1319 Relationsmetoden-Relativitetsteori 1320 trast. - Höffding kallar den andra af dessa lagar "forholdsloven". S-e. Relationsmetoden (se Relation), filos., "Me-thode der beziehungen", kallar Herbart den af honom använda filosofiska metod, medelst hvilken genom en "bearbetning af begreppen" de i erfarenhetsbegreppen gifna motsägelserna undanröjas. S-e. Relatīv (lat. relativus), som hänför sig till någonting annat, som hvilar på jämförelse mellan föremål, som är eller gäller endast i förhållande till något annat eller till vissa förutsättningar; som ej har sin grund i sig själf, beroende, behäftad med inskränkning, underkastad föränderlighetens och tillfällighetens lag. Motsatsen är absolut, som är genom sig själf. - Relativt begrepp och relativ egenskap, begrepp och egenskap, som blott kan utsägas i jämförelse med något annat (t. ex. fattigdom och rikedom, stor och liten). - Relativt, jämförelsevis, i viss mån, med inskränkning. - Relativitet, egenskapen att vara relativ. - R e l a t i v i's m är den filosofiska åsikt, enligt hvilken vi endast kunna fatta verkligheten i relationer, aldrig sådan den är i och för sig. Jfr Absolut och R e l a-tionl. Se äfven R el a ti v u m. S-e. Relatīva äktenskapshinder. Se Äktenskaps-hinder. Relativism. Se Relativ. Relativitetsprincip, fys., en utgångshypotes (princip), i hvilken kroppars och elektromagnetiska störningars hastigheter, helst äfven kroppars hastighetsförändring definieras som tillstånd i förhållande till materia med undvikande af Newtons begrepp "absolut rymd". (Jfr Relativitetsteori.) R-rH. Relativitētsteori, fys., kallas sådana teorier för de fysikaliska kraftfälten, hvilka definiera hastighet och om möjligt äfven hastighetsförändring som existerande endast i förhållande till (d. v. s. rela-tive) kroppar och elektricitetsmängder. Enligt den Newtonska mekaniken har hastighetsförändring en absolut karaktär, men samma mekanik känner intet medel att bestämma en hastighets absoluta värde. Man kan bestämma, hur fort jorden rör sig kring solen, hur fort solen rör sig emot vissa stjärnor, men ej någon "absolut hastighet", ett begrepp, som alltså här ej obetingadt behöfs. Sedan teorierna för det elektromagnetiska kraftfältet (se Kraftfält) utbildats, uppstod frågan, om ej dessa fält funnes till i en världseter, som kunde definiera det absoluta rummet. Det vore då att vänta, att elektromagnetiska fenomen, t. ex. ljuset, skulle vara känsliga för observationsapparaternas hastighet gentemot etern, d. v. s. för hvad man skulle kalla absolut hastighet. Alla försök att finna något inflytande från jordens hastighet på elektromagnetiska experiment ha emellertid gett negativa resultat. Så t. ex. äro enligt Michelson ljushastighetsmätningar oberoende af, om ljuset får löpa i riktning med jordens rörelse kring solen eller vinkelrätt däremot. På grund af dessa negativa resultat uppställde A. Einstein följande relativitets-teorem: Alla observationer af fenomen uti ett visst system af kroppar gjorda af en systemet tillhörande observatör utfalla fullkomligt oberoende af systemets hastighet gentemot andra system. Häri inbegripes, att ljusets hastighet utom materia alltid skall te sig lika stor, i hvilket slags rörelse-tillstånd observatören än befinner sig, samt att växelverkan mellan två rörliga kroppar skall vara af den art, att hvilken som helst af dessa matematiskt får betraktas som stillastående. Observationerna kunna ej väntas bli så noggranna, att Einsteins hypotes med nödvändighet följer ur dem, men nämnda hypotes har dock vunnit många anhängare. Särskildt ha Einstein själf och Minkowski undersökt, hur grundekvationerna för det elektromagnetiska fältet och för kroppars rörelse måste formas för att satisfiera Einsteins relativsats. Det visade sig, att synnerligen genomgripande förändringar af de gamla begreppen rum och tid voro nödvändiga. En antydan därom ger följande resonemang. En följd af ljushastighetens konstans och det nya tidsbegreppet befinnes vara, att ingen hastighet af materia gentemot materia och ej heller fortplantningshastigheten af någon signal får tänkas vara större än ljusets hastighet c. Men om nu en kropp A flyger åt ett visst håll med hastigheten 3/4C relative oss och en annan kropp B flyger åt motsatt håll med samma hastighet relative oss, blir ju enligt de gamla begreppen B:s hastighet relative A 1,5c. För att nu likväl B:s hastighet gentemot fenomen på A, eller låt oss säga för en observatör på A, skall ha ett mindre värde än c, är det nödvändigt, att fenomenen på A, tack vare dess hastighet gentemot oss, utveckla sig i andra rums- och tidskoordinater än våra. Faktiskt kommer enligt Minkowskis teori endast "ett slags union mellan rums- och tidsbegreppen att ega verklig själfständighet". - Med resultatet om ljushastighetens egenskap af öfre gräns för materiens hastighet sammanhänger, att tröghets-massan mister sin karaktär af konstant och i stället måste anses beroende af hastigheten gentemot det påverkade kraftcentret, så att den antager allt större värden, då nämnda hastighet närmar sig ljusets. - Einsteins relativitetsteori gaf anledning till utarbetandet af de hittills mest lyckade teorierna för gravitationen. Af ståndsverkningar, som Newton antog, äro ytterst osannolika. Man eftersträfvar därför äfven för gravitationen en teori, som förklarar gravitationen som en sig från punkt till punkt fortplantande fältkraft. Det vore emellertid hopplöst att söka uppställa lagar för gravitationsfältet, om man ej visste mer om det än den bekanta attraktionslagen. Men om man utom en approximativ giltighet af denna lag får förutsätta, att en generell relativitetslag gäller jämte några andra lagar, som Einstein preciserat (i "Physikalische zeitschrift" för 1913, s. 1250), kan man, som Einstein och G. Nordström visat, härleda bestämda ekvationer för gravitationen. På sista tiden har Einstein gått in på det viktiga problemet att formulera sina teorier så, att ej blott, såsom enligt hans relativitetssats, hastigheter, utan äfven accelerationer bli definierade som relativa begrepp. Detta sista blir möjligt därigenom, att en kropps massa ej blir en själfständig egenskap, utan betingad af det från världsalltets öfriga materia härrörande gravitationsfältet. Denna nya teori uppvisar naturligtvis en mängd egendomligheter. De elektromagnetiska fenomenen och t. o. m. ljusets hastighet bli liksom massan beroende af gravita-