1650 års kraf på igentagande, närmast karaktären af en frivillig bevillning af adeln, som ej heller mot själfva saken gjorde något synnerligt motstånd. Beslutets hufvudpunkter voro följande. Förfarandet skulle blott träffa hvad som skett efter Gustaf II Adolfs död. En allmän rannsakning skulle verkställas med kassering af olaga fång o. d. Gods, gifna på vidsträcktare arfsrättsvillkor än Norrköpings beslut 1604, skulle förvandlas till Norrköpings besluts gods (se d. o.) och i följd däraf tidigare återfalla till kronan. Alla exspektanser (jfr Afväntningsgods) skulle upphäfvas och framdeles ej förekomma. Gods på s. k. omistande orter skulle, om de voro donerade, återgå till kronan, om de voro bortsålda eller förpantade, af denna få igenlösas (om dessa omistande orter se Förbudna orter). Till en början hade man tänkt stanna vid dessa bestämmelser, men då det under riksdagens gång blef tydligt, att ytterligare medel behöfdes, beslöts efter åtskilligt meningsutbyte, att dessutom en fjärdedel af öfriga donerade gods skulle återgå till kronan (däraf namnet Fjärdepartsräfsten, som oegentligt fästs vid hela 1655 års reduktionsbeslut). Af allt det sålunda indragna skulle bildas en för framtiden fast och oföränderlig kronans egendom. Adeln hade emellertid beviljat fjärdeparten endast under villkor, att hvad den nu fick behålla också skulle bekräftas för densamma för all framtid, och detta hade konungen bifallit. När underrättelse härom mot slutet af riksdagen kom till de ofrälse ståndens kännedom, vägrade dessa dock att godkänna ett sådant villkor, som skulle afskära dem hoppet om ytterligare reduktioner. I riksdagens sista timma uppstod härom en skarp strid, som till sist slöts med en bristfällig kompromiss. Den af adeln äskade bekräftelsen på de nu ej indragna godsen uteslöts ur riksdagsbeslutet, men i stället insattes en bestämmelse att, om man nu ej kommit till så full riktighet, som afsetts, denna brist skulle afhjälpas vid nästa riksdag. Då härigenom villkoret för fjärdepartens indragning förändrats, ändrades ock beslutet därom; i stället för själfva fjärdeparterna skulle adeln tillsvidare i tre år erlägga en kontribution i penningar, motsvarande en fjärdedel af godsens ränta. Efter dessa tre år väntade man den riksdag, då slutuppgörelsen skulle ske. Vissa närmare bestämmelser insattes i en 25 juni 1655 utfärdad "stadga angående godsen och deras reduktion", och 9 juli utnämndes kommissarier för verkets utförande (se Reduktionskollegium). -- Till en början fortgick reduktionsarbetet med god fart, ehuru icke utan att framkalla missnöje och motstånd. Till innehafvare af gods på omistande orter hörde t. ex. flera af Trettioåriga krigets främsta fältherrar (Gustaf Horn, H. Kr. v. Königsmarck, Lars Kagg, Alexander Leslie m. fl.), och det bjöd emot att indraga gods från dessa eller deras närmaste. Kriget vållade äfven hinder; segrarna föranledde konungen till nya donationer till sina fältherrar eller till frikallelse från reduktionsbestämmelserna, penningbrist nödgade honom att ånyo pantsätta kronogods, t. o. m. nyss indragna. Beslutets egen oklarhet vållade andra svårigheter, och under konungens senaste regeringsår nära nog afstannade det hela. Räntan af de gods, som reducerades under hans regering, har beräknats till närmare 78,000 dal. smt. Under de första åren af Karl XI:s förmyndarregering återupptogs arbetet icke utan fart. Sålunda reducerades under 1662--63 för omkr. 14,000 dal. smt. Snart skedde dock åter en afmattning, hvaremot nya donationer ej uteblefvo. Efter Karl XI:s myndigblifvande 1672 sattes emellertid ny fart i verket, och från början af 1673 till slutet af 1680 återkallades sålunda gods med omkr. 203,000 dal. smt ränta. Därefter trädde reduktionskollegiets verksamhet i bakgrunden för de nya reduktionsbeslut, som tillkommo 1680 och 1683 och hvilkas utförande anförtroddes åt andra myndigheter. Till 16S7 fortgick emellertid 1655 års reduktionsarbete vid sidan af de yngre, ehuru i minskad omfattning, i det att dessa fingo öfvertaga en del af det förras uppgifter. 10. Reduktionerna under Karl XI. Redan under förmyndartidens riksdagar framträdde kraf på reduktionens fortgång, och detta ej blott från de ofrälse stånden, utan äfven inom adeln. Dels önskade åtskilliga inom adeln det 1655 beslutade reduktionsverkets snabba fortgång och afslutande för att sålunda slippa den osäkerhet beträffande godsbesittning, hvari man satt under tiden. Dels framträdde alltjämt, särskildt då det blef fråga om de nya bevillningar, som finansnöden påkallade, motsättningen mellan högadel och lågadel; den senare ville pådrifva reduktionen för att slippa nya bevillningar, den förra hellre behålla godsen äfven med risk af de särskilda kontributioner från adeln, som då måste påläggas och faktiskt pålades. Yrkanden om reduktionens effektiva utsträckning till Östersjöprovinserna och besittningarna i Tyskland framträdde jämväl vid dessa riksdagar. Därpå upptogs frågan på 1680 års riksdag i samband med Karl XI:s öfriga stora omdaningar på statslifvets område. Konungens begäran om bevillning gaf impulsen; de ofrälse stånden framburo då sina yrkanden om ytterligare återkallelser ungefär på samma grunder som 1650, men äfven inom adeln framställdes af konungens anhängare planen om utvidgad reduktion. Principiellt afvärjde emellertid adeln därvid formen af ett igentagande af godsen och bibehöll från 1655 reduktionens karaktär af frivillig bevillning. I stort sedt innebar beslutet följande. Ingen preskriptionstid skulle gälla, d. v. s. reduktionen gå obegränsadt tillbaka äfven öfver 1632. Till kronan skulle återgå alla gref- och friherreskap, alla kungsgårdar med deras tillhörigheter -- ett slags utvidgning af reduktionen af omistande gods -- samt alla Norrköpings besluts gods, som räntade öfver 600 dal. smt årligen, en bestämmelse, som bidrog att vinna lågadeln, eftersom omkr. hälften af donationerna vid 1600-talets midt torde räntat under 200 dal. smt. Vidare skulle köp och förpantningar från kronan underkastas rannsakning och vissa regler uppställas för deras likvidation, regler, som kommo att gå ut på, att köp eller förpantningar för kontanta penningar skulle bestå, men hvad som skett mot andra fordringar såsom innestående löner o. s. v. -- s. k. "ofruktbara fordringar" -- anses amorteradt och återgå, om afkastningen under de gångna åren uppgått till det ursprungliga fordringsbeloppet. Tillika skulle reduktionen utsträckas till de utländska provinserna, enligt närmare regler för de olika provinserna.