1315 Rekvisitionsledare-Rekylhämningsmedel 1316 sitt rekvisitionsområde, hvilket kan delas mellan regementena. Eekvisitionen påbjudes genom rekvi-sitionsskrif velse, ställd till civil eller kommunal myndighet. Denna utfärdar rekvisitionspåbud till kommuner o. d. med uppgift på förnödenheter, som skola aflämnas, plats och tid därför m. m. Att mottaga det rekvirerade utses af vederbörande befälhafvare rekvisitionsledare, helst intendenturtjänste-män. Kvitto på det rekvirerade skall lämnas, därest betalning icke genast sker. Skola magasin fyllas genom rekvisition, liksom genom köp, sker detta genom etappmyndigheternas försorg. C. O. N. Rekvisitiönsledare, krigsv. Se R e k v i s i-tionsförplägnad. Rekvisitiönsområde, krigsv. Se Rekvisi-tionsförplägnad. Rekvisitiönspåbud, krigsv. Se Rekvisi-tionsförplägnad. Rekvisitiönsskrifvelse, krigsv. Se E ek visi-tionsförplägnad. Rekvisltum. Se Rekvirera. Rekyl [-kyl], fr. recul, krigsv., den tillbakastud-sande rörelse ett eldvapen eller viss del af detsamma, det s. k. rekylerande systemet (K), erhåller till följd af det vid skottlossningen alstrade gastrycket mot stötbottnen. Då vapnets alla delar äro stelt förbundna med hvarandra, såsom fallet var vid de äldre artilleripjäserna och ännu är vid de i bruk varande handeldvapnen, blir hela vapnet rekylerande. Yid moderna artilleripjäser däremot deltar endast eldröret jämte en del af rekylhäminrättnin-gen i den egentliga rekylrörelsen, hvaremot lavetten endast föga rubbas (jfr Kanon, sp. 785, och Lavettage, sp. 1425). Lavettens rörelse vid sådana pjäser inskränker sig vanligen därtill, att dess främre del något lyfter sig från marken, s. k. hoppning. Yid mycket kraftiga artilleripjäser blir dock därjämte en viss, vanligen obetydlig tillbaka-studsning af lavetten oundviklig. Yid automatiska handeldvapen förekommer visserligen inom vapnet en rekylerande del, vanligen pipan, som är elastiskt förenad med vapnets hufvuddel, men föreningen är ej så anordnad, att rekylen af vapnet i dess helhet kunnat förminskas. Rekylrörelsens hastighet är i början ringa, men tilltar, intill dess motståndet mot rekylen blir större än gastrycket bakåt. Tankes det rekylerande systemet röra sig jritt, erhåller det sin maximihastighet en stund efter det projektilen (P) lämnat mynningen eller, närmare angifvet, då gaserna utströmmat ur loppet, så att trycket där nedgått till l atmosfär. I allmänhet menas med rekylhastighet (u0) det värde denna hastighet (sålunda vid fri rörelse) uppnår i det ögonblick, då projektilen lämnar mynningen. Bortser man från gasmassans rörelse i loppet, kan man sätta u0 = PY0 : K (om Y0 se K u l b a n a, sp. 195). Med rekylarbete 1. rekylenergi menas den rörelseenergi det rekylerande systemet i detta ögonblick har eller matematiskt uttryckt P2 . Y02 : 2gK. Då rekylerande systemet i verkligheten aldrig rör sig fritt, uppnår naturligtvis hvarken rekylhastighet eller rekylenergi de här angifna tänkta värdena, men dessa ligga dock till grund för beräknandet af motståndet i rekylhäminrätt-ninpren. - Rekylen ansågs förr som en uteslutande skadlig företeelse, emedan den hindrade eldhastighetens uppdrifvande och särskildt vid handeldvap- nen tvingade till en långt drifven kaliberminskning, men på senare tid har man också dragit nytta af rekylen, i det man användt den för att åstadkomma de automatiska eldvapnen. Så t. ex. är det helt och hållet rekylen man har att tacka för tillkomsten af de nu så viktiga kulsprutorna. Jfr H a n d e l d v a p en, sp. 1314 och 1317, och Kulspruta samt fig. 14 till art. Kanon och fig. 8 i art. Lavettage. G. af Wdt. Rekylarbete, krigsv. Se Rekyl. Rekylbana, artill., kallas vid artilleripjäser med eldrörsrekyl den glidbana, hvarpå eldröret rekylerar och åter framföres. Rekylbanan utgöres vanligen af vaggans öfre plana del, på båda sidorna bildande längsgående falsar, hvilka omfattas af 2-3 par med eldröret fast förenade rekylklor. Härigenom fasthålles eldröret vid vaggan, samtidigt med att dess rekylrörelse styres på denna. Jfr Lavettage, sp. 1425. G. af Wdt. Rekylbroms, artill. Se Skjutbroms. Rekylerande pipa, krigsv. Om kulspruta med rekylerande pipa se Kulspruta, sp. 219. Rekylfjäder, krigsv., kallas vid moderna eldvapen den spiralfjäder, som har till uppgift att efter fullbordad rekyl framföra den rekylerande delen i dess ursprungliga läge. Yid artilleripjäser förekomma rekylfjädrar endast i hydrauliska broms-inrättningar, under det att vid hydropneumatiska rekylfjäderns uppgift öfvertas af komprimerad luft. Rekylfjädern bidrar visserligen att direkt motverka rekylen, alldenstund den härvid måste spännas, men detta är eljest hydraulikens, ej rekylfjäderns uppgift. Yid automatiska handeldvapen och kulsprutor förekomma äfven rekylfjädrar, enär där alltid en viss vapendel, vanligen pipan, masta göras rekylerbar för att kunna frambringa de för omladdningen erforderliga mekanismrörelserna. Yid vapen med piprekyl omsluter rekylfjädern pipan och sammantryckes mellan rekylmantelns bakre del samt en af sats på pipans främre del. Jfr Han d-eld vapen, sp. 1317, Lavettage, sp. 1425, och Rekylhämningsmedel. G. af Wdt. Rekylgevär, krigsv., automatiskt gevär, vid hvilket mekanismens funktionerande åstadkommes genom pipans rekyl. Jfr H a n d el d va p en, sp. 1314 och 1317. G. af Wdt. Rekylhastighet, krigsv. Se Rekyl. Rekylhäminrättning, artill., sammanfattningen af de delar, som tillhöra det inre rekylhämnings-medlet vid ett eldvapen. Se Rekylhämningsmedel. G. af Wdt. Rekylhämningsmedel, artill. Hämmandet af ett eldvapens rekyl har varit ett synnerligen svårt konstruktionsproblem. I äldre tider funnos därför inga rekylhämningsmedel alls, och än i dag saknas de vid alla handeldvapen. Yid artilleripjäser ha de däremot införts och vunnit rätt stor fulländning. Det äldsta medlet var släpskorna, starka järnskor eller kilar, som vid skjutning placerades under lavetthjulen samt med kedjor voro förenade bakåt med lavetten. Skorna och hjulen låste ömsesidigt hvarandra, och de förra hämmade medelst kedjorna äfven lavetten. Den vid släpskorna till-lämpade idén har sedermera utvecklats och gett upphof till kraftiga s. k. ex centerbromsar, som dock ha olägenheten att vara väl tunga. På 1890-talet infördes till svenska fältkanonen den s. k.