R., hvarvid katedralens absid skulle ha skadats. Äfven 2 april bombarderades staden ånyo från luften, 9 s. m. besköts R. med brandgranater, och 23 april utkämpades skarpa artilleristrider i omnejden. Slutligen bombarderade tyskarna R. 29 april som svar på fransmännens beskjutning af deras hvilokaserner bakom fronten, och 2 juni samt 16 juni; 26 maj hade i trakten en artilleristrid utkämpats. (J. F. N.) L. W:son M. Rein, Jonas, norsk politiker, författare, f. 1760 i öksendalen, Romsdals amt, d. 1821 i Bergen, teol. kandidat 1780 i Köpenhamn, där han blef en af ledarna i Det norske selskab, författade sorgespelet Hagen og Axel (1786; aldrig uppfördt) i tidens abstrakt retoriska stil, blef 1792 kaplan i Skjeberg, Smaalenene, och befordrades 1800 till kyrkoherde i Eid-anger, 1808 i Bergen. Samlede digte utkommo i 2 bd 1802. R. är ännu namnkunnig som politiker, särskildt genom sitt deltagande i riksförsamlingen på Eidsvold 1814, som deputerad för staden Bergen, och tillhörde där de ifrigaste motståndarna mot Norges förening med Sverige. Under det nya statsskicket efter svensknorska unionens instiftelse kom R. på spänd fot med de maktegande och trodde sig förföljd, i synnerhet då hans hopp att bli J. N. Bruns efterträdare på Bergens biskopsstol (1816) gick om intet. 1817-21 utgaf han, tills, med K. M. Pälsen och H. Foss, den oppositionella veckopublikationen "Den norske tilskuer". - Se D. Thrap, "Bidrag til den norske kirkes historie i det 19. aarh.", I (1884), och vidare jubileums-verket "Eidsvold 1814" (1914). K. V. H. Rein. 1. Gabriel R., finsk universitetslärare, historiker, statistiker, f. 20 dec. 1800 i Jääskis soc-Jien, d. 24 juni 1867 i Helsingfors, blef student i Åbo 1817, filos, kandidat 1822, filos, doktor och magister 1823, docent i historia 1825, lektor i tyska språket vid Helsingfors' universitet 1832 samt professor i historia vid samma högskola 1834. Gripen af den fosterländska rörelse, som på 1820-talet spirade upp vid det finska universitetet, egnade R. sig, efter vunnen akademisk grad, åt forskningar inom Finlands äldsta historia, hvilkas resultat framlades i akademiska disputationer. I sina föreläsningar behandlade R. Finlands historia i hela dess omfattning, hvilket ämne först af honom upptogs i de akademiska föreläsningskurserna. Efter hans död utgåfvos hans Föreläsningar öfver Finlands historia (2 bd, 1870-71; omfattande tiden t. o. m. 1808- 09 års krig), hufvudsakligen utarbetade på 1840-talet och därför ej upptagande den senare forskningens resultat. Vid sidan af historien egnade R. uppmärksamhet åt statistiken, hvilken äfven inbegreps i hans professur. Han författade Kejsaredömet Rysslands statistik i sammandrag (1837-38; ny uppl. 1845) och Statistische darstellung des gross-furstenthums Finnland (1839; ry. öfv. 1840, sv. öfv. 1842, flera uppl.). I Finska litteratursällskapets stiftande 1831 var R. delaktig och fungerade som sällskapets ordförande 1841-52 samt från 1863 till sin död. I Finska vetenskapssocietetens stiftande deltog han likaledes och publicerade i dess akter Anmärkningar om den romersk-katolska hierarkiens inflytande på Finland (1845). R. kallades till medlem af flera utländska lärda sällskap. 1848 -58 var han genom förnyade val universitetets rektor och återupptog därefter sin genom rektorsomsorgerna delvis afbrutna författarverksamhet. Så utgaf han Kriget i Finland åren 1788, 1789 och 1790 (l:a h. 1860), med stöd af general Mei-jerfelts till Helsingfors' universitet öfverlämnade papper. Men hufvudsakligen egnade R. sig under sina senaste lefnadsår åt att samla material till Finlands då ännu alldeles obearbetade statistik. Resultatet däraf blefvo Berättelse öfver storfursten-dömet Finlands förvaltning ifrån år 1855 till början af år 1862 (1862; tysk öfv. s. å.) och Materia-lier till utredande af Finlands statistik (statistiska beskrifningar öfver Kuopio län, 1864, och öfver Uleåborgs län, 1867). I det 1865 provisoriskt inrättade statistiska ämbetsverket var han t. f. chef. - R., som 1856 blifvit upphöjd i adligt stånd, var vid landtdagarna 1863-64 och 1867 en inflytelserik talare på riddarhuset samt medlem af statsutskottet. Han erhöll 1856 kansliråds titel och tog afsked från sin professur 1861. 2. Karl Gabriel Thiodolf R., den föregåendes son, finsk universitetslärare, filosof, f. 28 febr. 1838 i Helsingfors, inskrefs som student vid universitetet därstädes 1853 samt promoverades 1860 till filos, magister och 1869 till filos, doktor (bägge gångerna som primus). Han utnämndes 1863 till docent och 1869 till professor i filosofi. 1887-96 var han universitetets rektor samt förordnades 1896 till t. f. vicekansler för detsamma. Han tog 1900 afsked från professuren. Under Bobrikoffs regim entledigades han 1903 från vice-kanslersämbetet, där de maktegande funno honom obekväm, men erhöll 1906 ånyo uppdraget, från hvilket han 1910 på begäran befriades. Som filosof genomgick R. en rik utveckling, hvarvid utgångspunkten var den suveränt spekulativa riktning, som, kulminerande i Hegel, med kraft uppbars af R:s lärare och namnkunnige företrädare på den filosofiska lärostolen J. V. Snellman. Denna ståndpunkt ger sig till känna i R:s akademiska afhandlingar: Grunddragen af den filosofiska imputationsläran (1863), Öm kunskapens möjlighet (1867) och Om den filosofiska metoden i sitt förhållande till öfriga vetenskapliga metoder (1868). Medan R. af nämnda doktrin allt framgent behöll den höga värdesättningen af historia och sociala spörsmål, hvilket också senare betingade hans stridsställning mot den extrema individualism och esteticism, som kom till blomstring genom Nietzsche m. fl., blef för ho-