1327 Religionsfreder 1328 ge de religiösa begreppen deras plats i det metafysiska systemet (religiös metafysik). Från teologien skiljer sig religionsfilosofien därigenom, att den ej binder sig vid en viss positiv religion, utan vid sina undersökningar utgår från religionerna i allmänhet. Den stöder sig därför ej på en yttre uppenbarelse, utan pröfvar de religiösa föreställningarna med samma sanningskriterier, som användas inom andra delar af filosofien. - En filosofisk gudalära uppställdes redan af A n a x a-göras, och en sådan upptogs också inom P l a-t o n s och Aristoteles' system. Bland kyrkofäderna sökte särskildt Augustinus ge teologien äfven en filosofisk grundval. Inom skolastiken var Anselm af Canterbury den förste, som sökte uppställa strängt bindande bevis för Guds existens. Inom den nyare tidens filosofi utvecklade Cartesius Spinoza, L e i b n i z och Wolf en religiös metafysik. En naturlig religion, som upptar det för alla religioner gemensamma, sökte Herbert af Cher-bury, T öl a n d, T i n d a l m. fi. att utveckla. Hume underkastade i "Dialogues concerning na-tural religion" (utg. först 1779) bevisen för Guds existens en skarp kritik och uppställde i "Natural history of religion" (1755) en psykologisk teori om religionens uppkomst ur fruktan och hopp och den antropomorfiserande inbillningskraften. Kant underkastade i "Kritik der reinen vernunft" de olika bevisen för Guds existens en afgörande kritik och framställde den religiösa metafysiken som en skenvetenskap, men i sin praktiska filosofi upptar han tron på Guds existens som ett praktiskt postulat. Han fattar religionen som uppfattningen af våra plikter som gudomliga bud och underkastar i "Die religion innerhalb der grenzen der blossen vernunft" (1793) kristendomen en kritik från denna synpunkt, hvarvid han omtyder dess läror till öfverensstämmelse med sina etiska åsikter. S c h l e i e r-macher genomför i "Reden iiber die religion an die gebildeten unter ihren verächtern" (1799) en psykologisk religionsteori, oberoende både af dogmatik, metafysik och etik. Hegel bereder religionen i dess historiskt gifna former en plats inom den dialektiska process, genom hvilken enligt hans åsikt det absoluta förverkligar sig. Religio-nens innehåll är enligt Hegel ytterst detsamma som filosofiens, men det framställes i religionen ej i klara begrepp, utan i åskådliga bilder. För den hegelska skolans vänster gaf detta anledning till att betrakta religionen som en genom filosofien öfvervunnen ståndpunkt. I radikal form genomfördes detta betraktelsesätt af L. Feuerbach i "Das wesen des christentums" (1839) och "Vor-lesungen iiber das wesen der religion" (1845). Han framställde religionen som ett uttryck för människans önskan att vara lycklig, fullkomlig och odödlig och som berättigad blott såsom människans känsla af sitt sammanhang med naturen och sitt beroende af denna. D. F. Strauss tillämpade i "Das leben Jesu, kritisch bearbeitet" (1835, 1836), "Die christliche glaubenslehre in ihrer geschicht-lichen entwicklung und im kampf mit der moder-nen wissenschaft" (1840, 1841) samt "Der alte und der neue glaube" (1872) på kristendomen en uppfattning af all positiv religion som produkt af en omedveten mytbildning. Till den metafysiska riktningen med en utprägladt teistisk ståndpunkt höra de insatser, som Boström, Nyblseus, Wikner och Viktor Rydberg i Sverige gjort inom den religionsfilosofiska forskningen. I nutiden ha 0. Pfleiderer i "Religionsphilo-sophie auf geschichtlicher grundlage" (3:e uppl. 1896) och holländaren Rauwenhoff sökt utveckla en religionsfilosofi på historisk grundval, under det att R. S e y d e l i "Religionsphilosophie im umriss" (1893), H. Siebeck i "Lehrbuch der religionsphilosophie" (1893) och G. Thiele i "Die philosophie des selbstbewusstseins und der glaube an Gott, freiheit, unsterblichkeit" (1895) förena det psykologiska och metafysiska uppfattningssättet. W u n d t har behandlat religionsfilosofien som en del af sin "Völkerpsychologie" (2:a uppl. 1910). De religionshistoriska grundvalarna för religionsfilosofien finner man i arbeten af M a x Muller, M. Jastrow, Jevons, G. Chr. Achelis, C. P. T i e l e, Eduard Meyer, 0. Pfleiderer, A. Domer och N. Söderblom m. fl. Religionspsykologien har särskildt bearbetats af amerikanska forskare, såsom E. D. Starbuck i "The psychology of religion" (1899; 2:a uppl. 1901), W. James i "The varieties of religions experience" (1902), "The child mind and child religion" (1909) och "What is religion?" (1910). Religionens sanningsvärde pröfvas af R. Eucken i "Der wahrheitsgehalt der religion" (1901; 3:e uppl. 1912) och H. Siebeck i "Zur religionsphilosophie" (1907). En mera etisk vändning ger P. Natorp sin "Religion innerhalb der grenzen der humanität" (2:a uppl. 1908). Ett värdefullt svenskt bidrag till nutida religionsfilosofi har V. Norström lämnat i "Religion och tanke" (1912). En mångsidig behandling få de religionsfilosofiska problemen iH. Höffdings "Religionsfilosofi" (1901). Inom den franska religionsfilosofiska litteraturen intar särskildt den protestantiske teologen A. Sabatiers "Esquisse d'une philosophie de la religion" (1897, sv. öfv. "Utkast till en religionsfilosofi", 1898) en framstående plats. J. M. Guyau utvecklar i "L'irré-ligion de 1'avenir" (1887; 10:e uppl. 1904; sv. öfv. "Framtidens religion", i serien "Moderna tänkare") en sociologisk religionsteori, som mynnar ut i försöket att uppvisa religionens obehöflighet för framtidens samhällen. - Religionsfilosofiens historia har framställts af 0. Pfleiderer, "Geschichte der religionsphilosophie von Spinoza bis auf die gegen-wart" (3:e uppl. 1893) och G. C. B. Piinjer, "Geschichte der christlichen religionsphilosophie seit der reformation" (2 bd, 1880-83). öfver-sikter öfver nutida religionsfilosofiska riktningar ha lämnats af R. Eucken, "Hauptprobleme der religionsphilosophie der gegenwart" (3:e uppl. 1909), A. H. B råa sch, "Die religiösen strömungen der gegenwart" (2:a uppl. 1909) och Marshall Newton, "Die gegenwärtigen richtungen der religionsphilosophie in England" (1902). S-e. Religiönsfreder kallas åtskilliga fredsfördrag under reformationstiden, i synnerhet i Frankrikes (se Hugenotter) och Tysklands historia, genom hvilka förhållandena mellan de katolska och protestantiska bekännelserna ordnades. De märkligaste bland sådana fördrag äro följande. Genom religionsfreden i Niirnberg 1532 förbundo sig de katol-