skrifna ej företer någon förskjutning i sådan riktning. Man kan således med fog anmärka, att inskrifningsförfarandet försvårar kvinnornas återgång till ett normalt lefnadssätt. En närmare granskning af reglementeringssystemet i dess tillämpning lämnar sålunda en förklaring af det faktum, att man ej någonstädes kunnat uppvisa någon påtaglig sanitär nytta af detsamma. Reglementeringskommittén uttalade som sin mening rörande det ofta anförda "sunda förnuftets skäl" för systemets bibehållande: "En profylaktisk åtgärd, som är af den beskaffenhet, att mångtusendens rättskänsla däraf känner sig upprörd, kan omöjligen i längden upprätthållas genom ett så lamt vitsord, som att den gör något om ock ringa gagn." I stället för reglementeringen har man föreslagit införandet af kostnadsfri poliklinisk vård af könssjuka utan åtskillnad, om de äro prostituerade eller icke. Tydligen är det för samhället af största vikt, att dessa patienter komma till behandling, och det gäller att undvika allt, som kan göra denna behandling afskräckande. De sjukdomar, det här företrädesvis är fråga om, äro i eminent grad kroniska och kräfva en systematisk ihållande behandling. Däremot är det ej nödvändigt, att denna försiggår på ett sjukhus. Reglementeringen hvilar på den falska förutsättningen, att patienterna äro smittfarliga, endast då de äro behäftade med vissa symtom. Tillika utgör fruktan för tvångsinternering på sjukhus påtagligen ett kraftigt motiv för kvinnorna att utebli från besiktningarna på byrån och således äfven från den behandling de i samband därmed skulle erhålla. Reglementeringen utgör således ett väsentligt hinder för de smittsamma könssjukdomarnas systematiska bekämpande. Litt.: A. Blaschko, "Hygiene der prostitution" (1900), Edv. Welander, "De veneriska sjukdomarnas historia i Sverige" (1905), "Reglementeringskommitténs betänkande" (1910) och J. E. Johansson, "Reglementeringen i Stockholm" (1913). J.E. J-n. Reglementeringskommittén, en 6 nov. 1903 tillsatt k. kommitté för utredning "rörande hvilka åtgärder från samhällets sida borde vidtagas för att på ett humanare och tillika verksammare sätt, än f. n. eger rum, motarbeta de smittsamma könssjukdomarnas spridning". Kommitténs betänkande afgafs 31 dec. 1910. En i Svenska läkarsällskapet 1912 förd diskussion rörande betänkandet är tryckt s. å. J. E. J-n. Regler l. Reglering, med. Se Menstruation. Reglera (fr. régler, af lat. regula, regel), ordna, bringa ordning i, inrätta efter bestämda föreskrifter, stadga, fastställa, bestämma. Jfr Lönereglering. Regleringsmotstånd, fys. Se Reostat. Reglett (fr. réglet, af lat. régula, rättesnöre), boktr. Se Mellanslag. Réglisse [-gli'ss], fr. (af lat. liquiritia, lakritsrot), lakritspasta. Regn, meteor., kallas den nederbörd, som i form af vattendroppar faller från ett moln. Vanligen träffar regnet jordklotets af land eller vatten bestående yta, men stundom afdunstar det och återgår till vattenånga dessförinnan vid sitt fall genom ett nedre, varmt och torrt luftlager. Jfr Droppe, Nederbörd och Vatten. N. E-m. Regna, socken i Östergötlands län, Finspånga läns härad. 20,038 har. 1,878 inv. (1914). R. bildar ett pastorat i Linköpings stift, Bergslags kontrakt. Regnaholm, gods i Regna socken, Östergötlands län, med mangården belägen på en holme vid sjön Regnarens norra strand. Det utgör nu endast 1 mtl, tax. till 62,100 kr. (1914), jämte kvarn och såg, tax.-v. 6,000 kr., men var ännu för några årtionden sedan betydligt större. Det utbyttes från kronan af riksrådet Klas Åkesson Tott samt kom därefter till hans måg landshöfdingen J. Ulfsparre, inom hvars släkt det stannade till 1745, då det genom köp öfvergick till adliga släkten Gyllenkrook, som egde det till 1873. Wbg. Regnard [renar], Jean François, fransk lustspelsförfattare, f. 1655 i Paris, d. 1709 på slottet Grillon vid Dourdan, ärfde en betydande förmögenhet, som satte honom i stånd att tillfredsställa sin smak för långa och äfventyrliga resor. Han besökte först Italien, men blef på återvägen uppbringad af sjöröfvare och såld som slaf till Alger. Därefter besökte han Holland, Danmark och Sverige, i hvilket sistnämnda land han utsträckte sin resa ända till de nordliga delarna af Lappland (1681; se "Ny illustr. tidn." 1888). Återkommen till Paris, köpte han ett högre ämbete och framlefde sina dagar dels där, dels på sitt slott Grillon som en sann epikuré muntert och lättsinnigt. Man har af R. flera prosaarbeten, i hvilka han skildrar sina vidsträckta resor, bl. a. till Sverige och Lappland, Voyage de Suède (1731) och Voyage de Laponie (s. å.). Vidare ger han i La provençale en romantisk berättelse om sin fångenskap bland muselmännen. Dessutom skref han Poésies diverses, omfattande epistlar, satirer och visor, som dock äro af mindre betydelse. Hans berömmelse hvilar uteslutande på hans lustspel, som författades 1688-1708 och anses för de bästa efter Moliére. De tidigaste och minst betydande, små farser, halft på italienska, halft på franska, skrefvos för den italienska truppen på Hotel de Bourgogne. Sådana äro: Le divorce (1688), La descente de Mezzetin aux enfers (1689), Arlequin à bonnes fortunes (1690), Les filles errantes (s. å.), La coquette (1691) och La naissance d'Amadis (1694). Fyra andra liknande komedier, tryckta liksom de föregående i Gherardis "Le théâtre italien", äro skrifna tillsammans med Dufresny. R. skref dessutom baletten Le carnaval de Venise (1699), som uppfördes på operan. Hans öfriga stycken spelades på Théâtre français, nämligen La sérénade (1694), Le bourgeois de Falaise (1696), Le joueur, hans mästerverk (s. å.; "Spelaren", 1793), Le distrait (1697; "Den tankfulle", 1740), Démocrite (1700), Le retour imprévu (1709), Les