1109 Reaktionsisokor-Reaktionsordning 1110 fortskrider. Höjes temperaturen, växer den specifika reaktionshastigheten k. I genomsnitt fördubblas hastigheten för en kemisk reaktion, när temperaturen ökas med 10°. Från denna regel göra endast de fotokemiska reaktionerna (se d. o.) undantag. Dessa utmärka sig nämligen för ringa eller ingen temperaturkoefficient. Temperaturökningen kan endast påskynda en kemisk reaktion, ej sätta den i gång. Att en bit trä först vid högre temperatur tar eld och brinner upp, beror ej därpå, att reaktionen först vid hög temperatur kommer i gång, utan därpå, att förbränningshastigheten vid vanlig temperatur är så ringa, att det skulle taga hart när oändlig tid, innan en mätbar mängd förbrunnit. Ofta är reaktionshastigheten vid vanlig temperatur ytterst ringa, och detta spelar, som lätt inses af ofvan nämnda exempel, en viktig roll i människans hushållning. Som ett annat exempel härpå kan diamanten nämnas. Den befinner sig i ett labilt eller osäkert jämviktstillstånd (se d. o.) och borde följaktligen ögonblickligen omvandlas. Att vår dyrbaraste ädelsten har undgått denna fara, beror helt och hållet på, att dess omvandlingshastighet är omärkligt liten. Uppvärmer man däremot en diamant tillräckligt högt, omvandlas den till grafit. Sänker man å andra sidan temperaturen, så minskas reaktionshastigheten ännu mera, och vid -200° kan man säga, att all kemisk inverkan praktiskt taget har upphört. Vill man, att en kemisk reaktion vid lägre temperatur skall gå med större hastighet, kan man påskynda den genom att tillsätta en katalysator (se d. o.). Så antänder sig en ström lysgas genast, om den får utströmma mot litet finfördelad platinaasbest, saltsyra upp-oxideras till klor af luftens syre vid närvaro af kopparsalter, o. s. v. På samma sätt går naturen till väga, när den vill påskynda en reaktion. Förbränningen i kroppen sker som bekant vid den låga temperaturen af 37°, beroende på, ätt organismen är uppfylld med katalysatorer, eller, som de där kallas, enzymer (se d. o.), hvilka påskynda förbränningen och spjälkningen af den intagna födan. Det först beräknade uttrycket på den specifika reaktionshastigheten hänför sig till en enkel sön-derfallningsreaktion: A = B + C. Vid mera komplicerade reaktioner följer reaktionshastigheten andra formler (se härom Reaktionsordning). - Till sist må anmärkas, att vid de reversibla reaktionerna (se d. o.) reaktionshastigheten är beroende på skillnaden mellan det, som omsätter sig i ena riktningen, och det, som omsätter sig i den andra. dx Formeln blir således - = kt (a-x) - k2x. dt Vid jämvikt bli dessa två hastigheter lika och reaktionshastigheten följaktligen lika med noll. !. B. Reaktionsisokor [-kår], fys. kem., en af van't Hoff uppställd formel, som anger sambandet mellan den fria energien, konstanten för massverkans lag (se d. o.) och temperaturen. I. !>. Reaktionskonstant, kem. Se Reaktionsord-ni n g. Reaktiönskraft, fys., mek., den kraft, hvarmed en påverkad kropp återverkar på den påverkande. Enligt en af Newtons mekaniska grundprinciper äro den påverkande kraften (verkan, actio) och den återverkande (återverkan, reactio, reaktions- kraft) lika. T. ex.: En fots tryck mot marken är lika stort som markens tryck mot foten ; en magnets attraktion af ett järnstycke är lika stor som järnstyckets attraktion af magneten. R- r H. Reaktiönsordning, kem. En kemisk reaktion säges vara af första, andra, tredje etc. ordningen efter antalet af de från början befintliga ämnen, hvilkas koncentration ändras under reaktionens fort- A. Monomolekylära reaktioner. Det enklaste slaget af kemiska reaktioner utgöra de, vid hvilka koncentrationen ändras endast för ett slag af reagerande ämnen: reaktioner af första ordningen 1. monomolekylära reaktioner. Ett mycket utförligt undersökt exempel på dylika är invertering af rörsocker (se Invertera 2), som sker enligt följande formel: C12 Ho, Ou + H2 O = C6 H12 06 -f C6 H12 06 Körsocker Drufsocker Fruktsocker Wilhelmy, hvilken var den förste, som (1850) undersökte denna reaktion i afseende på den hastighet, med hvilken den försiggår, fann, att reaktionshastigheten (jfr d. o.) under i öfrigt oförändrade omständigheter är proportionell mot lösningens koncentration, hvilket äfven står i öfverensstämmelse med massverkans princip. Reaktionshastigheten aftar alltså under inverteringens fortgång, emedan rörsockrets koncentration naturligtvis blir mindre och mindre. Om man betecknar lösningens ursprungliga koncentration, uttryckt i grammolekyler pr 1., med a och antar, att efter t minuter x grammolekyler rörsocker sönderdelats, så har alltså efter t minuter rörsockrets koncentration minskats till a - x. Om man. nu som reaktionshastighet betecknar koncentrationsändringen pr mi- nut, - , så bör detta uttryck enligt det nyss sagda ef t i hvarje ögonblick vara proportionellt mot den kvar- dx varande rörsockermängden, alltså:- =k (a - x). I denna ekvation kallas k reaktionskonstant 1. specifik reaktionshastighet och anger, hur stor bråkdel af det reagerande ämnet, som skulle omvandlas på tidsenheten, i fall dess mängd höl-les konstant. Värdet på denna reaktionskonstant kan erhållas enligt följande, medelst integral- räkning erhållna ekvation: k = - In - > där t a - x In betecknar s. k. naturliga logaritmer (se d. o.). Giltigheten af denna ekvation för monomolekylära reaktioner i allmänhet och för så vidt de förlöpa irreversibelt (jfr Reaktion) har bevisats genom många undersökningar öfver sönderdelning af vätesuperoxid (H2 02 = H2 0 + 0), hydrolys af estrar (jfr Ester), sönderfallande af radioaktiva ämnen o. s. v. B. Bimolekylära reaktioner. Om det vid en kemisk reaktion, i stället för ett slag af molekyler, som sönderfalla, är två olika molekylslag, som inverka på hvarandra och som alltså samtidigt ändra sin koncentration, kallas reaktionen bimolekylär 1. en reaktion af andra ordningen. I detta fall måste (i fråga om irreversibla reaktioner) reaktionshastigheten i hvarje ögonblick vara proportionell mot produkten af de bägge ämnenas koncentrationer, så att, i fall den ursprungliga koncentrationen, a, är