främmande trosbekännares rätt till religionsövning och att bilda församlingar gälla ännu 1781 års toleransedikt och 1782 års judereglemente med däri innehållna inskränkningar. I Danmark begynte under 1800-talet religionsfrihetens grundsats tillämpas på judarna, som genom "anordningen" 29 mars 1814 fingo tillstånd att ha synagoga i Köpenpenhamn och flera städer samt ställdes lika med andra undersåtar, hvarefter Danmarks grundlag 5 juni 1849 garanterade religionsfriheten i hela dess utsträckning, dock med iakttagande af att den lutherska kyrkan som folkkyrka af staten understödes och att konungen skall bekänna sig till densamma. Norges skilsmässa från Danmark medförde ingen omedelbar ändring i de norska kyrkliga förhållandena. 1814 års grundlov förklarade den evangelisk-lutherska religionen för statens offentliga religion. De, som bekänna sig till den, äro förpliktade att uppfostra sina barn i den. Jesuiter och munkordnar tålas ej, och judar skola vara uteslutna från tillträde till riket. Konungen och ämbetsmännen skola bekänna den lutherska läran. Behofvet af att lossa dessa inskränkande band lät emellertid känna sig. Genom dissenterlagen af 16 juli 1845 medgafs fri religionsöfning åt alla kristna, med förklaring att olika trosbekännelse ej skulle grunda någon skillnad i plikter och rättigheter, där ej grundlag eller dissenterlag däri gjorde inskränkning; och genom lag af 24 sept. 1851 lämnades judarna tillträde till riket samt fri religionsöfning. Genom grundlagsändring 15 juni 1878 bestämdes, att endast statsråd och de, som bekläda domarämbete, behöfva bekänna lutherska läran. Hvad öfriga ämbeten angår, öfverläts åt lagstiftningen att därom bestämma, och enligt denna skola alla ämbeten kunna beklädas af bekännare af annan kristen troslära än den lutherska, äfvensom af judar. Dock måste de, som ha att undervisa i kristendom, de vid folkundervisningen anställde personerna, skolrektorer och civila chefsplatsers innehafvare tillhöra lutherska läran. I afseende på mormonerna är genom särskild resolution af 25 jan. 1853 förklaradt, att för dem de äldre förbuden gälla. I Sverige ålades genom 1686 års kyrkolag alla rikets invånare att bekänna den evangelisk-lutherska läran, ehuru främlingar, som i riket blefvo boende och voro af annan religion, skulle få utan förargelse lefva i denna, men endast inom lyckta dörrar förrätta sin gudstjänst för sig själfva och utan rätt att låta sina barn i annan än rikets religion uppfostras, där de ville njuta burskap i landet. Bevistande af den allmänna gudstjänsten var vid straff påbjudet, och enskilda andaktsöfningar, som ej vore husandakt, förbjödos särskildt genom 1726 års konventikelplakat. Först med Gustaf III:s regering inträdde den ändringen, att främmande kristna trosbekännare, som inflyttade eller inflyttat, enligt 1781 års s. k. toleransedikt skulle få fri och otvungen religionsutöfning och medborgerliga, ehuru ej fulla politiska, rättigheter liksom äfven deras barn skulle kunna i föräldrarnas religion fostras. Liknande rätt tillades mosaiska trosbekännare genom 1782 års judereglemente, dock blott i de städer, där de egde bosätta sig. Genom 1809 års regeringsform § 16 bekräftades religionsfriheten, som sedermera genom 1858 års förordning ang. konventikelplakatets upphäfvande ytterligare utsträcktes, så att äfven inom svenska kyrkan gemensamma andaktsöfningar utan prästerskapets ledning tillätes, hvarefter med 1860 års förordningar straffet för affall från rikets religion upphäfdes och rätten att bilda egna församlingar med offentlig gudstjänst närmare reglerades. Ett nytt steg till utvidgande af religionsfriheten togs genom 1868 års förordning ang. religiösa sammankomster, 1869 års förordning ang. upphäfvande af straff för offentligt förkunnande af villfarande lära och 1870 års ändring af gällande riksdagsordning därhän, att valrätt och valbarhet till riksdagsman gjordes oberoende af viss trosbekännelse. Religionsfrihetslagstiftningen reviderades därefter dels genom 1873 års ännu gällande förordningar ang. främmande trosbekännare och deras rättsställning, dels genom 1908 års lagar ang. lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt om äktenskaps ingående, hvilka dock föregåtts af två författningar ang. äktenskaps afslutande af 1880 och 1898 och numera snart skola ersättas af den af 1915 års riksdag antagna nya giftermålsbalkens bestämmelser. Religionsfriheten omfattar enligt svensk rätt dels samvetsfrihet och som komplement härtill bekännelsefrihet, dels äfven frihet till själfständig församlingsbildning och gemensam religionsutöfning samt lärofrihet. Genom stadgandet i regeringsformens § 16, att konungen bör "ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, så vidt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer", har grundlagen väl erkänt friheten från positivt samvetstvång såsom en allmänt medborgerlig frihet, men icke på något sätt uttalat sig beträffande ett negativt samvetstvång. Öfver hufvud får icke R. F. § 16 uppfattas såsom ett lagstiftningen bindande principstadgande, hvilket skall genom denna närmare förverkligas, utan allenast som ett generellt förbud för K. M:t att i förvaltningsväg lägga andra hinder för religionsfriheten än dem lagen uppställt eller ordningspolitien möjligen kan kräfva. Därför har också efter 1809 lagstiftningen beträffande religionsfrihet vid olika tidpunkter varit och kunnat vara helt olika, utan att någonsin ha stått i strid med R. F. § 16. Med afseende på nu gällande rätt bör skiljas mellan den individuella och den kollektiva religionsfriheten. Den förra hänför sig till individernas samvets- och bekännelsefrihet, den senare till deras religiösa samfundsrätt. Principiellt tillkommer det alltid staten att utöfva viss höghetsmakt öfver kyrkosamfunden, s. k. jura circa sacra, hvilka väsentligen äro tre, nämligen jus reformandi eller makten att ordna kyrkoförfattningen i förhållande till staten och erkänna eller icke erkänna kyrkosamfunden som offentligrättsliga subjekt, jus advocatiæ eller makten att ge statligt skydd åt vissa kyrkointressen samt jus inspiciendi cavendi eller makten att utöfva kontroll öfver erkända kyrkosamfunds tillämpning af en medgifven kyrkoförfattning. Sistnämnda rätt öfvergår lätt till jura in sacra eller inre kyrkostyrelse i större eller mindre omfattning, såvida förhållandet mellan kyrkan och staten antingen är ordnadt efter enhetsprincipen i form af vare sig kyrkostat eller statskyrka (cæsaropapism, bysantinism eller territorialism) eller också som i Sverige efter den dualistiska princip, enligt hvilken kyrkan i form af