- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
1151-1152

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reduktion (historia)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Det reducerade skulle evärdligen blifva hos kronan behållet. Från reduktionen undantog adeln uttryckligen allodialiter gifna gods och uttalade sin förvissning att ej vidare betungas med ny reduktion. För reduktionens utförande tillsattes en reduktionskommission (se d. o.), i hvilken adeln själf fick välja medlemmar. Redan vid 1682--83 års riksdag utsträcktes emellertid reduktionen, sedan en kungl. proposition begärt medel till krigsmaktens stärkande. Adeln önskade ge en kontribution, men de ofrälse stånden begärde en i olika hänseenden utvidgad reduktion. Resultatet blef, att konungen begärde och erhöll en ständernas förklaring, att han enligt landslagen egde län läna och vid behof dem återtaga utan ständernas eller donatariernas samtycke. Beslutet gick i själfva verket utöfver landslagen, som begränsade återkallelserätten till efterträdaren; beslutet tillade nämligen konungen rätt att återtaga, hvad han själf gifvit, men då Karl XI själf tidigare bekräftat företrädarnas gåfvor, behöfde han just en så vidsträckt rätt. Faktiskt fick konungen härigenom återkallelserätt gentemot all egendom i landet, som på något sätt under något tidigare skede varit i kronans hand och därifrån asöndrats genom gåfva. Äfven de mindre donationerna drabbades alltså nu. De närmare normerna bestämdes efter konungens godtfinnande och voro i många fall mycket stränga. Vid 1686 års riksdag genomfördes en ny skärpning, denna gång i fråga om afsöndringar, som skett mot vederlag, särskildt förpantningar och försäljningar. Beträffande förpantningarna hade 1680 bestämts, att 8 proc. skulle betraktas som skälig ränta, men hvad därutöfver var såsom amortering. Nu nedsattes räntan till 5 proc., och åt denna bestämmelse gafs återverkande kraft, så att allt, hvad godsen årligen räntat öfver 5 proc., skulle betraktas som amortering och godset återfalla, om denna med tiden stigit till det ursprungliga lånebeloppets storlek. Det var t. o. m. fråga om, att pantinnehafvaren skulle återbetala, hvad han möjligen uppburit utöfver detta belopp, men det krafvet efterskänktes af konungen. Då vid pantsättningstiden ingen skulle utlånat penningar mot 5 proc., utan kunde påräkna 6 till 8 proc., framträder bestämmelsens obillighet så mycket skarpare. -- Äfven om de försålda godsen träffades lika obilliga bestämmelser. Man hittade på beräkningarna med de s. k. oköpta räntorna. När på sin tid försäljningarna skedde, hade en viss norm varit behöflig för köpesummans beräkning, och den hade då bestämts efter hvad godsen afkastade i vissa närmare angifna räntor. Under Gustaf II Adolfs tid betalades sålunda 100 dal. för hvarje belopp af 3 dal., som godset gaf i s. k. vissa räntor, under Kristinas för hvarje belopp af 4 1/2 dal., som det afkastade i s. k. vissa och ovissa räntor. Denna beräkning hade emellertid ej haft något att skaffa med köparens uppbördsrätt på godsen, hvilken reglerades efter dåtida adliga privilegier och som medförde vida högre afkastning på köpesumman -- för 3 eller 4 1/2 proc. placerade ingen på den tiden kapital i kronogods, enär den vanliga räntan var långt högre. Nu bestämdes emellertid, att hvad som uppburits öfver 3, resp. 4 1/2 proc., skulle anses "oköpt" och att köpegodsegaren skulle inlösa dessa "oköpta räntor" med nytt kapital (d. v. s. godset delvis betalas för andra gången) eller ock för framtiden ge vederlag i andra gods. Äfven här betraktades det som kunglig nåd, att köparna sluppo ge ersättning för hvad de under gångna år eventuellt uppburit för mycket. Kronan tillerkändes dessutom återlösningsrätt till alla köpegods utan någon preskriptionstid. Under Karl XI:s tid genomfördes reduktionen i stort sedt med oblidkelig stränghet, länge med ständiga utvidgningar. De ofrälse stånden skonades emellertid i regel. Vid Nordiska krigets början, 1700, då landets lånemöjligheter måste tillvaratagas, utfärdade Karl XII däremot en rad förordningar, som medförde betydande lindringar i ännu återstående reduktionsmål. Åtskilliga sådana voro dock oafgjorda, och vissa kommo på grund af sina följdmål först långt fram i senare tid till slutligt afgörande. Hvad hela reduktionen inbragt, är icke med säkerhet kändt, men under Karl XI:s regering synes det ha varit inemot 1,950,000 dal. smt i årlig ränta -- oberäknadt innestående efterräkningar på omkr. 500,000 dal. -- hvaraf i det gamla Sverige och Finland omkr. 700,000. (Om gref- och friherreskapens andel häri se Friherre, sp. 1423.) På de utrikes provinserna -- Östersjöprovinserna och de tyska -- föllo omkr. 1,150,000 dal. smt, hvaraf ensamt i Livland närmare 550,000. Finansiellt betyder reduktionen alltså en ofantlig stegring af kronans tillgångar och bidrog därigenom i hög grad att möjliggöra den starka och noggranna organisation af rikets finansväsen och förvaltning, som Karl XI genomförde. Om finansernas återupphjälpande icke stått att vinna äfven på en annan väg, genom privilegieutjämning och ökad beskattning af adeln, får dock lämnas därhän. Reduktionen bidrog vidare att öka och stärka det själfegande bondeståndet, helst sedan under Karl XII en stor del af de till kronan återvunna godsen sålts till skatte. Huruvida den också, såsom stundom antagits, räddat böndernas frihet, torde vara mera omtvistadt; de ofrälse ståndens växande emancipation torde här kunnat erbjuda nödigt skydd äfven utan en reduktion af sådan omfattning som Karl XI:s. För adeln betydde reduktionen en oerhörd godsminskning och ekonomisk omhvälfning. Då de gods, som indrogos, under flera släktled kunde bytt innehafvare, innebar nämligen återkallelsen ej blott ett indragande af godsen, där de numera funnos, utan ock ett sönderbrytande och en omstufning af gångna arfskiften, köp, byten m. m., hvilket vållade en allmän osäkerhet i eganderätts- och kreditförhållanden. Politiskt betydde reduktionen för adeln därjämte en fullständig förändring i dess ställning. Den gamla jordegaradeln, som i jordbesittning haft grunden för en viss själfständighet äfven mot konungamakten, förlorade sin maktställning och ersattes med en ganska osjälfständig ämbetsmannaadel. Samtidigt minskade efterräkningarna i hög grad lusten att handla på eget ansvar, något, som under Karl XII:s tid visade sina ogynnsamma följder. Ståndsolikheterna däremot stodo kvar, privilegieskillnaderna likaså, däribland den olika beskattningen af frälse och ofrälse jord; däraf frihetstidsadelns ifver att värna rätten till ämbeten och, i möjligaste mån, till frälsejord. -- I utrikesprovinserna fick reduktionen genom sin starka utvidgning särskilda ogynnsamma följder. Den drabbade nämligen ej blott svenskar, som där

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 20 22:59:03 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcb/0596.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free