1251 Rehabilitera-Rehbinder 1252 än genom att benådas i vanlig ordning. I Frankrike lades genom en lag af 1885 befogenheten att meddela rehabilitation helt i domstolarnas händer; och på samma sätt ordnades institutet i den nya norska strafflagen af 1902. Nyssnämnda franska lag gaf emellertid äfven åt rehabilitationen ett vidsträcktare innehåll, i det densamma af ser icke blott ett återinsättande i de rättigheter delinkventen på grund af brottet dömts förlustig, utan att han öfver hufvud för framtiden skall i straffrättsligt afseende behandlas så, som om brottet icke vore begånget. Med denna innebörd blir institutet användbart äfven på sådana brott, som icke medföra dylika rättighetsförluster såsom påföljd. Fullt genomförd innebär denna uppfattning vidare, att brottet, resp. domen och bestraffningen, i fråga icke får medräknas som återfalls grundande vid senare för-öfvade brott samt att de icke utesluta villkorlig doms användning på senare brott, äfven om de eljest skulle utgjort hinder därför. Dessa konsekvenser ha äfven dragits i en nyare belgisk lag i ämnet af 1896. Slutligen har i nyaste tid genom lagar af 1899 och följande år uttrycket rehabilitation i den franska rätten äfven kommit till användning för att beteckna det utplånande i visst afseende af betydelsen af anteckningar i straffregistren i fråga om mindre svåra brott, som eger rum oberoende af någon myndighets beslut omedelbart på grund af att viss tidrymd förflutit från det straffets verkställighet fullbordades eller detsamma bortföll genom benådning eller preskription (den s. k. rehabilitation de droit). Litt.: Delaquis, "Die rehabilitation im strafrecht" (1907). N. S-g. Rehabilitera, jur. Se Kehabilitation. Rehatsek (Whatjek], E du ar d, ungersk orientalist, f. 1819, d. 1891, blef efter vidsträckta resor 1847 lärare i persiska och arabiska vid Wilson college i Bombay. Starkt påverkad af indisk åskådning, lefde han till sist som indisk asket. Förutom åtskilliga afhandlingar i tidskrifter utgaf han en öfversättning af den persiske historieskrifvaren Mir-chond (tr. i Bombay efter hans död). K. F. J. Rehau, stad i bajerska reg.-omr. Oberfranken, vid järnvägen till Eger. 6,045 inv. (1910). Sten-huggerier, två porslinsfabriker, garfverier o. a. industri. J. F. N. Rehausen, Gotthard Maurits von, friherre,-diplomat, f. 29 sept. 1762, d. 8 dec. 1822, blef 1782 löjtnant vid lifgardet och avancerade i armén slutligen (1812) till öfverste. Sina krafter egnade han nästan utan afbrott åt den diplomatiska banan. 1789 blef han legationssekreterare i Haag och kom 1795 i samma egenskap till Lissabon, där han 1797 utnämndes till chargé d'affaires och 1801 till minister. 1805-07 och sedermera från 1812 till sin död var han envoyé i London, där hans post var af stor betydelse på grund af de viktiga mellan-hafvandena mellan Sverige och England 1812 och 1813. 1814 fick han friherrebref. Han lät 1818 resa monumentet på Engelbrektsholmen. - Hans son Johan Gotthard E., f. 8 juni 1802 i Lissabon, blef 1847 minister i London och dog där 2 mars 1854. Rehbivnder, svenska och finska adliga ätter, som äro grenar af en ursprungligen westfalisk, sedermera (redan på 1200-talet) i östersjöprovinserna bosatt ätt och härstamma från H e n r i k E. (f. 1604 i Livland, d. 1680 i Stockholm, vapenpage hos Gustaf II Adolf, 1673 generalmajor af kavalleriet). Denne blef 1668 naturaliserad svensk adelsman och 1680 friherre. 1818 immatrikulerades ätten på finska riddarhuset. En medlem af densamma, E o-bert Henrik E. (se E. 3), blef 1826 grefve, men tog som sådan ej introduktion. 1. Bernhard Otto E., friherre, sonson till Henrik E. (se ofvan), krigare, f. 21 nov. 1662 i Eeval, d. 12 nov. 1743, ingick vid lifgardet 1680, men sökte 1685 lyckan i främmande land, där dock hans öden äro delvis höljda i dunkel. 1706 kommenderade han i sardinska armén i fältslaget vid Turin, 1713 utnämndes han till sardinsk generallöjtnant, blef sedermera guvernör i Pinerolo, stormarskalk öfver sardinska krigsmakten, riddare af Annunciataorden och 1730 marskalk af Sardinien. Se "Personhistorisk tidskrift", IX (1907). 2. Johan Adam E., friherre, den föregåendes kusins son, biografisk och genealogisk samlare, f. 29 juni 1733 i Gottröra församling i Uppland, d. 28 jan. 1809 i Stockholm, blef 1745 student i Uppsala, inträdde 1756 i Civilexpeditionen af konungens kansli, där han 1773 befordrades till registrator, fick 1777 fullmakt som sekreterare i kansliet och 1783 lagmans titel. Bevis på E:s samlar-flit äro, utom åtskilliga i Eiksarkivet befintliga arbeten i handskrift (bl. a. genealogiska uppgifter rörande släkten Eehbinder), de af trycket utgifna Matrikel öfver Svea rikes ridderskap och adel, ifrån 1755 til närvarande tid (1781; med forts. 1782 och 1794), Biographisk, historisk och genealogisk beskrifning öfver svenske landtmarskalkar (1784) och Biographisk, historisk och genealogisk beskrifning öfver svenske riks-canzlerer, riks-canzli-råd, hof-och justitice-canzlerer; jemte en bifogad kart canzli-historia (1786). 3. Eobert Henrik E., grefve, den föregåendes sysslings sonson, finsk statsman, f. 15 juli 1777 på Viksbergs säteri i Pemar socken, d. 8 mars 1841 i Petersburg, blef 1791 student i Åbo, där han bodde hos H. G. Porthan, som öfvervakade hans studier, 1795 auskul-tant vid Åbo hofrätt, öfverflyttade 1797 till Stockholm, hvarest han tjänstgjorde vid Justitie-revisionsexpeditionen. 1805 vardt han adjungerad ledamot af Åbo hofrätt, där han 1807 befordrades till assessor. E:s statsmanna-bana begynte 1808, då han af Åbo hofrätt utsågs till dess representant i den s. k. finska de-putationen (se d. o.). Till följd af ett benbrott hindrad att taga del i deputationens gemensamma uppträdande i Petersburg, åtnöjde han sig med att vid ankomsten till nämnda stad inlämna en promemoria, innehållande frågor angående justitieären-denas gång under de förändrade förhållandena, hvarpå ett särskildt kejserligt svar afgafs. Vid en audiens hos kejsar Alexander I vann han genom sitt distingerade väsen dennes välvilja och användes