mellan 13,700 och 14,000, hvaraf omkr. 11,600--11,850 till kronan och omkr. 2,150 till arf och eget. I vissa landskap steg det indragna till 20--30 procent af all jord och utgjorde af hela rikets mantal omkr. en åttondel. Tillökningen i kronans årliga ränta har uppskattats till omkr. 240,000 mark, hvartill äfven kommer den indragna kronotiondens årliga belopp -- omkr. 166,000 mark --, så att den sammanlagda slutsumman skulle uppgå till öfver 400,000 mark, hvilket torde ha utgjort omkr. en femtedel af rikets dåvarande ordinarie och extra ordinarie skatter. Summan af det indragna kyrksilfret kan ej med säkerhet beräknas, enär uppgifter saknas för en del år och vissa landskap. I räkenskaperna finnas emellertid uppförda omkr. 280,000 lod eller 17,500 lödiga mark silfver, men man vet ej, huru mycket detta varit af det hela. Summan af de till adeln återbördade godsen kan ej heller med visshet beräknas, men torde högst ha uppgått till omkr. 2,000 hemman. Beträffande den till kronan skedda indragningen gäller för öfrigt, att den i själfva verket blott delvis förtjänar namnet reduktion, eftersom det, som kronan förvärfvade, ingalunda alltid tidigare tillhört den. 7. Diverse räfster under Vasakonungarna intill 1600-talets midt. Såväl under konung Gustaf I som hans söner förekommo vid upprepade tillfällen rannsakningar efter skattegods, som med orätt kommit under frälse, men nu åter lades under skatte igen. Likaså finnas exempel på räfster efter kyrkogods, som ansågos med orätt ha kommit under enskilda, på undersökningar angående t. ex. byten mellan frälse och krono eller angående adliga änkor eller döttrar, som gift sig ofrälse, utan att ha låtit godsen bli skatte, på indragningar af pantegods, enär den ränta de afkastat ansågs till fullo ha inlöst pantesumman (detta från Johan III:s och Karl IX:s tid) o. s. v. Johan III:s ständiga penningförlägenhet dref honom äfven till andra återkallelseåtgärder. Det hände sålunda oupphörligen, särskildt under hans senare regeringsår, att han af gifna förläningar (i detta ords inskränkta bemärkelse; se Länsväsen, sp. 207) lät återkalla än vissa delar -- 1/6, 1/4, 1/3, 1/2, olika vid olika tillfällen -- än vissa särskilda från dem till förläningshafvaren utgående räntor, och detta oberoende af om förläningen var gifven på behaglig tid eller på lifstid. Äfven gods eller räntor inom bestämda förvaltningsområden (t. ex. bergslager, områden vid slott o. s. v.) kunde återkallas (en analogi med senare tiders reduktion af gods på förbudna orter). Liknande exempel på indragningar af förläningar, af vissa förläningsräntor eller af gods inom vissa områden föreligga äfven från Karl IX:s, Gustaf II Adolfs och, i någon mån, Kristinas regeringar. Under Kristinas sista år nödgades man också tillgripa indragning af vissa procent af löner. -- En omfattande godsindragning blef under Karl IX:s tid en följd af striden mellan Sigismund och honom. På dem, som ställt sig på Sigismunds sida, tillämpades nämligen, enligt olika riksdagsbeslut (1595, 1600, 1604), landslagens bestämmelser i fråga om högmålsbrott, understundom skärpta, med det resultat, att gods indrogos ej blott från dem, utan i vissa fall äfven från deras hustrur och barn. -- En märklig roll i denna periods reduktionshistoria spela äfven de Gustavianska arfvegodsen. Om huru en god del af dessa vid Erik XIV:s och Johan III:s trontillträde indrogs från "arf och eget" till kronan, men sedermera, då de delvis kommit i adelns händer, af hertig Karl återtogos till arf och eget, se Gustavianska arfvegodsen. 8. De nya reduktionskrafvens framträdande. Under 1600-talets förra hälft framträdde efter hand allt starkare yrkanden på återkallelser. De stora gods- och ränteafsöndringarna voro en af anledningarna härtill. Därmed samverkade ock en de ofrälse ståndens stigande emancipation, som vid denna tid gör sig gällande och som hade sin grund dels i de täta riksdagarna, dels, hvad enskilda stånd angår, i förändrade samhällsförhållanden, som gynnade deras utveckling. Universitet och skolor stärkte sålunda de ofrälse bildades ställning och anspråk, de många nya stadsgrundläggningarna och näringslifvets uppsving borgarståndets. Den starkt utvecklade ämbetsorganisationen bidrog slutligen att äfven hos adeln skapa en motsättning mellan den jordbesittande och med stora donationer begåfvade högadeln och massan af lågadel, som blott hade små donationer, men såsom ämbetsmän var angelägen om ordnade statsfinanser för att ordentligt utfå lönerna. Redan under Gustaf II Adolfs regering läto röster höra sig för återkallelse af gods eller uppbördsförmåner -- Johan Skytte torde vid ett par tillfällen ha uppträdt såsom deras målsman --, och under förmyndarregeringen för drottning Kristina förstärktes de, särskildt vid dess början och dess slut. Man riktade sig dels mot själfva besittningen af godsen, dels mot de med frälserätten förknippade privilegierna. 1644 yrkades sålunda från bondehåll i förra hänseendet återlösen af försålda gods, i det senare hänseendet likhet i utskrifning mellan frälse och skatte samt indragning till kronan af vissa från frälsejord till frälsemannen utgående pålagor (landtågsgärden). Det hejdlösa godsslöseriet under Kristinas egen regering (jfr Länsväsen, sp. 208) skärpte krafven, och vid kröningsriksdagen 1650 -- efter krigets slut och under inverkan af en stark missväxt -- framburos de i kraftiga reduktionsyrkanden af de tre ofrälse stånden. Dessa uppeggades härvid till en början under hand af drottningen, som med deras hjälp ville genomdrifva sin plan om Karl X Gustafs utseende till arffurste, men sedan detta skett, sökte hon hejda dem, särskildt i hvad angick godsens återtagande; hon ansåg sig ej kunna återtaga, hvad hon själf gifvit eller bekräftat. I fråga om indragning af vissa räntor från godsen stödde hon dem emellertid längre, men släppte snart äfven det krafvet och stegrade under återstoden af sin regering än omåttligare sitt slöseri, så att statsfinanserna blefvo fullständigt upprifna. 9. Reduktionen af 1655. Redan vid drottningens tronafsägelse 1654 beslöts en reduktion i Pommern, som skulle höra till hennes underhållsländer och hvars afkastning därför behöfde ökas. Finansernas dåliga tillstånd jämte den stegring i statsutgifter, som dels hennes underhåll, dels krigsrustningarna påkallade, nödvändiggjorde emellertid en mer omfattande reduktion, hvarom ock beslut blef fattadt på 1655 års riksdag. Regeringen tog själf initiativet, och formellt fick beslutet, i strid mot