städernas drätselkammare o. s. v. Slutligen utfärdar riksdagen reglementen för Riksbankens och Riksgäldskontorets styrelse och förvaltning samt framställer reglementariska föreskrifter med afseende på sin egen verksamhet. Jfr Exercisreglemente och Förordning. -- Reglementera, genom detaljerade bestämmelser ordna. -- Reglementarisk, stödd på, handlande efter detaljerade föreskrifter. K. H. B.* Reglementering. Reglementering af prostitutionen kallas en metod att medelst vissa polisåtgärder bekämpa prostitutionens (se d. o.) olägenheter i sanitärt och ordningshänseende. Ordningsföreskrifter rörande prostituerade kvinnor förekommo i Rom under republiken och i de medeltida samhällena. Dessa föreskrifter synas emellertid endast ha afsett att afskilja de prostituerade som en särskild mer eller mindre föraktad klass. Det moderna reglementeringssystemet har i främsta rummet ett sanitärt syfte. De smittsamma könssjukdomarna hade under den nyare tidens första århundraden nått en fruktansvärd utbredning i Europa. Deras spridning stod påtagligen i sammanhang med prostitutionen. De kraftiga åtgärder man vidtog mot de skörlefvande kvinnorna äfvensom mot kopplarna visade sig emellertid fruktlösa. Den tanken låg då nära att söka utgallra de smittfarliga kvinnorna, under det man lämnade prostitutionen som sådan fri. Polisförordningar i detta syfte tillämpades i Berlin, Rom och Neapel på 1700-talet. Som det klassiska reglementeringssystemets hemland räknas emellertid Frankrike. Kort före den stora revolutionens utbrott hade man i Paris infört inskrifning och öfvervakning af prostituerade kvinnor. Förordningen upphäfdes visserligen under de första revolutionsåren, men infördes ånyo genom beslut af konventet. Genom reglementen, utfärdade under de första årtiondena af 1800-talet, erhöll systemet sin nuvarande form. Genom en särskild afdelning af polisen, den s. k. sedepolisen, uppspåras och anhållas kvinnor, misstänkta för skörlefnad. Sedan genom förhör blifvit utredt, att kvinnan inlåtit sig i könsförbindelser mot betalning, ålägges henne besiktningsskyldighet, och hon inskrifves i en rulla. Hon har att inställa sig på besiktningsbyrån, i regel två gånger i veckan. Uteblifvande medför varning eller frihetsstraff. Befinnes hon behäftad med smittfarliga symtom, inlägges hon på sjukhus. De särskilda reglementena innehålla dessutom bestämmelser rörande bostad, förbud mot att vistas ute efter visst klockslag, att besöka teatrar o. s. v. Iakttar kvinnan dessa föreskrifter, lämnas hon oantastad att drifva sitt "yrke". Efter mönster från Paris infördes reglementeringen i öfriga franska städer, och vid midten af 1800-talet var systemet antaget i nästan alla europeiska länder. Under trycket af den opposition systemet väckt (se Federationen) har det sedermera blifvit afskaffadt i Holland, Schweiz (utom kantonen Gèneve), England (1883, 1886), Norge (Kristiania 1888), Italien (delvis, 1888) och Danmark (1906). För närvarande tillämpas det i Frankrike, Belgien, kantonen Genève, Spanien, Portugal, Sverige, Tyskland, Österrike-Ungern, Ryssland och Balkanstaterna. I Stockholm började systemet tillämpas 1847 och genomfördes fullständigt 1859. I Göteborg tillämpas det sedan midten af 1860-talet. I ofullständig form tillämpas det fortfarande i Norrköping, Hälsingborg, Kristianstad och Sundsvall. I Malmö, Uppsala, Lund, Eskilstuna, Jönköping och Falun är det afskaffadt. Någon allmän lagstiftning rörande prostitutionens reglementering finnes knappast i något land, icke ens i Frankrike. Reglementeringen i detta land är ordnad uteslutande genom polisförordningar, utfärdade för de olika städerna. Som grund för detta åberopas art. 484 i strafflagen, som stadgar, att rörande alla ämnen, som icke äro i strafflagen behandlade, men underkastade speciella lagar och reglementen, domstolarna skola fortfara att tillämpa dessa. Häraf har man dragit den slutsatsen, att de gamla påbuden om prostitutionen från tiden före den stora revolutionen fortfarande äro gällande. Dessa ha sedan kompletterats af polismyndigheterna på grund af den befogenhet, som enligt lag tillkommer prefekterna att i vissa fall utfärda polisförordningar för att upprätthålla den allmänna ordningen. Vidare åberopas lagen af 5 april 1884, enligt hvilken det tillkommer municipalpolisen att vidtaga nödiga mått och steg till förekommande af epidemier och smittsamma sjukdomar. Reglementeringen i Tyskland grundar sig på § 361 i strafflagen, hvari förutsattes, att en kvinna på grund af skörlefnad kan ställas under polisuppsikt. Något uttryckligt stadgande, som ger polismyndigheten befogenhet att inskrifva en kvinna som prostituerad och underkasta henne tvångsbesiktning, finnes emellertid icke, hvarken i rikslagstiftningen eller i de särskilda staternas speciallagar. De för Stockholm gällande föreskrifterna "rörande uppsikten öfver prostituerade kvinnor i hufvudstaden" äro meddelade af Öfverståthållarämbetet 2 juni 1875. Befogenheten att utfärda dylika föreskrifter anses grunda sig på instruktionen för polismästaren i Stockholm af 20 maj 1868, enligt hvilken det åligger denne att "vaka däröfver, att behöriga åtgärder vidtagas till förekommande af smittsamma sjukdomars spridande samt att för sådant ändamål lösaktiga kvinnor underkastas erforderlig uppsikt och besiktning af därtill anställd läkare". Efter tillkomsten af hälsovårdsstadgan af 25 sept. 1874 måste föreskrifter af ifrågavarande natur pröfvas och antagas af stadsfullmäktige för att erhålla gällande kraft. Det tvångsmedel, som användes för att förmå kvinnorna att efterkomma reglementet, är behandling enligt lösdrifvarlagen. Enligt § 7 i reglementet skall en inskrifven kvinna, som underlåter att ställa sig föreskrifterna till efterrättelse, först varnas af byråns föreståndare och, om hon ej låter sig rätta, behandlas som lösdrifvare. Att den rättsliga grunden för reglementeringsåtgärderna ingenstädes fått ett tillfredsställande uttryck i lagstiftningen, har framhållits af såväl anhängare till systemet (reglementarister) som motståndare till detsamma (abolitionister). Förhållandet är lättförklarligt. Vid den tid, då reglementeringen uppkom, ansågos polisförordningar fullt tillräckliga för systemets genomföring. Än i dag framhålles, att i frågor af så delikat natur som inskrifning af en kvinna bland de prostituerade ett diskretionärt polisförfarande är att föredraga. I de moderna samhällena framträder emellertid alltmera krafvet på, att så ingripande