erhållit gods och som voro representerade på den svenska riksdagen, utan utsträcktes äfven till infödda godsinnehafvare i provinserna, med undanskjutande af deras egna landtdagar, och hotade i Östersjöprovinserna jämväl donationer, gifna före den svenska tiden. Särskildt i Livland, som var en gammal feodalstat, där allt ursprungligen varit län, blef detta så mycket hårdare, och reduktionens stränga framfart där han i hög grad uppammat det missnöje, som under Karl XII genom Patkuls stämplingar bidrog till de angrepp från Polen och Ryssland, hvilka omsider kostade oss Östersjöprovinserna. 11. Äfven i senare tid ha understundom försports yrkanden om återkallelse till kronan af gods eller rättigheter, som tidigare tillhört eller ansetts tillhöra den -- så t. ex. af rekognitionshemman, vattenfall o. s. v. -- men ha blifvit tillbakavisade. Litteratur: För 1 K. G. Westman, "Svenska rådets historia under medeltiden" (1904); för 2--5 K. G. Styffe, "Bidrag till Skandinaviens historia ur utländska arkiver" I--IV (1859--75), och H. Hildebrand, "Sveriges medeltid" (bd 2, 1884--98); för 6 H. Forssell, "Sveriges inre historia från Gustaf den förste" (1875); för 7--10 V. E. Svedelius, "Om reductionen af krono- och adeliga gods" (1849); A. Fryxell, "Berättelser ur svenska historien", 17 (1852), F. F. Carlson, "Sveriges historia under konungarne af Pfalziska huset" 1--5 (1875--80), N. M. Börjesson, "Riksdagen i Stockholm 1655" (1891), P. E. Bergfalk, "Om utomordentliga penningehjälper" (i "Uppsala univ:s årsskr.", 1894), och S. Clason, "Till reduktionens förhistoria" (1895) samt "Sveriges historia intill tjugonde seklet", d. 6 (1906). S. C. Reduktiönscirkel, mat., passare, hvars ben äro förlängda på andra sidan om passarens centrum och där försedda med spetsar. Afståndet mellan två spetsar står i en viss proportion till afståndet mellan de två öfriga, hvarför instrumentet kan användas för att öfverföra en ritning från en skala till en annan. I- F- Reduktiönsdelning, biol., en form af kärndel-ning, som föregår bildningen af könscellerna hos växter och djur. I motsats till den vanliga vegetativa, somatiska eller typiska kärndelningen, vid hvilken hvarje dotterkärna får samma antal kro-mosomer (se K ä r n d e l n i n g), som moderkärnan hade, erhåller vid reduktionsdelningen hvarje dotterkärna endast hälften så stort antal kromosomer som moderkärnan. Det karakteristiska för denna delning är, att i profasen kromosomerna förena sig två och två, och sedan i den följande metafasen gå åtskils och som odelade kromosomer vandra till motsatta ändar af kärnspolen. Man anser, att vid den nämnda föreningen af kromosomer de så bildade kromosomparen utgöras hvardera af en kromosom från fadern och en från modern, som således i den följande delningen komma att fördelas på olika dotterkärnor (se Bastard). Reduktionsdelning förekommer hos alla organismer med könsfortplantning; hos s. k. apoga-ma former (se A p o g a m i) har den bortfallit, så att äggcellen där redan vid sin bildning har det för de vegetativa cellerna karakteristiska kromosomtalet. Se vidare art. Befrukt- Tryckt den 23/e 15 ning, Embryosäck och Kärndelning med illustrationssidor. G- O. R. Reduktiönsdeputationen. Se Deputation, sp. 170. Reduktionskollegium, ett ämbetsverk, som af Karl X. Gustaf tillsattes för att verkställa den vid 1655 års riksdag beslutna reduktionen. Medlemmarna förordnades 9 juli 1655, och följande dag gaf konungen dem deras första instruktion och uppdrog åt kammarpresidenten H. Fleming att "föra ordet och dirigera verket". Utom honom sutto i kollegiet 5 riksråd samt 9 andra personer. Fleming var själen i verket och föreslog nästan alla de åtgärder, som vidtogos. Därvid understöddes han kraftigt af S. Bååt och f. d. vice presidenten i Göta hofrätt K. Månesköld. Men å andra sidan funnos inom kollegiet äfven de, som icke ville gå fram med samma ifver som han, bland dem vid denna tid riksrådet G. Bonde. Om anledningar till dröjsmål med reduktionsverket se äfven Reduktion 9. Sedan adelns ingripande 1660 uteslutit Fleming från det riks-skatfcmästarämbete, som Karl X Gustaf i sitt testamente gett honom, drog sig Fleming tillbaka till privatlifvet. I juli 1661 förordnades riksrådet G. Soop till president, 6 dec. 1663 S. Bielke samt 5 okt. 1668 riksrådet G. Gyllenstierna. Kollegiets verksamhet under denna tid var obetydlig, men tog bättre fart, sedan Karl XI själf tillträdt regeringen. Det fortfor äfven efter 1680 med sin reduktion vid sidan af Reduktionskommissionen, men fick 1683 samme chef som denna, nämligen K. Fleming, och efter dennes död (1685) öfvertog F. Wrede ledningen af båda verken. Kollegiet upplöstes 1687. J. F. N.* Reduktionskommissionen inrättades 1680 för att genomföra den då beslutna reduktionen, och den fick äfven att verkställa de skärpta reduktionsbeslut, som fattades vid följande riksdagar. Den var utsedd af adeln själf. Till dess president utnämnde konungen H. Flemings son, K. Fleming. Bland kommissionens öfriga medlemmar voro de viktigaste E. Lindschöld och J. Gyllenborg. Kommissionen samlades första gången 10 jan. 1681, då den började med att af konungen begära en försäkran om hans beskydd och förband sig att hålla sina öfverläggningar hemliga. Trots all den ifver, hvarmed den sökte utföra sitt värf, voro de mötande svårigheterna så stora, att kommissionen ofta måste vädja till konungens personliga ingripande för tvistefrågornas lösning. Understundom tog konungen också själf initiativ och gick kommissionen förbi. För att underlätta dess arbete bildades små reduktionskommissioner i landsorterna, bestående af landshöfdingen eller någon från kommissionen utsänd medlem med en eller ett par andra ledamöter. Sådana funnos i rikets flesta provinser. Reduktionskommissionen, hvars ledare efter Flemings död 1685 var F. Wrede, upplöstes 1687 och af gaf då en slutredogörelse för sin verksamhet, hvilken ger en öfversiktlig sammanfattning af dess arbete. Emellertid var reduktionen ej ännu slut, ehuru man antog, att ej mycket skulle återstå. Därför bildades en ny myndighet: "Kongl. M:ts deputerade till reduktionsverkets afslutande", hvilkas chef blef kammarrådet J. Gyllenborg med titel "direktör". Det visade sig snart, att mer åter- 22 b. 37