kem., den kemiska inverkan, som två eller flera ämnen utöfva på hvarandra. En kemisk reaktion kan alltid uttryckas medelst en reaktionsformel (jfr Atomvikt, sp. 350--351), hvars förra membrum anger, hvilka de ämnen äro, som inverka på hvarandra, och hvars senare membrum anger de vid reaktionen nybildade ämnena, medan likhetstecknet betyder, att under reaktionen ingen ändring sker i fråga om de i reaktionen deltagande atomernas antal och art. De vanligaste slagen af kemiska reaktioner äro: 1) Direkt förening, då två eller flera olika ämnen förenas till ett nytt ämne; ex. Na + Cl = Na Cl; motsatsen härtill är 2) Enkel sönderdelning, då af ett ämne två eller flera nya uppstå; ex. HgO = Hg + O; 3) Dubbel sönderdelning l. dubbel dekomposition, då två ämnen byta beståndsdelar; ex. Na Cl + Ag NO₃ = Na NO₃ + AgCl; 4) Substitution, då ett ämne ersätter någon eller några beståndsdelar i en förening; ex. Fe + Cu SO₄ = Fe SO₄ + Cu (om oxidations- och reduktionsreaktioner se Oxidation och Reduktion). -- I äldre tider ansåg man, att kemiska reaktioner i allmänhet endast kunde försiggå i en riktning; så att då t. ex. järnoxid reduceras af vätgas, uppfattades detta som ett otvetydigt bevis för, att väte hade större frändskap till syre, än järn har; och den motsatta reaktionen, sönderdelning af vatten medelst metalliskt järn, borde alltså ej vara möjlig. Och då man snart fann, att den senare reaktionen likväl kan realiseras, ifall vattenånga ledes öfver glödande järn, betraktades detta faktum länge som oförklarligt och nära nog enastående. Småningom upptäcktes emellertid alltfler dylika omvändbara l. reversibla reaktioner, och det måste anses som ett af de väsentligaste framstegen i den nyare tidens kemi, att den kunnat formulera den naturlag, massverkans lag (se d. o.) l. Guldberg-Waages lag, som reglerar kemiska reaktioner af detta slag och efter hvilken man kan beräkna jämviktsläget vid desamma. Särdeles betecknande för massverkans lag är, att den dessutom lämnar en tillfredsställande förklaring äfven af de än flera reaktioner, som praktiskt taget förlöpa ensidigt l. irreversibelt, d. v. s. vid hvilka efter reaktionens afslutande endast de ämnen föreligga, som utgöra reaktionsformelns senare membrum. Förklaringen är i sådant fall antingen den, att reaktionsjämvikten kan ligga så långt åt ena sidan, att mängden af den andra sidans ämnen blir nästan omärklig; men dessutom fordrar just massverkans lag att, om koncentrationen för en af reaktionsprodukterna minskas, koncentrationen för den eller de andra i stället måste i motsvarande grad ökas. Om vi betrakta den schematiska formeln för en reversibel reaktion: AB + CD [<-->] AC + BD, så gäller enligt massverkans lag [AB] . [CD] . K = [AC] . [BD], där [AB] o. s. v. betecknar koncentrationen för ämnet AB o. s. v.; och K är ett konstant, för den i fråga varande reaktionen gällande tal, reaktionens jämviktskonstant. Om man nu genom någon åtgärd kan nedsätta koncentrationen hos en af reaktionsprodukterna, t. ex. AC, måste tydligen koncentrationen för BD i motsvarande grad ökas, hvilket i sin ordning måste medföra minskning i koncentrationen både för AB och CD. Om blott nedsättningen i koncentration för AC är tillräckligt stor, kan koncentrationen för AB och CD nedgå ända till omärklighet, d. v. s. reaktionen förlöper praktiskt taget ensidigt i riktningen ->. Den vanligaste orsaken till, att en dylik stark koncentrationsnedsättning inträffar, är, att någon af reaktionsprodukterna utgår ur reaktionsmediet till följd af svårlöslighet och afskiljes i form af fällning eller bortgår som gas, hvilket med andra ord uttryckt betyder, att de kemiska reaktionernas gång särdeles ofta bestämmes, som man brukar säga, af olöslighetslagen. I dylika fall blir det i fråga varande ämnets koncentration i lösningen nedsatt till det lilla belopp, som motsvarar dess löslighet. Så t. ex. går reaktionen Ba Cl₂ + Na₂ SO₄ [<->] BaSO₄ + 2NaCl praktiskt taget fullständigt i riktningen ->, emedan koncentrationen för BaSO₄ ej kan bli större, än den som motsvarar detta ämnes ytterst ringa löslighet (2,3 mg. för 1 l.). Och af samma slag äro de allra flesta af de speciella reaktioner, som i den analytiska kemien användas för de olika metallernas och syrornas igenkännande och kvantitativa bestämmande (jfr Reagens). -- Emellertid tillkommer vid reaktioner mellan elektrolyter ännu en omständighet, som kan bli bestämmande för gången af en reaktion, nämligen uppkomsten af en icke eller blott svagt dissocierad förening, hvarigenom de i densamma ingående ionerna försvinna ur reaktionsmediet. Att t. ex. saltbildning mellan starka syror och baser är en irreversibel reaktion, beror därpå, att syrans väteioner och basens hydroxylioner förenas till odissocieradt vatten: H Cl + Na OH -> Na Cl + H₂ O. Liknande förhållanden ligga till grund för många reaktioner, som förut betraktats som anormala, emedan de icke stå i öfverensstämmelse med olöslighetslagen. -- Uttrycken sur och basisk (l. alkalisk) reaktion användas i den speciella meningen att beteckna syrors och basers inverkan på lackmus och andra indikatorer (se Indikator 2). Ett ämne, som icke inverkar på lackmus etc., säges, oegentligt nog, ha neutral reaktion. -- 3. Med., människo- och djurorganismens sätt att svara på (reagera mot) inverkan af olika retmedel, såsom vissa slags medicin, bakterier, gifter, bad o. s. v. Jfr Tuberkulinreaktion. -- 4. Polit., ett bakslag mot en politisk, religiös, sedlig, vetenskaplig eller estetisk riktning med syfte att åter bringa till heder en äldre. Huruvida en reaktion är berättigad eller oberättigad, beror af beskaffenheten hos det, hvaremot den är riktad och det, som den vill återinföra. Så var