1317 Rekylkil-Relationslagar 1318 tågbromsen. Idén var enkel. Omkring en vals anbragt på hvartdera lavetthjulets innernaf virades en ståltrådslina 1. -tåg i sådan riktning, att tåget, så snart det blifvit spändt, så att det ej längre kunde glida på valsen, drog bromssulorna framåt, i samma ögonblick lavetthjulen gingo bakåt. Vid skjutning spändes tågbromsen alltid och verkade då automatiskt till hinder för rekylen, men ej vid pjäsens därefter följande framrullning, emedan hjulen då gingo åt motsatt håll; vid körning spändes den endast, då bromsning skulle ske, och verkade då som en vanlig körbroms, enär lavetten alltid köres bakvänd. Ett gammalt enkelt hämningsmedel voro också rekylkilarna (se L a v e t-ta ge, sp. 1428). - Införandet af elastiska lavettsystem, vid hvilka eldröret rekylerar på närmast underliggande lavettdel, vaggan, åstadkom en genomgripande förändring af rekylhämningsmed-len. Till de förut använda yttre hämningsmedlen måste nämligen nu äfven fogas inre med uppgift att reglera förbindelsen mellan eldrör och lavett; dessa utgöras vanligen af en hydraulisk broms eller en hydropneumatisk broms (se dessa ord). Till yttre hämningsmedel började man i samband härmed vid alla rörliga pjäser använda endast en spade under lavettsvansen. Äfven vid fasta pjäser använder man numera allmänt hydraulik eller hydro-pneumatik för att minska frestningen på det yttre rekylhämningsmedlet. Se Haubits, Kanon, sp. 778 och 785, Lavettage och M ö r-s a r e. G. af Wdt. Rekylkil, artill. Se Kanon, fig. 14, och E e-kylhämningsmedel. Rekylklo, artill. Se Rekylbana. Rekylmantel, krigsv., en cylindrisk stålmantel, som omsluter eldröret på en artilleripjäs eller pipan på ett automatiskt handeldvapen eller kulspruta samt tjänar till dels att styra eldrörets (pipans) rekyl, dels att förena dessa delar med vapnets öfriga delar. Jfr Lavettage, sp. 1428. G. af Wdt. Rekylmätare, artill., gemensam benämning på alla för bestämmandet af rekylrörelsens beskaffenhet afsedda apparater. För praktiskt bruk finnas mycket enkla sådana. Vid moderna pjäser med eldrörsrekyl användes en s. k. rekylvisare, som löper i ett spår parallellt med rekylriktningen. Vid eldrörets rekyl tillbakaskjutes visaren af en på eldröret anbragt klack, så långt rekylen räcker, och rekyllängden kan därefter afläsas på en längs visarspåret uppstucken skala. Skall vid sådana pjäser äfven lavettens hoppningsrörelse bestämmas, sker det därigenom, att på hjulnafvet fästes en fjädrande blyertspenna samt intill denna tryckes en pappskifva, på hvilken lavettens rörelse vid skottlossningen blir grafiskt antecknad. Då en noggrannare undersökning af rekylrörelsens detaljförlopp har stor betydelse för det inre ballistiska studiet, finnas härjämte äfven mera komplicerade rekylmätare, medelst hvilka rekylrörelsens hastighet och acceleration i olika ögonblick kunna bestämmas. Jfr Rekyl. G. af Wdt. Rekylpistol, krigsv., automatisk pistol, vid hvilken mekanismens funktionering åstadkommes genom pipans rekyl. G- af Wdt. Rekylvisare, artill. Se Rekylmätare. Relais [relä], fr. Se Relä. Reland [rolä'], Hadrian, fransk-holländsk orientalist, f. 1676 i Holland, d. 1718 som professor i orientaliska språk och kyrkohistoria vid Utrechts universitet, utgaf bl. a. Palcestina ex monumentis veteribus illustrata (2 bd, 1714). Reläta re'fero, lat., jag förtäljer här (endast) hvad som blifvit mig berättadt (och ansvarar icke för sanningen däraf). Jfr N ärr a ta r e-f e ro. Relatera (fr. relater), berätta, förtälja, inberätta. Relation (lat. relätio), förhållande, gemenskap, inbördes sammanhang mellan ting och personer; sättet för predikatets refererande till subjektet; beröring, bekantskap; person, med hvilken man idkar umgänge (relationer, inflytelserika bekantskaper) ; berättelse, särskildt den redogörelse öfver en krigshandling, som af ges vid visst tillfälle, såsom dagligen af för särskildt ändamål utsända afdelningar, efter en strid af de trupper, som deltagit i densamma, eller af detacherade afdelningar efter fullgjordt uppdrag. - 1. Filos. All ändlig verklighet står i relation, i förhållande till annan verklighet, d. v. s. är delvis hvad den är genom sitt förhållande till annan verklighet. För en relation fordras dels minst två moment, som ömsesidigt bestämma hvarandra, dels en relations-grund (fundamentum relationis), en verklighet, inom hvilken de båda ingå och som möjliggör deras inbördes relation. Relationen är närmast till i dens medvetande, som uppfattar relationen, och är sålunda något subjektivt; men om man öfver hufvud ej förnekar all objektiv verklighet, måste en del relationer ock vara objektiva, motsvaras af förhållanden inom den af oss oberoende verkligheten. Såväl medvetenhetsmoment som ting stå i inbördes relation; relationer finnas ock såväl mellan medvetenhetsfunktioner som mellan verklighetsförlopp. Kant fattar relationen såsom en förståndskategori, sidoordnad med de öfriga kategorierna. Renouvier anser relationen vara den allmännaste kategori, af hvilken alla andra kategorier äro specifikationer. - 2. Log. Relation kallas inom logiken den synpunkt, med afseende på hvilken omdömena indelas i kategoriska, hypotetiska och disjunktiva. Relationen i denna bemärkelse är det sätt, hvarpå i omdömet predikatet utsäges om subjektet. (Se Omdöme.) l o. 2. S-e. Relationsbegrepp (se Relation), log., begrepp, hvilkas innehåll är relationer och i och med hvilka vi sålunda fatta förhållanden och kunna utsäga, hvad något är i förhållande till aågot annat. Exempel härpå äro: fader och son, ström och vindar, likhet och olikhet. S-e. Relatiönslagar (se Relation), psyk., gälla för förhållandet mellan olika psykiska funktioner. Wundt skiljer mellan tre sådana lagar: 1. r e s u 1-tantlagen, enligt hvilken de olika momenten i en psykisk funktion tillsammans bilda ett helt, som ej kan fattas blott som en summa af momenten, utan äfven innehåller något nytt, uppkommet genom "skapande syntes"; 2. relationslagen i inskränkt bemärkelse, enligt hvilken hvarje psykisk funktion är beroende af de öfriga föregående eller samtida psykiska funktionerna hos samma medvetande; 3. kontrastlagen, enligt hvilken intensiteten af en viss psykisk funktion förstärkes, om den föregås af eller är samtidig med en funktion, som till densamma bildar kon-