konung, förordnades på herredagen i Nyköping 1396 i hufvudsak följande. En rannsakning skulle anställas rörande de kronans gods, som fogdar och ämbetsmän haft i värjo, pant eller län, sedan konung Albrekt först inkom i riket, d. v. s. 1363. Gods och bönder, som dessa fogdar och ämbetsmän fått från kronan sedan den tiden, skulle utan lösen åter dömas under kronan och där förblifva. Hade någon nödgat en skattebonde att förpanta eller sälja sin jord, skulle också denna åter dömas under kronan och köpeskillingen inom ett år af bonden eller hans arfvingar återbetalas till den, som erlagt den, dock att lösen ej skulle ges, om jorden svikligen bekommits. Alla dessa gods skulle omedelbart beläggas med kvarstad, tills räfsteting hunnit hållas öfver hela riket. Byten mot fullt vederlag skulle däremot stå fast. Om tvisten med Bo Jonssons son träffades särskilda bestämmelser. Försäljning eller förpantning från kronan finge ej under Margaretas eller Eriks regeringstid ske utan deras samtycke. Intet frälse skulle godkännas från tiden efter 1363, som ej kunde styrkas med kungligt bref eller bevisa sig vara gammalt frälse, detta så framt ej kunglig nåd mellankom, och frälseman skulle blott få frälsa sitt eget skattegods, ej annat. Alla under ofredstiden uppbyggda fästen skulle nedrifvas, om ej konungen och drottningen önskade deras bibehållande. Kopparberget skulle, med undantag af en mindre del, höra till kronan och vissa bestämda slott och län innehas af drottningen. Några namngifna herrar skulle emellertid få behålla sina län. -- Enligt beslutet skulle räfstetingen hållas under närmaste halfåret, men faktiskt fortgingo de på vissa håll ännu 1409. Reduktionen drabbade både det världsliga frälset och kyrkan. Dess ekonomiska resultat kan ej numera beräknas, men har utan tvifvel varit betydande. Bevarade dombref visa sålunda, att t. ex. i Vartofta härad öfver 140 gårdar eller gårdsdelar åter lades under skatt, att i dåv. Västerås län (mellan Sagån och Kolbäcksån) detsamma skedde med öfver 500 större eller mindre fastigheter och att i vissa delar af Uppland öfver 600 fastigheter åter blefvo skatte. Äfven vid denna räfst klagades från kyrkan öfver den världsliga maktens ingripande mot dess egendom, under Margaretas tid, efter hvad det vill synas, dock utan synnerligt resultat. Efter drottningens död fick emellertid kyrkan genom 1413 års räfstetingsförordning starkare inflytande på räfstetingens sammansättning, en del gods tyckes ha återgått, och med 1414 synes reduktionen ha afstannat. -- Äfven i Danmark skedde under drottning Margaretas tid i afsevärd omfattning ett återvinnande af kronogods. 5. Karl Knutssons räfst. På uppdrag af Karl Knutsson höllo hans hofmästare Erik Eriksson (Gyllenstierna) och hans kansler Nikolaus Ryting under vintern 1453--54 räfsteting i ett flertal mellansvenska landskap. Därvid förekommo bland annat dels kraf på frälsejords återgång till skatte, dels yrkanden af fogdar, menigheter eller enskilda att få från kyrkor och kloster återbörda eller igenlösa fastigheter. Något större resultat af dessa kraf och yrkanden är icke kändt; endast i undantagsfall kunna de betraktas som besläktade med en reduktion. Konungens fiende, ärkebiskop Jöns Bengtsson, tog sig emellertid af räfsten anledning att, med bistånd af flera domkapitel, tillställa en stor demonstration emot, att världsliga domare ingrepe mot kyrkan och hennes friheter, och gaf härmed åt räfsten en namnkunnighet, som den ej var värd, men som sedan föranledde dess åberopande i Västerås riksdags beslut 1527. 6. Gustaf Vasas reduktion från kyrkan. Redan omedelbart efter befrielsekriget började kyrkan, trots sin principiella frälsefrihet, få åtaga sig olika gärder till kronan, vissa år helt eller delvis afstå från sin tionde o. s. v. Då kronans inkomster emellertid alltjämt voro otillräckliga, beslöts på Västerås riksdag 1527 den stora kyrkoreduktionen. Enligt beslutet -- Västerås recess -- skulle kronans ränta upprättas genom biskoparnas, domkyrkornas, klostrens och kanikernas öfverflödiga tillgångar. Biskoparna skulle ej få rida med flera karlar, än konungen bestämt; öfverskottet af deras ränta skulle enligt öfverenskommelse mellan honom och dem öfverlämnas till honom, så ock deras slott och fästen. På samma sätt skulle ske med domkyrkornas och kanikernas ränta. Öfver hvarje kloster skulle konungen sätta en god riddersman, som skulle låta klosterfolket få sitt redliga uppehälle och hålla klostret vid makt, men för öfverskottet af dess ränta göra konungen tjänst med borgläger eller på annat sätt. För att adeln skulle återupprättas, skulle den återfå alla gods, som sedan Karl Knutssons räfst blifvit skänkta, sålda eller pantsatta till kyrkan, de sålda eller pantsatta dock mot vederbörlig lösen, eftersom de längre eller kortare tid varit borta och ej löst sig själfva. Skattejord skulle återgå, huru länge den än varit borta, undantagandes för prästernas uppehälle nödtorftig prästjord i Norrland. -- Reduktionen sattes genast i verket. Biskoparnas slott indrogos omedelbart, snart därpå äfven deras sakören; för öfrigt träffades till en början med dem aftal, enligt hvilka de för hvad de fingo behålla erlade en betydande s. k. "taxa" till kronan. Vid personombyten indrogs emellertid så godt som allt, så att biskoparna i stället fingo anslag från kronan; och vid midten af 1540-talet var detta genomfördt öfver hela riket. Domkapitlens och kanikernas egendom behandlades i regel så, att prebendena indrogos, allteftersom de blefvo vakanta; stundom påskyndades dock reduktionen genom ett slags utlösande af innehafvaren. Äfven här var verket fördt till slut på 1540-talet. Klostergodsen togos genast under kunglig förvaltning; reformationen minskade afsevärdt munk- och nunnelifvet, och ett flertal kloster nedlades snart, hvarjämte de få återstående fingo nöja sig med anslag af kronoräntor. -- Efter hand gingo indragningarna äfven utöfver recessens innehåll. Af tionden indrogos sålunda ej blott biskoparnas och domkapitlens andelar, utan äfven från 1539 sockenkyrkornas, hvarefter de sålunda indragna andelarna af tionden -- två tredjedelar af det hela -- bildade den s. k. kronotionden (jfr d. o.). På 1540-talet började äfven sockenkyrkornas och sockenprästernas landbohemman indragas, dock med bibehållande af prästgårdar åt de senare. Äfven kyrkans lösa egendom -- kyrksilfver, klockor, dräkter o. s. v. -- underkastades under 1530-talet och senare en indragning, som tog djupt och väsentligen bidrog till framkallande af både klockupproret och Dackefejden. -- Summan af de hemman, som af konung Gustaf indrogos från kyrkan, har beräknats till