1209 Regeringskommissionen-Regeringsrätten 1210 ftos E. Naumann, "Tidskrift för lagstiftning" m. m. 1872 och hos K. Hagman, ''Sveriges grundlagar", 1902), men utskottet omarbetade detta i frisinnad riktning. - 1809 års E. F. är fortfarande gällande, ehuru vissa dess stadganden under tidernas lopp blifvit ändrade. Den är dock ej ensam normgifvande för vårt statsskick, utan detta utformades ytterligare genom andra vid samma riksdag antagna grundlagar, men då det om dessa i R. F. § 85 sades, att de skulle öfverensstämma med R. F:s grundsatser, ega de liksom de, som trädt i stället för vissa af dem, i förhållande till regeringsformen endast en sekundär och supplerande betydelse (om dessa grundlagar och de nyare se Grundlag, sp. 409-410). Den ledande grundsatsen i 1809 års R. F. är maktfördelningens, på hvilken från äldsta tider svenskt statslif hvilat, med undantag af den karolinska envåldstiden, frihetstiden och tiden 1789-1809. Då de olyckliga följderna af dessa afvikelser tjänade 1809 års grundlagsstiftare till af skräckande exempel, kan därför deras verk både positivt och negativt sägas vara byggdt på nationell historisk erfarenhet. Att de vid sitt arbete äfven togo till ledning teorier af Montesquieu (se d. o.) och Sieyés (se d. o.), upphäfver ej detta, ty äfven dessa teorier häfdade maktfördelningens grundsats. - 1809 års R. F. ar uppdelad på 114 paragrafer. Af dessa ange §§ l-3 statsformen, rättsgrunden och villkoren för tronbestigningen samt konungens personliga ställning som statsmaktens högste utöfvare; §§ 4- 15 handla om de konstitutionella formerna för riksstyrelsens handhafvande, §§ 16-27 om konungen som rättsordningens högste vårdare och om formerna iör utöfvandet i hans namn af den högsta rättskipningen. I §§ 28-37 stadgas om konungens rätt att till- och afsätta ämbetsmän samt adla; §§ 38-48 handla om villkoren för regeringsbesluts giltighet och om sättet för deras tillkomst, när konungen själf är hindrad att föra regeringen, samt om prinsarnas ställning och konungens hof; här (§§ 46, 47) finnes också den återstod af bestämmelser om ämbetsverkens organisation, som från äldre regeringsformer öfvergått till 1809 års R. F. Därefter fastslås i §§ 49-113 maktfördelningen mellan konung och riksdag, i sammanhang hvarmed anges grunderna för dennas sammansättning och verksamhetsformer samt stadgas garantier för dess rättsställning. Till sist ges i § 114 betryggande bestämmelser med afseende på ståndsprivilegierna. - Om sättet för denna liksom andra grundlagars ändrande se Grundlag, sp. 409-410. Litt.: R. Kjellén, "Hvem har stiftat Sveriges regeringsform af 1809?" (i "Hist. tidskr.", 1896) och "Om den svenska grundlagens anda" (1897), K. Hagman, "Sveriges grundlagar" (1902), P. E. Fahlbeck, "Sveriges författning och den moderna parlamentarismen" (1904), "Regeringsformen i historisk belysning" (1910) och "Die regierungsform Schwe-dens" (1911), N. Höjer, "Hans Järta och Sveriges grundlagar" (i "Hist. tidskr.", 1910) och "Till frågan om uppkomsten af 1809 års regeringsform" .<i "Statsv. tidskr.", 1911), S. J. Boéthius, "1809 års regeringsform" (i "Heimdals småskrifter", 1909), "Till frågan om tillkomsten af 1809 års regeringsform" (i "Statsv. tidskr.", 1911) och ^'Ytterligare till frågan om tillkomsten af 1809 års regeringsform" (i "Statsv. tidskr.", 1912), E. Bruno, "öfversikt öfver litteraturen rörande källorna till 1809 års regeringsform" (i "Statsv. tidskr.", 1914). Jfr också A. Brusewitz, "Representationsfrågan vid 1809-10 års riksdag" (1913). S. B. Regeringskommissarien (no. Regjerings-kommis-sionen), polit. hist., en interimistisk styrelse för Norge, upprättad genom reskript af 24 aug. 1807, då engelska flottan väntades afbryta sjöförbindelsen mellan Danmark och Norge, samt upplöst genom reskriptet af 26 sept. 1810. Den bsstod af 4 å 5 medlemmar under presidium af prins Kristian August af Augustenborg; bland medlemmarna märktes Enevold Falsen (d. 1808), grefve Herman Wedel-Jarlsberg och Fr. J. Kaas (sänd till Norge 1809, men snart hemkallad till följd af oenighet med prinsen. Kommissionen verkade bl. a. energiskt för Norges proviantering (jfr Provide-ringskommissionen), och dess verksamhet bidrog väsentligt att stärka de norska sjäifstyrelse-krafven. Regeringsområde (ty. regierungsbezirk), förvaltningsområde i några tyska stater (Preussen och Bajern). I Preussen är det närmaste underafdelningen under provinsen och af ungefär samma storlek som länen i mellersta och södra Sverige (se vidare Preussen, sp. 212). -- Bajern är indeladt i 8 regeringsområden (eller kretsar), hvart och ett med en president och en kollegial bezirksregierung, fördelad på 2 kamrar, hvardera bestående af en direktor, 3--6 rådmän samt flera assessorer och andra tjänstemän. I motsats till förhållandet i Preussen har regeringsområdet i Bajern en representation, landrat. I Sachsen, som är indeladt i 5 regeringsområden, heter dessas styrelse kreishauptmannschaft. (J. F. N.) Regeringsråd. 1. Se Regeringsrätten. - 2. Bisittare i styrelsen för en provins. Så t. ex. benämndes medlemmarna i styrelsen öfver Sveriges tyska provinser Pommern och Bremen regeringsråd. Regeringsrätten (Konungens regeringsrätt), admin., högsta instans i vissa administrativa besvärsmål. Äfven sedan genom Förenings- och säkerhetsakten 1789 konungens domsrätt i de egentliga rättegångsmålen öfverflyttats till ett särskildt ämbetsverk, Högsta domstolen (se d. o.), var det ett betydande antal besvärsmål, som tillhörde regeringens handläggning. Detta medförde olägenheter i två afseenden. Å ena sidan togos regeringens tid och arbetsförmåga alltför mycket i anspråk för de ofta vidlyftiga och invecklade administrativa besvärsmålen till men för behandlingen af frågor af allmännare betydelse. Å andra sidan kunde, särskildt sedan i samband med departementalsty-relsens införande 1840 Rikets allmänna ärendens beredning upphört, behandlingen hos K. M:t af ifrågavarande mål ej alltid sägas erbjuda erforderliga garantier för en ur rättssäkerhetens synpunkt betryggande handläggning. För att minska dessa olägenheter öfverflyttades efter hand ett stort antal administrativa mål, som mera väsentligt berörde enskildas rättigheter, från de förvaltande myndigheterna till de allmänna domstolarna. Man fann dock snart, att man ej kunde stanna därvid, utan alltmer framträngde behofvet af att åtminstone