1207 Regeringsform 1208 själfva verksamheten, som tillhör högsta maktens utöfvare, betraktad som skild å ena sidan från högsta domsrättens utöfning och å andra sidan från den maktutöfning, som tillkommer representationen allena eller tillsammans med den, som har högsta ledningen inom en stat. Därjämte bör regeringsverksamheten som högsta ledningen af statsverksamheten skiljas från den mer i detalj gående, efter ändamålen eller verksamhetsområdena sig i olika grenar fördelande förvaltningsverksamheten. (Dock saknas ej exempel därpå, att territorialförvaltningen kallas regering, t. ex. landtregeringen i Sverige, bezirks-regeringen i Preussen; se B e z i r k). Vidare af ses med regering den tid, under hvilken en bestämd person utöfvat denna verksamhet. Slutligen förstås med regering äfven den personlighet (vare sig individuell eller kollektiv), som utöfvar högsta makten inom en stat. Ehuru väl ordet regering med hänsyn till sin härledning (ur lat. rex, konung) egentligen skulle beteckna monarken och hans styrelse, begagnas det äfven inom republiker för den verkställande maktens innehafvare. Med hänsyn till det inflytande, som rådkammaren, ministären, utöfvar på styrelsen inom den konstitutionella monarkien, användes ordet äfven på monarken och hans råd, tillsammans betraktade som ett kollektivt helt, och i Sverige förekommer ordet regering som benämning på den styrelsemyndighet, som i vissa fall inträder, när konung ej finnes eller han är förhindrad att utöfva styrelsen. (Jfr Interimsregering och Tillförordnad regering.) I konstitutionella stater och särskildt, när deras styrelsesätt är parlamentariskt, plägar äfven det för regeringens förande ansvariga rådet eller ministären i motsats till den ansvarsfrie monarken som en från honom särskild kollektiv personlighet kallas regering. H. L. R. (S. B.) Regeringsform (lat. jo'rma regVminis], statsr., användes dels som liktydigt med statsskick i allmänhet, dels, i Sverige, som namn på den grundlag (se d. o.), som fastslår själfva principerna för statsskicket. Vår äldsta regeringsform, af 1634, delvis modifierad 1660 genom tillägg, s. k. addi-tamenta (1660 års R. F.), hade dock ej en sådan karaktär. Med afseende på omfånget af konungens rättigheter innehöll den blott en hänvisning till arfföreningarna och till hvad "lag säger" (§§ 2 o. 3), d. v. s. till landslagens konungabalk, som under ett annat namn var denna tids regeringsform i nutida mening, och rörande rådets "vyrdning", åberopas (§ 5) hvad "af ålder varit". Det, som afsågs, var endast att skapa fasta former dels för interimsregering (under konungens sjukdom, frånvaro ur riket och omyndighet eller vid arfsrättens utslocknande), dels för sättet, hvarpå de redan existerande maktfaktorerna skulle utöfva sin myndighet. I förstnämnda hänseende stadgades 1634 (§§ 52-65), att regeringen skulle föras af de fem höga riksämbetsmännen (se Riksämbetsmän), och 1660 (§§ 14 o. 15), att den skulle föras af desamma under änkedrottningens ordförandeskap och med beslutanderätt för hela rådet i händelse af meningsskiljaktighet inom förmyndarkol-legiet. I det senare hänseendet gåfvos 1634 föreskrifter om sammansättningen af de möten (riksdagar och utskottsmöten), som egde besluta å folkets vägnar (§§ 44 o. 45), och ordnades den kungliga förvaltningen - den centrala i form af kollegier, den lokala förnämligast genom landshöfdingeämbe-tena. Genom sin organisation af förvaltningen blef 1634 års R. F. epokgörande. Den gaf systematisk afslutning åt Gustaf II Adolfs och Axel Oxenstiernas förvaltningsreformer. Utarbetad af Axel Oxenstierna, men till sina "realia" gillad af Gustaf Adolf, utfärdades den i den döde konungens namn. Det var dock först på 1634 års riksdag, som den beslöts. Meningen var, att den skulle vara en definitiv lag; en bekräftelse af Kristina, blifven myndig, ansågs dock nödig, men gafs ej; ej heller stadfästes den af Karl X Gustaf. Han utfärdade på dödsbädden en ny förmyndarordning, men denna omintetgjordes på 1660 års riksdag, och då antogos 1660 års additamenta, men endast som gällande för den nya förmyndartiden, och 1680 förklarade riksdagen, att konungen ej vore bunden "till någon regeringsform utan allenast till Sveriges lag och laga stadgar". Karl XI lämnade dock den genom 1634 års regeringsform åvägabragta förvaltningsorganisationen i hufvudsak orubbad, men under Karl XILs sista tid blef den allvarligt hotad, och ämbetsmännens förbittring häröfver var en verksam orsak till enväldets fall (1719). Därför gaf man då det nya statsskickets främsta grundlag samma namn, som utmärkt den för förvaltningsorganisationen grundläggande stadgan - regeringsformen - och intog däri bestämmelser till denna organisations betryggande, hvarigenom densamma nu uttryckligen lagfästes. På sådant sätt kom regeringsformen att i Sverige användas som namn på den statsskicket normerande grundlagen, hvilken betydelse termen sedermera haft, men härigenom kommo också att i svensk grundlagsstiftning inrymmas förvaltningsorganisatoriska bestämmelser, som i andra länder ej pläga vara föremål för sådan lagstiftning. Dylika of ver gingo nämligen från 1719 års R. F. till de båda följande, och ehuru Förenings- och säkerhetsakten gaf konungen friare händer, med afseende på förvaltningsorganisationen, kvarstå dock lämningar häraf äfven i vår nuvarande regeringsform. - 1719 års R. F. utbyttes 1720 mot en ny, som dock blott obetydligt ändrade den och som blef bestämmande för frihetstiden. Det genom 1772 års revolution upprättade statsskicket fastslogs i 1772 års R. F., som emellertid genom Förenings-och säkerhetsakten 1789 modifierades till konungamaktens fördel. Efter 1809 års revolution tog riksdagen grundlagsstiftningen i sin hand. Ett konstitutionsutskott tillsattes, på hvars arbeten dess sekreterare Hans Järta (se d. o.) enligt en af samtida vittnesbörd bekräftad tradition utöfvade ett betydande inflytande, och 2 juni framlade utskottet sitt förslag till "1809 års R. F.", åtföljdt af ett berömdt motiverande memorial, hvilket i hufvudsak var Järtas verk. Förslaget godkändes 5 juni af alla stånden, dock af bönderna endast villkorligt, och med gillande däraf mottog hertigen-regenten (Karl XIII) kronan 6 juni. S. d. är 1809 års regeringsform daterad, ehuru den utfärdades först sedan bondeståndet 27 juni förmåtts medge dess undertecknande, äfven å ståndets vägnar. Till grund för sitt arbete hade konstitutionsutskottet lagt ett af dåv. landshöfdingen A. af Håkansson (se d. o.) på uppdrag af hertigen-re-genten utarbetadt förslag till regeringsform (tryckt