1329 Religionsfrihet 1330 ska och evangeliska riksständerna i Tyska riket att å båda sidor af hålla sig från fientligheter, till dess ett allmänt kyrkomöte blifvit inkalladt till biläggande af trosstriden. Under tiden skulle de riksständer, som infört reformationen enligt augs-burgiska bekännelsen, få därvid förbli. Genom fördraget i Passau (1552) tillförsäkrades de evangeliska riksständerna likställighet med de katolska. Religionsfreden i Augsburg (1555) bekräftade denna likställighet och bestämde, att alla riksständer (d. v. s. hvarje omedelbart under riket lydande furste eller herre och hvarje fri riksstad) skulle ega fritt val mellan katolicismen och reformationen enligt augsburgiska bekännelsen och att de af deras undersåtar, som ej ville nöja sig därmed, skulle ega frihet att utvandra. Undantag gjordes för de andlige riksfurstarna, hvilka, om de slöto sig till reformationen, skulle förlora sina besittningar. Denna inskränkning kallades det "andliga förbehållet". Genom westfaliska freden (1648) erkändes äfven den reformerta läran som berättigad inom Tyska riket. Religionsfrihet. Den enskildes frihet att för sig själf begrunda och forska efter den religiösa sanningen för att vinna en bestämd tro samt att hålla sig fast vid denna som en all hans verksamhet reglerande princip kan ej vara något tvifvel underkastad. Det är ej heller denna frihet, som afses med religionsfrihetens grundsats, utan därmed förstås, att staten respekterar nyss nämnda princip, så vidt dess tillämpning berör det samhälleliga lifvet. Ett sådant respekterande har emellertid aldrig varit obetingadt eller fullständigt och är det heller icke enligt gällande rätt, om än religionsfriheten i denna är principiellt erkänd. Under medeltiden var bekännelse till en annan religion än den katolska, äfvensom affall från den senare, ansedd som en borgerlig förbrytelse, belagd med de hårdaste straff. Till och med efter reformationen, hvarmed striden för trosfriheten var upptagen, kunde ej grundsatsen göra sig gällande i sin rätta betydelse. Westfaliska freden likställde i det tyska riket de tre kristna trosbekännelserna, så att katoliker, lutheraner och reformerta ej för sin tros skull finge gynnas eller tillbakasättas i politiskt och borgerligt hänseende, och begränsade den rätt att bestämma om statsreligionen, som furstarna hade tagit i sin hand inom de särskilda områdena, den s. k. jus reformandi, så att den religionsöfning, som folken hade haft året 1624, icke kunde förmenas dem, likasom under alla förhållanden husandakten skulle vara fri. Utom nyssnämnda bekännelsekyrkor skulle inga trossamfund, sekter, tålas. I Frankrike blef ediktet i Nantes 13 april 1598, som tillerkände protestanterna fri religionsöfning, återkalladt genom Ludvig XIV:s bekanta "ordonnance" 1685. I England rådde mycken intolerans i synnerhet mot katolikerna, och 1689 års toleransakt mildrade den blott för de protestantiske dissenters. I senare hälften af 1700-talet med den filosofiska strömning, som då bröt fram och fordrade tankefrihet i alla riktningar, började dock en fördragsammare anda att ge sig till känna med begäran om borttagande af de band, i hvilka samvetsfriheten låg insnörd. Härtill bidrogo ytterligare nordamerikanska staternas frihetsstrid och de grundsatser om mänskliga rättigheter, som af dessa stater uttalades. Man ser i de flesta länder lagstiftningen uppträda för fördragsamhet och mot förföljelse för religionens skull. Fredrik II gick i spetsen med sitt bekanta yttrande: "I preussiskt land kan hvar och en blifva salig på sin fason." Kejsar Josef II i Österrike gaf genom toleransediktet 13 okt. 1781 fri religionsöfning åt protestanterna, jämte likställighet med katolikerna i medborgerliga och politiska rättigheter. I Frankrike gjordes slut på religionsförföljelsen genom 1787 års novemberedikt. Hvad Preussen angår, fick den grundsats, som Fredrik II uttalat, sitt uttryck i religionsediktet 9 juli 1788 och har därifrån ingått i den preussiska landrätten. Den nordamerikanska konstitutionen af 1787, art. VI: 3, förklarade, att ingen viss religionsbekännelse skall erfordras såsom behörighetsvillkor för något ämbete, och i ett tillägg till förbundsförfattningen af 15 dec. 1791 förbjöds kongressen att utfärda någon lag, hvarigenom någon religion förklaras förhärskande eller den fria utöfningen af någon annan, som håller sig inom lagens gränser, förhindras. Hvarje religionssamfund som sådant åtnjuter därför skydd för sin religionsöfning inom lags och sedlighets gränser, och religionsöfningen anses som en medborgerlig rätt, hvilken staten har att skydda. Staten saknar hvarje makt att bestämma öfver de religiösa samfundens verksamhet annat än genom den allmänna lagstiftningen om föreningar samt i domstolsväg. Sedan med franska revolutionen kyrkan förvandlats till ett borgerligt institut, blef i art. 10 af den Deklaration om mänskliga rättigheter, som ställdes i spetsen för 1791 års franska konstitution, den religiösa öfvertygelsens frihet garanterad genom stadgandet, att ingen må för sina åsikter i religionen lida men, såvida deras offentliggörande ej stör den af lagen fastställda allmänna ordningen. -- Den inverkan, som franska revolutionen utöfvade inom det europeiska samhället, visade sig äfven i afseende på religionsfriheten. Så började man i England under 1790-talet frige katolikernas religionsöfning, och tillträde lämnades dem till vissa lägre offentliga befattningar. I Hollands grundlag af 1815 erkändes grundsatsen om fri religionsöfning, och alla trossamfund fingo åtnjuta lika skydd, hvarjämte alla trosbekännare likställdes i medborgerliga och politiska rättigheter. Den tyska förbundsakten af 1815 (art. 16) uttalade som allmän grundsats, att medlemmar af de tre offentligt erkända bekännelsekyrkorna skulle vara likställda i borgerliga och politiska rättigheter, hvilken grundsats äfven uttalades i de särskilda rikenas författningar. Tros- och samvetsfriheten hade således i allmänhet vunnit skydd. Rättigheten till religionsöfning äfvensom åtnjutande af offentliga rättigheter för personer, som ej tillhörde statskyrkan, led dock ännu en tid inskränkning i de länder, där det statskyrkliga systemet utöfvade större inflytande på den borgerliga lagstiftningen. I England gjorde sig grundsatsen på ett mera verksamt sätt gällande genom 1829 års emancipationsbill, som borttog skyldigheten att afge förklaring mot transubstantiationen som villkor för tillträde till parlamentet och till de flesta ämbeten och som tillika upphäfde de inskränkningar i rätt till religionsöfningen, hvilka mest tryckte katolikerna. Därmed och genom det sedan 1833 åt separatisterna gjorda medgifvandet att utbyta eden mot en högtidlig försäkran, utom hvad