sammanhänger med en viss lagisk-biblicistisk uppfattning, som t. ex. i fråga om kyrkornas utsmyckning vill tillämpa dekalogens bildförbud. Det är emellertid svårt nog att bestämdt ange, hvilka kyrko- och samfundsbildningar, som böra räknas med till "den reformerta kyrkan". Stundom räknas dit flera eller färre af de många på engelsk och amerikansk botten uppvuxna "frikyrkliga" eller "sektartade" denominationerna, stundom också den anglikanska kyrkan (se Episkopalkyrkan), hvilken senare eljest, såväl hvad kult som författning beträffar, intar en helt annan hållning än den nyss som karakteristisk för de reformerte angifna. Vill man inräkna dessa båda sinsemellan så olika kategorier af kristna samfundsbildningar inom "den reformerta kyrkan", kan man såsom försvar för ett dylikt förfaringssätt i hvarje fall hänvisa till, att båda ega historiska förbindelselinjer till den ursprungliga reformerta protestantismen. Vill man åter söka afskilja såväl de nämnda denominationerna som den anglikanska kyrkan från "den reformerta kyrkan", så kommer ovillkorligen gränsen åt båda sidorna att bli flytande. Medräknas såväl dissenters som den anglikanska kyrkan, kommer "den reformerta kyrkan" att räkna ungefär 2/3 af de till protestantismen hörande omkr. 200 millionerna. Borträknar man åter dessa samfunds- och kyrkobildningar, kommer "den reformerta kyrkans" medlemsantal att bli betydligt mindre än de mellan 60 och 65 millioner, som kunna räknas till "den lutherska kyrkan". Till "den reformerta kyrkans" område höra de protestantiska delarna af tyska och franska Schweiz, den franska och holländska protestantismen, delar af särskildt västra Tyskland, enskilda församlingar på eljest luthersk mark samt, om "reformert" tages i sin vidsträcktaste bemärkelse, hufvuddelen af all protestantism på det engelska språkområdet. Därtill komma de delar af den tyska unionskyrkan, som ursprungligen voro reformerta och som kunna beräknas till ungefär 3 af denna kyrkas omkr. 23 millioner medlemmar. När det gäller att beskrifva det för den äldre reformerta protestantismens åskådning i jämförelse med lutherdomen karakteristiska, hänvisas man i första hand till Calvin. Zwinglis kortvariga verksamhet tål, öfver hufvud taget och särskildt hvad det teologiska inflytandet beträffar, ingen jämförelse med Calvins. Calvins motsats mot Luther träder klarast fram i följande fyra hufvudpunkter: ställningen till Skriften, predestinationen, sakramentslära och i sammanhang därmed kristologi samt slutligen kyrkobegreppet. När de reformerte i fråga om kulten tillämpade bibelns bokstaf på ett mera lagiskt sätt än lutherdomen, var detta typiskt för den olika ställningen till Skriften. Visserligen råder mellan Luther och Calvin full gemensamhet i häfdandet af Bibeln som reformationens fasta grund, men under det att Luther praktiskt sedt blott bekymrar sig om det, som "drifver Kristus", och låter detta vara värderingsprincip i fråga om Skriftens innehåll, möta vi hos Calvin en mera abstrakt-lagisk uppfattning vid användningen af bibelordet. Calvin har icke blott mindre sinne för skillnaden mellan gamla och nya testamentet, utan tenderar också till att öfver hufvud fatta Skriftordet som stadgar i en för den kristna tron, det kristna lifvet och den kyrkliga författningen gällande lagbok. Väl har Calvin liksom Luther talat om "en kristen människas frihet" samt framhållit som kännetecknande för denna frihet, att den utanför lagens tvång villigt lyder Gud, men faktiskt kommer Calvin icke ifrån att binda tron och det kristna lifvet under Skriftens som yttre lag fattade bokstaf. I sammanhang härmed var det ingen tillfällighet, att teorien om Skriftens verbalinspiration utbildats tidigare på reformert än på luthersk mark. -- Som den reformerta protestantismens "centraldogm" har man ofta och, i hvarje fall hvad den äldre tiden beträffar, med en viss rätt betraktat dess predestinationslära (se Predestination). I öfverensstämmelse med Calvins åskådning heter det i en af de reformerta bekännelseskrifterna, "Consensus Genevensis": "Man måste bekänna, att Gud efter sitt eviga, af ingen och intet beroende rådslut har bestämt somliga -- hvilka Honom synts för godt -- till salighet, samt att han upplyser dem, som han värdigats oförtjänt upptaga, med sin helige Ande, så att de kunna mottaga det i Kristus erbjudna lifvet, vidare att Han likaledes efter sitt fria val bestämt de andre till att icke blifva troende, så att de beröfvade trons ljus måste förblifva i mörkret." När Calvin så häfdar "den dubbla predestinationen", är det hans tanke, att utkorelsen till salighet står som ett bevis på Guds barmhärtighet, hvilket drifver människorna till att prisa och lofva densamma, under det att utkorelsen till fördömelse står som bevis på Guds rättfärdighet, enligt Calvins ord "genom domen illustrerande Guds ära". Som en konsekvens vill Calvin häfda, att Gud, hvars rådslut till utkorelse skett före syndafallet (lapsus), direkt velat detta (den s. k. supralapsarismen) och icke blott förutsett och till-låtit fallet (infralapsarismen), som saken eljest mångenstädes på reformert mark utvecklades. När Calvin så starkt betonar predestinationen, sker detta icke blott därför, att han fann sin lära härom biblisk och därför kände sig förpliktigad till densamma, icke heller blott därför, att han i den dubbla predestinationen såg en konsekvens af den absolut oförtjänta nådens tanke. Han hade därjämte, som det också framgår af ofvanstående, ett direkt religiöst intresse att i och genom sin predestinationslära på det eftertryckligaste betona Guds makt och suveränitet. Om än detta intresse ingalunda är främmande för Luther, står dock för honom Guds förlåtande barmhärtighet vida mera i centrum än Guds suveränitet och Guds ära. Dels af denna grund och dels därför att Luther så starkt framhåller den uppenbarade kärleksviljans universalitet, kommer predestinationstanken i en väsentligt olikartad ställning hos de båda reformatorerna. För Luther står predestinationen som den ofrånkomliga, men för människotanken oåtkomliga bakgrunden till frälsningen -- för den senare lutherdomen miste den mer och mer sin betydelse. För Calvin åter hör predestinationen icke till det fördolda, utan till själfva uppenbarelsen, den får för honom -- på ett helt annat sätt än hos Luther -- ett själfständigt intresse samt färgar såväl gudsbegreppet som den etiska grundåskådningen. I strid mot världen skall den kristne strida för Guds ära. I calvinismen visar sig, att predestinationstanken, långt ifrån att -- hvad som snarast kunde synas