gällde parlamentseden, äfvensom genom det på 1840-talet skedda upphäfvandet af åtskilliga statut, som inskränkte dissenters' rättigheter, var för kristna trosbekännare allt samvetstvång upphäfdt. Judarna, som först under Cromwells tid fått nedsätta sig i landet, voro ej underkastade några inskränkningar i afseende på kulten och stodo i afseende på äktenskaps ingående under den mosaiska rätten samt åtnjöto ungefär samma rättigheter som katolikerna, med rätt till särskildt edsformulär, hvilket dock låg i vägen för deras inträde i parlamentet, till dess 1858 eden äfven där ändrades på ett sätt, som möjliggjorde för judar att där taga säte. Till dessa friheter lades upphäfvandet af irländska statskyrkan 1869. Utanför England är det 1848 års revolutionära rörelser, som utsträckt religionsfriheten och upphäft skillnaden i rättigheter mellan en stats olika trosbekännare. I de tyska staterna blef, i öfverensstämmelse med art. 16 af de i Frankfurt antagna Grundrechte, tillförsäkrad ej allenast åt de tre kyrkornas bekännare, utan äfven åt andra trosbekännare rätt till religionsöfning och likställighet i rättigheter, dock att religionsfriheten ej må åberopas som förevändning för någon att undandraga sig medborgerliga plikter, hvarjämte den grundsatsen tillämpats, att för de statsinrättningar, som ega samband med religionsöfningen, såsom särskildt är fallet med folkundervisningen, den kristna religionen skall läggas till grund. I Österrikes författningslag af 21 dec. 1867 angående de medborgerliga rättigheterna (§ 14) garanteras tros-, samvets- och bekännelsefrihet, utan inskränkning i medborgerliga och politiska rättigheter för bekännelsens skull, mot uppfyllande af medborgerliga plikter. Rätt att bilda församlingar med därtill hörande offentlig gudstjänst medges inom lags och sedlighets gränser. Belgiens grundlag af 7 febr. 1831 erkände religionsfrihetens grundsats med förbud för staten att inblanda sig i tillsättningen af religionstjänare eller hvad rör dessas ställning till sina öfverordnade. Nederländerna upptogo efter skilsmässan från Belgien i 1848 års grundlag förut gällande bestämmelser. I Italien, hvars grundlag utgöres af Sardiniens fundamentalstatut af 4 mars 1848, förklaras katolska religionen som statens enda religion; dock skola andra kulter tolereras i öfverensstämmelse med lagarna, med tillägg i lagen af 19 juni 1848, att afvikande trosbekännelse ej må utesluta från åtnjutande af medborgerliga och politiska rättigheter, lika litet som den fritar från medborgerliga och politiska skyldigheter. I Ryssland, där grekisk-katolska kyrkan härskar, har sedan 1702 rätt till utöfning af annan religion tillhört utlänningen, och inbyggare i inkorporerade länder har tillförsäkrats bibehållande af deras religion. Denna rätt till religionsutöfning tillhör ej allenast kristna, utan äfven judar, muhammedaner och hedningar, men öfvergång från grekiska trosbekännelsen till annan kristen trosbekännelse, som förr var belagd med särskildt borgerligt straff, medför rätt för offentlig myndighet att skydda barnen mot omvändelseförsök, och därest den, som öfvergått, eger jordegendom med grekisk-katolsk befolkning, skall egendomen sättas under särskildt kuratel och han vara förbjuden att där uppehålla sig. Den, som öfvergår från kristen tro till ickekristen religion, är därjämte förlustig sina ståndsrättigheter. I Schweiz var ännu enligt 1848 års författning den fria utöfningen af gudstjänst medgifven blott de erkända kristna trosbekännelserna, men i nu gällande grundlag af 29 maj 1874 är fullständig religionsfrihet garanterad äfvensom fri religionsöfning inom de gränser, som sedlighet och allmän ordning ange. Dock är det såväl Förbundet som den särskilda kantonen medgifvet att till bevarande af lugn och allmän ordning vidtaga lämpliga åtgärder i hvad som rör förhållandet mellan olika religionssamfund äfvensom mot ingrepp af kyrklig myndighet i medborgares och stats rättigheter. Sedan i Frankrike under revolutionstidehvarfvet religionsfrihetens grundsats i sin tillämpning fört till religionslöshet och kristendomshat, blef med ordningens återställande i det med påfven 15 juli 1801 afslutade konkordatet den ursprungligen i 1791 års konstitution uttalade grundsatsen om religionsfrihet garanterad i förening med den bestämmelsen, att ingen kyrka skulle förklaras som den härskande, utan statens oafhängighet af kyrkan och dess kyrkohöghet skulle utgöra kyrkoförfattningens grundval. Detta modifierades i 1814, 1830 och 1848 års författningar, så att de kristna kyrkorna blefvo likställda, ehuru den katolska kyrkans egenskap af folkreligion framhölls, i det att likasom den katolska kyrkans tjänare äfven de båda protestantiska kyrkornas skulle erhålla lön af staten, hvilket genom lag af 1831 utsträcktes äfven till judarnas rabbiner. Genom lagen af 9 dec. 1905 upphäfdes emellertid all förbindelse mellan staten och kyrkosamfunden, hvilka senares medlemmar allenast tillätos bilda frivilliga "associations cultuelles" utan understöd från staten. Bildas inga sådana för öfvertagande af kyrkor och andra religiösa byggnader m. m., få dessa under vissa villkor och efter bemyndigande från administrativ myndighet begagnas af de förutvarande församlingarna (lag af 2 jan. 1907), som dock i stor utsträckning icke velat foga sig efter dessa föreskrifter. Genom lag af 1 juli 1901 har uppställts fordran på statens erkännande af hvarje religiöst samfund, som skall lagligen bildas, hvarjämte klosterordnar icke utan godkännande genom speciallag in casu få erkännas. All undervisning står under statens ledning. Ingen enskild kan utan särskild autorisation öppna en skola, och undervisningen därstädes är underkastad kontroll från statens sida. All undervisning i religion i skolor är förbjuden. Bredvid denna statens oinskränkta makt öfver religionssamfund, religionsöfning och undervisning står fullständig tros-, samvets- och bekännelsefrihet för individerna. Religionslöshet är garanterad, men ej fri religionsöfning. I Finland bestå till sina hufvuddrag de förhållanden, som gällde i Sverige före 1809. Ändring gjordes först genom kejs. ordonnans af 14 aug. 1827, som för grekiska trosbekännare på sidan om gällande lag öppnade tillträde till ämbeten. Genom Landtdagsordningen 21 april 1864 förklarades kristna dissidenter valbara till landtdagsmän och äfven ickekristna behöriga som valmän. Härtill sluter sig den viktiga bestämmelsen i Kyrkolagen af 6 dec. 1869, som tillerkänner medborgare frihet att öfvergå från lutherskt till annat kristet trossamfund, samt i förordningen af 11 nov. 1889 om rätt för finsk medborgare af annan kristen troslära än den evangelisk-lutherska att bekläda ämbeten, som ej särskildt förbehållits bekännare af denna lära. I afseende på