åtgärder som de ifrågavarande tydligt regleras genom lag. Men tillika ha förutsättningarna för en lagstiftning i reglementeringens syfte i väsentlig mån minskats. Vore det möjligt att betrakta prostitutionen som ett verkligt yrke, om också mindre hedersamt, så vore det också tänkbart, att samhället genom lagar, innehållande i hufvudsak samma bestämmelser som de gällande polisreglementena, ordnade detta yrkes utöfning. Men uppfattningen af prostitutionen går i helt annan riktning, och icke utan fog riktar man mot prostitutionsreglementena den anmärkningen, att de ge ett sken af lagligt berättigande åt en företeelse, som allmänt utdömes. Om man betraktar prostitutionen som ett ondt och reglementeringsåtgärderna som samhällets naturliga reaktion mot detta onda och på denna grund ville lagfästa dessa åtgärder, stöter man på en annan svårighet: åtgärderna rikta sig uteslutande mot den ena parten i prostitutionsföreteelsen, nämligen kvinnan. Så länge man ännu var blind för den manliga partens del i de vådor prostitutionen vållar samhället, nämligen könssjukdomarnas spridning och könslifvets förråande, var en enbart mot kvinnorna riktad lagstiftning tänkbar. Med den mera vidgade kännedomen om prostitutionsföreteelsen bli reglementeringsåtgärderna mot kvinnorna alltmera oförenliga med krafvet på rättvisa och billighet i samhällsförhållandena, hvartill kommer, att dessa åtgärder mångenstädes med fog kunnat betecknas som inhumana. Anmärkningarna mot reglementeringen från juridisk, moralisk och social synpunkt ha bemötts med hänvisningen till, att dessa åtgärder af de medicinska auktoriteterna betraktas som nyttiga och t. o. m. nödvändiga i striden mot de smittsamma könssjukdomarna. Det är emellertid ej lätt att uppvisa någon påtaglig nytta af reglementeringen i sanitärt hänseende. Man har gjort statistiska jämförelser rörande de ifrågavarande sjukdomarnas spridning i länder med och utan reglementering eller i samma land före och efter reglementeringens upphäfvande. Det har emellertid visat sig omöjligt att erhålla ett statistiskt material, användbart för dylika jämförelser. De ifrågavarande sjukdomarnas frekvens företer nämligen betydande växlingar, som på intet sätt kunna sättas i samband med de företagna sanitära åtgärderna. Därtill kommer, att man vid systemskifte i de sanitära åtgärderna vanligen samtidigt ändrat sättet för sjukdomsfallens registrering. I vårt land var syfilisfallens frekvens på 1820-talet omkr. sex, på 1850-talet tre gånger större än vid århundradets slut. Tillbakagången började före reglementeringens införande, och efteråt har förbättringen varit mera framträdande på landsbygden och i de mindre städerna, där reglementeringen aldrig varit tillämpad, än i hufvudstaden. Man har emellertid anfört, att äfven om reglementeringens nytta ej låter påvisa sig statistiskt, så vore det a priori klart, att interneringen af ett antal smittfarliga kvinnor måste minska antalet smittöfverföringsmöjligheter (det sunda förnuftets skäl), och i fråga om åtgärder mot sjukdomar af så allvarlig natur vore äfven den minsta nyttiga verkan beaktansvärd. Reglementeringens grundprincip, utgallring af de smittfarliga kvinnorna, är visserligen mycket enkel, men att genomföra den i praktiken stöter på oöfvervinneliga svårigheter, hvilka ej äro så lätta att a priori inse. Det har emellertid visat sig, att endast en ringa del af de faktiskt skörlefvande kan bringas in under kontrollen. Så länge kvinnan bibehåller något slags anställning, är hon så godt som oåtkomlig för sedepolisen. Uppspåringen måste drifvas med mycken försiktighet, ty ett misstag vållar en allmän ovilja, som för lång tid framåt i väsentlig grad förlamar polisens verksamhet. Genomförandet af den regelbundna preventiva besiktningen af de inskrifna möter om möjligt ännu större svårigheter. Enligt reglementeringskommitténs undersökningar ha under åren 1885--1904 minst 40 procent af de faktiskt besiktningsskyldiga undandragit sig kontrollen. Att en kvinna under en följd af veckor regelmässigt inställer sig på byrån, hör till undantagen. Afbrott förekomma oupphörligt. I en del fall blir kvinnan "hämtad", men i de flesta fall lyckas hon hålla sig undan flera veckor. Det betänkligaste är, att afbrotten företrädesvis inträffa, då kvinnorna misstänka sig vara sjuka. 1904 kunde man konstatera, att uteblifvandet från besiktning var tre gånger vanligare bland de sjuka än bland samtliga, sjuka och friska. Betecknande är, att bland de kvinnor, som faktiskt ådragit sig syfilis under den tid de varit besiktningsskyldiga, den s. k. primäraffektionen undgått upptäckt i icke mindre än 78 proc. af fallen, och i de upptäckta fallen hade kvinnan flera veckor varit borta från byrån. Reglementeringen förutsätter i själfva verket en frivillig medverkan från kvinnornas sida. Då denna uteblir, tillämpas tvångsarbetsstraffet. Af alla inskrifna, med dem inräknade, som endast stannat några månader vid byrån, har hälften blifvit dömd. Straffet visar sig emellertid vara overksamt. Ej mindre än 75 proc. bli ånyo dömda och detta likgiltigt, om de varit straffade 1, 2, 3 eller 4 gånger förut. Det allra betänkligaste är emellertid, att kontrollen är tämligen illusorisk äfven i de fall, där kvinnan regelbundet inställer sig till besiktning. Man vet numera, att en individ med kronisk gonorré eller syfilis i de första åren är smittfarlig, äfven om något symtom för tillfället ej kan upptäckas. Man kan visserligen invända, att graden af smittfara möjligen kan vara olika. Men härvid får man ej förbise verkan af den s. k. kvasigarantien, d. v. s. den säkerhet, som den utan anmärkning genomgångna kontrollen inger såväl kvinnan som hennes kunder. Vid reglementeringskommitténs undersökningar konstaterades en annan olägenhet: reglementeringen ökar den s. k. stambildningen. Af dem, som inskrifvas, kvarstå 50 proc. 4,4 år; genomsnittstiden uppgår till omkr. 7 år. Dessa bilda en "stam" af kvinnor, hänvisade till att lifnära sig genom skörlefnad. Stammens storlek bestämmes dels af den årliga rekryteringen, dels af den tidslängd kvinnorna kvarstå vid byrån. Vid vissa tider har systemet tillämpats med mindre skärpa. Detta har inträffat framför allt, då systemet varit föremål för angrepp i pressen och i riksdagen. Den årliga rekryteringen och stammens storlek gå under dessa perioder tillbaka för att sedan åter ökas. Nu kunde man säga, att ökningen af antalet nyinskrifna beror på en inskrifning af dem, som under den föregående perioden sluppit undan. Detta motsäges emellertid af det förhållandet, att åldersfördelningen bland de