1169 Reflektor-Reflex 1170 rialismen reflekterad, när den är förbunden med kritik af idealismen, men däremot naiv eller oreflekterad, när den utan vidare tar för gifvet, att all verklighet är kroppslig. s~e- Reflektor (af lat. refle'ctere, återkasta) 1. R e-verber, fys., en spegel, så formad, att den kraftigt återkastar ljuset i en viss riktning. Den para-boliska spegelformen är den lämpligaste, allden-stund det från brännpunkten till en dylik spegel utgående ljuset reflekteras fullständigt parallellt med axeln. Jfr vidare Astronomiska instrument, sp. 290, och Kikare. Reflektörisk. Se K e f l e x. Refle7X (lat. reflefxus, eg. tillbakaböjning), ljusstrålarnas tillbakakastning från ett föremål; återsken ; återspegling; återverkan. Se Reflexion, l Fysiol., med., af nervsystemet förmedlad ret-ningsöfverföring mellan olika organ (se Nervsystemet). Som exempel på reflexföreteelser kunna anföras blinkningen och tårafsöndringen vid beröring (mekanisk retning) af ögats bindehinna, hostan och nysningen vid retning af slemhinnan i struphufvudet, resp. näsan, pupillsammandragningen vid ljusretning af näthinnan, spottafsöndringen vid smakretning på tungan, ryckningen i armmusklerna vid ett stick i fingret m. fl. mer eller mindre ofrivilliga reaktioner för yttre intryck. Muskelsammandragningen och körtelverksamheten i de anförda exemplen betecknas som reflektoriska, reflexrörelser, reflexryckningar, reflexafsöndringar eller helt enkelt re-f le x er och sägas vara inledda eller utlösta "på reflexväg". Reflexer ingå i en mängd fysiologiska företeelser, såsom regleringen af andetagens djup och frekvens, hjärtslagens frekvens (se Hämmande nerver), blodtillförseln till de olika organen (se Blodomlopp), sväljningen (se d. o.), magsaftsafsöndringen (se M ägs a f t). Äfven muskelrörelser (se d. o.), som vi äro vana att betrakta som uttryck för "viljeimpulser", regleras reflektoriskt. - Yidstående figur framställer schemat för en reflexmekanism hos ett ryggradsdjur. Från receptorerna a, belägna i huden, i en slemhinna eller i ett sinnesorgan, ledes en retning (se d. o.) till ett reaktionsorgan 6 (muskel eller körtel) genom reflexbågen eller r e-flexbanan c e d. Reflexbågen kan uppdelas i en centripetal del c och en centrifugal d, förbundna vid öfverföringsstä.llet, e, båda utgörande hvar för sig ett n e u r o n (se d. o.) med gangliecellerna / resp. g. öfverföringsstället utgöres af synapsen (se d. o.) mellan dessa neuroner. I regel ingå på såväl den centripetala som den centrifugala sträckan flera neuroner, ordnade efter hvarandra, öfverföringsstället betecknas som reflexcentrum, och allteftersom detta är beläget i ryggmärgen, förlängda märgen eller andra delar af centrala nervsystemet, t. ex. i storhjärnsbarken, talar man om spinala, bulbära, barkreflexer o. s. v. - Gang-liecellen g har flera synapser än e och är genom dessa inkopplad med ett flertal nervbanor. Reaktionsorganet b kan sålunda påverkas jämväl från annat håll än receptorerna a. Inträffa två eller flera dylika impulser från olika håll samtidigt, kunna de antingen förstärka eller försvaga och t. o. m. upphäfva hvarandra. I förra fallet föreligger s. k. reflexbaning, i senare fallet r e-flexhämning. - Några reflexmekanismer äro medfödda, d. v. s. färdigbildade på ett tidigt utvecklingsstadium. Detta är fallet med de spinala och bulbära reflexerna. Barkreflexerna tillkomma senare och förutsätta i regel en viss "inöfning". Särdeles intressanta iakttagelser rörande dylika s. k. villkorliga reflexer äro meddelade af den ryske forskaren Pavlov. Ger man en hund kött, utlöses en karakteristisk spottafsöndring. Genom att man gång på gång blåste i en hvisselpipa samtidigt med köttutfodringen, kunde djuret "dresseras" att utföra den karakteristiska spottafsöndringen enbart vid ljudet af hvisselpipan. Man hade uppenbarligen åstadkommit en konnektering mellan hörselbanan och reflexcentrum för spottafsöndringen (jfr Hjärnverksamhet, sp. 858). Från retningsögonblicket till reaktionen förflyter en viss tid, ref l ex ti d en. Största delen af denna kommer på öfverföringen mellan neuronerna i reflexbanan. Benämningen reflex härrör från D e s c a r-tes (1649), som därmed ville framhålla, att intrycken från omgifningen ledas till centrala nervsystemet och därifrån liksom återkastas till de olika perifera organen. Ett ofta användt preparat för studium och demonstration af reflexerna har varit den s. k. r ef l e x g r o d a n: en dekapiterad groda utför vanliga hopprörelser vid mekanisk retning af extremiteterna. Hänger man upp grodan i vertikal ställning och anbringar en bit läskpapper, doppad i en utspädd syra, någonstädes på huden, utlösas karakteristiska rörelser, hvarigenom retmedlet aflägsnas. Förstöres ryggmärgen, utebli alla dessa reaktioner. De anförda rörelserna äro så ändamålsenliga, att man talat om en "ryggmärgssjäl". En enkel själfiakttagelse lär oss emellertid, att vi utföra en mängd komplicerade rörelser utan medvetandets kontroll. Något skäl att som förklaring till ändamålsenligheten i reaktionen för intryck från omgifningen antaga en "själsverksamhet" föreligger således icke. De anförda experimenten med reflexgrodan visa endast, att nervmekanismerna för förflyttnings- och skyddsrörelser hos grodan äro belägna i ryggmärgen och att de