1253 Rehfues-Rehn 1254 därefter af honom som ständig rådgifvare vid de organisationsåtgärder, som föranleddes af Finlands förening med Ryssland. Han utsågs 1809 till adjoint hos föredraganden för de finska ärendena i Petersburg, Mikael Speranskij, hvarjämte han s. å. blef anställd som tjänstgörande hos kejsaren i och för finska regeringsärenden. Vid Borgå landt-dag var han visserligen icke ledamot af ridder-skapet och adeln, men deltog i utarbetandet af de kejserliga propositionerna och af de förklaringar, som kejsaren under landtdagens lopp af gaf, samt verkade som medlem af den kommitté, hvilken under landtdagens lopp utarbetade förslag till ett högsta styrelseverk för Finland. I okt. 1809 blef han ledamot af den då upprättade kommissionen för finländska ärenden i Petersburg. Varmt tillgifven Sverige, hade R. med sorg sett fädernebygden lösryckas från förbindelsen med moderlandet och arbetade på att äfven efter skilsmässan från detta det gamla samhällsskicket så vidt möjligt skulle upprätthållas. Ett lojalt iakttagande af förpliktelserna mot den nye härskaren ansåg han vara ett hufvud villkor för vinnandet af detta syfte. R., som 1810 förordnades till biträde åt prokuratorn i regeringskonseljen och 1811 blef hofrättsråd, utnämndes 7 nov. s. å. till statssekreterare vid den nyinrättade kommittén för finska ärenden i Petersburg. G. M. Armfelt var kommitténs ordförande, men den hufvudsakliga arbetsbördan hvilade på R. Än mer inflytelserik blef hans ställning, sedan Armfelt, som R., utan att vara blind för hans fel, högt värderade, 1814 aflidit och efterträdts af K. v. Troil. Denne var nämligen sedan 1818 tjänstledig och fick afsked 1821, hvarigenom R. blef Finlands närmaste representant vid tronen. Den finska kommittén i Petersburg upplöstes 1826. 1834 erhöll R. förändrad titel: ministerstatssekreterare. Under Alexander Irs regering åtnjöt R. den af honom beundrade monarkens orubbade förtroende, men hade likväl ej ringa svårigheter att bekämpa. Den reaktionära anda, som mot slutet af Alexander I:s tid gjorde sig gällande, verkade hämmande äfven på Finlands förhållanden; bl. a. strandade ett förslag till ständernas sammankallande, som han med värme omfattat. Omedelbart efter kejsar Nikolaus' tronbe-stigning utverkade han, att denne undertecknade sin regentförsäkran till Finlands invånare. R. hade under de följande åren en ofta brydsam ställning emot de mäktige generalguvernörerna grefve Za-krevskij och furst Mensjikov. Om misströstan vittnar bl. a. hans 1826 väckta förslag, att de tre Keksholmska häradena äfvensom några nära Petersburg belägna finska socknar, hvilka hört till det 1811 med storfurstendömet förenade s. k. Gamla Finland, skulle skiljas från Finland och öf-verlämnas åt Ryssland; han trodde nämligen, att dessa områden aldrig kunde bli annat än främmande för det öfriga landet. Förslaget ledde icke till någon åtgärd. Data rörande Finlands utveckling under årtiondet 1826- 36 har R. sammanställt i Underdånig berättelse angående storfurstendömet Finlands tillstånd och förvaltning ifrån och med 1826 intill närvarande tid (1836). Som föredragande hos kansleren bevakade R. sedan 1816 i Petersburg det finska universitetets bästa. Han upphöjdes 1826 i grefligt stånd. För medel, som insamlats genom allmän subskrip- tion, slogs 1844 en minnesmedalj öfver honom. R. efterlämnade på franska affattade anteckningar med titeln Souvenirs de ma me. Utdrag ur dem ingå i R. Castréns biografi öfver R., införd i "Skildringar ur Finlands nyare historia''. 3. M. G. S. Rehfues, Philipp Joseph von, tysk skriftställare, f. 1779 i Tubingen, d. 1843, tillbragte flera år uti Italien, blef 1807 bibliotekarie hos kronprins Vilhelm af Württemberg, 1819 kurator för Bonns universitet, i hvars stiftande han haft en väsentlig andel, och upphöjdes 1826 i ärftligt preussiskt adelsstånd. Genom skriften Reden an das deutsche volk (1813-14) gjorde R. sin insats i Tysklands befrielsekrig. Han författade dessutom resebeskrifnin-gar och några historiska romaner, bland hvilka i synnerhet Scipio Cicala (1832; 2:a uppl. 1841) är ett diktverk af rang. Rehm, H e r m a n n, tysk jurist, f. 1862 i Augsburg, e. o. professor i Marburg 1891, ord. professor i Giessen 1893 och s. å. i Erlangen samt 1903 i Strassburg, har framför allt varit verksam som författare på den allmänna statsrättens och statslärans samt handelsrättens områden. Bland hans arbeten märkas Geschichte der staatsrechts-wissenschaft (1896) och Allgemeine staatslehre (1899 och 1907). BW. Rehme. SeOeynhausen. Rehmke, Johannes, tysk filosof, f. 1848 i Elmshorn, studerade filosofi och teologi i Kiel och Zürich, var professor i filosofi, pedagogik och evangelisk religionslära i S:t Gallen 1875-83 samt är professor i filosofi i Greifswald sedan 1885. R. är en af huvudrepresentanterna för den s. k. "immanenta filosofien" och intar en idealistisk ståndpunkt, men bekämpar fenomenalismen. Det gifna existerar, oafhängigt af det enskilda subjektet, som innehåll i ett universellt, gudomligt medvetande. Rum och tid äro beståndsdelar hos tingen. Själ och kropp stå i växelverkan. Skrifter: Lehrbuch der allge-meinen psychologie (1894; 2:a uppl. 1905), Grund-riss der geschichte der philosophie (1896), Zur lehre vom gemut (1897; 2:a uppl. 1911), Die seele des menschen (1902; 2:a uppl. 1905), Philosophie als grundwissenschaft (1910) m. fl. . S-e. Rehn, Jean Erik, arkitekt, gravör, f. 18 maj 1717, d. 19 maj 1793, ingick i unga år i fortifikationen, där han blef dessinatörlöjtnant, reste - endast 23 år gammal - 1740 med offentligt understöd till Paris för att studera etsning, blef där elev af Le Bas och utförde flera jaktscener efter Oudry och Hon-dius m. fl. gravyrer, hvilka likväl afslutades af läraren. Att man hemma fäste stora förhoppningar vid R:s skicklighet, smak och företagsamhet, framgår af det kontrakt Hårle-man på statens vägnar uppgjorde med honom våren 1745. R. skulle komma hem för att mot årlig lön gå Manufakturkontoret och under detta ställda verk till hända med mönsterritningar för siden-, ylle- och