nom ett tidigt framträdande specialintresse för
psykologisk forskning vägen till väckelserik beröring
med tidens empirism. En högst njutbar, till stil och
innehåll lika förtjänstfull bok är hans bredt anlagda
Försök till en framställning af psykologin eller vetenskapen om själen, I, II, 1 (1876, 1891).
Här har han lämnat Hegels konstruerande metod långt
bakom sig, dragit nytta af både Herbart och Spencer,
tillvaratagit både psykofysik och evolutionsteori,
men mest kanske funnit sig i samförstånd med den
som logiker, psykolog och metafysiker lika fine
och spirituelle, naturvetenskapligt skolade Hermann
Lotze. I likhet med denne stannar han vid en empiriskt
rikligt orienterad, men samtidigt i spiritualistisk
riktning metafysiskt fördjupad världsåskådning, som
gör bestämd front mot positivismens flacka sinnliga
aspekt och agnostiska tendenser. I detta afseende är
kanske bäst upplysande hans som inbjudningsskrift till
promotionen 1900 utgifna
Några ord om filosofins uppgift och ställning vid sekelskiftet.
För skolundervisningen utgaf han
Lärobok i den formella logiken (1882; 3:e uppl. 1908) samt
Lärobok i psykologin för skolornas behof (1898;
båda jämväl på finska) samt dessutom, enbart på finska,
en något mera omfattande psykologisk lärobok
(
Sielutieteen oppikirja).
På det historisk-biografiska området har R. utöfvat en
ganska vidlyftig verksamhet, bl. a. som medarbetare i
sammelverk. Hans kanske förnämsta verk blef den i två
band utgifna teckningen af
Johan Vilhelm Snellman (1895, 1901; 2:a uppl. 1904--06),
som, på samma gång som den framstår som den klassiska
Snellmansbiografien, innebär en värdefull kultur- och
miljöskildring. I en af Svenska litteratursällskapet
i Finland utgifven serie har R. behandlat
Filosofins studium vid Åbo universitet (1908).
Slutligen har R., som en lång tid tillhört redaktionen
af tidskriften "Valvoja", publicerat en mängd uppsatser
i den periodiska pressen, hvaraf särskildt att märka är
hans artikel om Pontus Wikner (i "Nord. tidskr.", 1892).
I bokform utgaf han 1903 en samling
Uppsatser och tal.
Ett vaket intresse för det politiska lifvets uppgifter
ådagalade han redan genom sina
Ströftåg på den allmänna statsrättens område (1868, 1870 i Jurid. föreningens tidskrift).
Sedan 1872 representerade R. vid samtliga ståndslandtdagar
sin ätt på riddarhuset, där han var den finsktsinnade
minoritetens främste man och där han förvärfvade sig
ståndets synnerliga förtroende. Märkas må särskildt
hans inflytande i 1877 års Allmänna besvärsutskott vid
åvägabringandet af ett försonligt förslag i fråga om
finskspråkiga skolors inrättande af staten. 1885--86
arbetade han i den kommitté, som var tillsatt för
kodifiering af Finlands grundlagar. 1904--05 samt
1905--06 satt han i det viktiga grundlagsutskottet. Han
verkade i synnerhet i konstitutionella samt skol-
och humanitetsfrågor och kännetecknades städse af ett
frisinnadt och fördomsfritt uppfattningssätt. Han
anslöt sig senare till det ungfinska partiet. 1908
blef han led. af Vet. o. vitt. samh. i Göteborg.
1.
M. G. S. 2.
W. R.
Rein [rajn],
Johannes Justus, tysk geograf, f. 1835,
1876--83 professor i Marburg, därefter i Bonn, har
rest i Finland och Skandinavien samt i olika delar
af Nord-Amerika, besökt Kanarieöarna och Atlasbergen
samt, på uppdrag af
preussiska regeringen, 1873--75 Japan för att studera dess
industri- och handelsförhållanden. Han har skrifvit bl. a.
Der Nakasendo in Japan (Ergänzungsheft 59 i Petermanns mitteilungen 1880) samt
Japan nach reisen und studien dargestellt (1881--86) och
i Kirchhoffs "Länderkunde von Europa" behandlat Finland.
Rein [rajn],
Wilhelm, tysk pedagog, f. 10 aug. 1847 i
Eisenach, studerade i Jena, Heidelberg och Leipzig,
var ett år lärare vid gymnasiet i Barmen, blef
<img r>
seminarielärare i Weimar 1872, seminarierektor
i Eisenach 1876 och är professor i pedagogik
i Jena sedan 1886. -- R. är en af de förnämste
representanterna för herbartska riktningen inom den
nutida tyska pedagogiken. Han är påverkad af Ziller,
men intog i många punkter en mindre formalistisk
ståndpunkt än denne. Han har genom sin vänsälla
personlighet, sin föreläsartalang och sin klara stil
som skriftställare i hög grad bidragit att hålla
den herbartska skolans pedagogik vid lif, särskildt
i tyska folkskolekretsar, äfven sedan i det hela
tidens vetenskap gått utöfver dess råmärken. Äfven
dem, som principiellt stå på en annan ståndpunkt,
har han haft mycket att ge genom sommarkurserna
vid universitetet i Jena och genom den af honom
ledda pedagogiska öfningsskolan och det pedagogiska
universitetsseminariet där. Äfven i Stockholm har
han hållit pedagogiska föreläsningar (1895). -- Skr.:
Theorie und praxis des volksschulunterrichts nach herbartischen grundsätzen
(vanligen kallad "Die schuljahre", tills. med A. Pickel och E. Scheller, 1879--85; 8:e uppl. 1908),
Pädagogik in grundriss (1890; 4:e uppl. 1908),
Pädagogik in systematischer darstellung (3 bd, 1902--06; 2:a uppl. 1911),
Encyklopädisches handbuch der pädagogik (2:a uppl., III, 1902--10),
Deutsche schulerziehung (2 bd, 1907),
därjämte flera mindre skrifter och uppsatser i
de af honom utgifna periodiska publikationerna
"Pädagogische studien" (1875 ff.),
"Zeitschrift für philosophie und pädagogik" (tills. med O. P. Flügel, 1884 ff.), och
"Aus dem pädagogischen universitätsseminar in Jena" (1888 ff.).
S--e.
Reinach [rəna'kk]. 1.
Joseph R., fransk politiker
och författare af judisk börd, f. 30 sept. 1856
i Paris, blef efter med lysande framgång bedrifna
studier advokat i Paris 1877 och företog därefter
vidsträckta resor i Orienten, hvilka han i allo
mästerligt skildrade i "Revue bleue". Han ådrog sig
inom kort Gambettas uppmärksamhet, blef snart en af de
främste politiske medarbetarna i hans inflytelserika
tidning "La république française". Han bekämpade i
pressen med stor kraft Mac Mahon och "le seize mai"
samt blef åtalad för en broschyr,
La république ou le gâchis (1877),
mot marskalk-presidentens regering. 1878 företog han
på officiellt uppdrag en resa till Orienten, som
bl. a. framkallade hans intressanta arbete
