1113 Realism-Realkontrakt 1114 verkställa, bringa till uppfyllelse; förvandla (egendom) i penningar; försälja, "sälja till underpris"; utbyta pappersmynt mot klingande mynt. Subst, realisation. Reaii'sm (af lat. res, sak, ting; jfr Real). 1. Filos, a) Under medeltiden förstods med realism den åsikt, som ansåg, att allmänbegreppen egde själfständig verklighet, vore "före tingen" (ante res). Den motsatta åsikten kallades nominalism (se d o.); den fattade dem endast som namn på tingen och sålunda till "efter tingen" (post res). En mildrad realism tillmätte allmänbegreppen själfständig verklighet, men endast som immanenta t tingen. Realister i medeltidsbemärkelse voro Wilhelm af Champeaux, Anselmus, Tomas från Aquino, Duns Scotus m. fl. En liknande ståndpunkt har i nyare tider intagits af Cudworth, Hegel m. fl. - b) Herbarts åsikt kallas för realism, i det han antog verkligheten ytterst bestå af realia (plur. af lat. reale, se d. o.). - c) Inom den boströmska filosofien plägar termen realism användas för att beteckna den metafysiska åsikt, som fattar den absoluta verkligheten som kroppslig och sålunda som egande rummets form; motsatsen är idealism, som fattar verkligheten som andlig. Boström uttryckte denna åsikt i den från Berkeley hämtade satsen: "vara är förnimmas". - d) Inom den nutida filosofien användes termen med en mera kunskapsteoretisk vändning af betydelsen. Man skiljer då mellan 1. realism, som antar en af vårt medvetande oberoende verklighet; 2. konscientia-1 i s m, som antar verkligheten intet annat vara än våra förnimmelser (subjektiv idealism, Berkeley); och 3. fenomenalism, som antar en af vårt medvetande oberoende verklighet ("ting i sig"), men anser, att vi om denna aldrig kunna få någon kunskap; vi veta, huru den ter sig för oss, men alls icke, hvad den i och för sig är (Kant). Hvar-dagsuppfattningen utmärkes af en naiv eller oreflekterad realism, enligt hvilken verkligheten är sådan, som den ter sig för oss i våra sinnesförnimmelser. Redan de äldste grekiske filosoferna aflägsnade sig dock därifrån, då de som det sant varande antogo vattnet, luften, elden, det enhetliga varat eller mångfalden atomer. Redan Demokritos formulerade läran om sinneskvaliteternas subjektivitet, och särskildt efter Kants dagar är endast en kritisk eller reflekterad realism berättigad inom vetenskapen. Kant hade gjort gällande, att rummet och tiden samt förståndets kategorier äro aprioriska kunskapsformer, i hvilka vårt medvetande gjuter det genom sinnena erhållna innehållet. Då vi ej kunna erfara något utan att använda dessa former, så kunna vi enligt hans åsikt icke ernå någon kunskap om "tinget i sig". Redan Lotze och Hartmann invände emellertid häremot, att Kant härvid utgick från den oberättigade förutsättningen, att de nämnda kunskapsformerna icke kunde ha lagbunden motsvarighet hos den objektiva verkligheten, hvilket däremot vore en nära till hands liggande hypotes. Antar man denna hypotes, så kan man hoppas ett gradvis närmande till eri verkligt adekvat uppfattning af den objektiva verkligheten. Därmed är icke sagdt, att denna verklighet själf skall vara kroppslig; den kritiska realismen i kunskapsteoretisk bemärkelse kan väl förenas med metafysisk idealism. - Kant kallar sin ståndpunkt empirisk realism, men transcendental idealism; Hartmann däremot förfäktar en transcendental realism. - Litt.: E. T. Hartmann, "Kritische grundlegung des transcen-dentalen realismus" (3:e uppl. 1886), W. Wundt, "t)ber naiven und kritischen realismus" (i "Philo-sophische studien", 1896-97), Dwelshauvers, "Réalisme naif et réalisme critique" (1896), F. H. Bradley, "Appearance and reality" (3:e uppl. 1899), och W. Freytag, "Der realismus und das transcendentalproblem" (1902). - 2. Estet., den åsikt, som anser konstens uppgift vara att blott återge den faktiskt gifna verkligheten, eller den konststil, som följer nämnda princip. Motsatsen är den konstnärliga idealismen, som sätter konstens mål uti den bildliga framställningen af de ideal, som föresväfva konstnärens fantasi, men aldrig fullt förverkligas i vår bristfälliga värld. Jfr N ät u r a l i sm. l o. 2. S-e. RealTst, anhängare af filosofisk eller estetisk realism (se d. o.); människa, som i alla förhållanden företrädesvis fäster afseende vid det (sinnligt) verkliga samt de behof, som däraf framgå; praktiskt klok människa; lärjunge vid realläroverk eller på allmänna läroverkens reallinje. - Real i's-t i s k, som innebär eller anger realism i någon af dess bemärkelser; som afser det påtagliga och förhandenvarande, det obestridligt och närmast nyttiga. Realiter, nlat., i verkligheten, hvad själfva saken beträffar. Realitet (af real, se d. o.), -filos., verklighet, det, som ej blott är till i individens medvetande, utan också som ett själfständigt varande. Motsatsen är idealitet, tillvaro blott i någons uppfattning eller som ett icke förverkligadt ideal (se Ideal, Idealism, Real och Realism 1). S-e. Realkatalog. Se Ka ta lo g. Realkonkordans. Se Konkordans. Realkontrakt (nlat. contra'ctus realis), jur., af-tal, som blir giltigt först genom fullgörande från ena partens sida (re contrahitur obligatio hette det i Justinianus' institutioner), d. v. s. genom att andra parten faktiskt erhåller den sak eller den penningsumma, som aftalet rör, frågan må nu gälla den-sammas framtida återställande eller ock dess emottagande till skänks eller mot förbindelse att fullgöra någon motprestation. Från den romerska rätten, hos hvilken realkontrakten intogo en betydande plats (se Af tal, sp. 301, och I n n o-minatkontrakt), ha de i nutida svensk rätt - i motsats till hvad fallet i allmänhet är i modern främmande rätt - så till vida upptagits, som försträckning, lån, inlag och gåfva af lös egendom (se resp. artiklar) anses icke medföra förbindande verkan, förr än föremålet (penningsumman, lånegodset etc.) mottagits. En naken utfästelse att lämna eller att mottaga en summa till försträckning, en sak till låns eller till förvaring eller lös egendom som gåfva förpliktar sålunda icke. Emellertid innehålle- det af 1915 års riksdag antagna förslaget till lag om af tal m. m. sådana bestämmelser om den bindande verkan af ett afgifvet anbud att det synes mer än ovisst, om nyssnämnda grundsats skall kunna fortfarande till-lämpas. Realkontrakten skulle då ha spelat ut sin roll äfven i svensk obligationsrätt. C. G. B j