nationalkyrka är ett själfstyrande offentligrättsligt subje<tab>äfven andra kyrkosamfundsformer inom staten, uppstår med nödvändighet mellan den förra och de senare en viss imparitet, enär de senare icke kunna ha statens organ till sina, d. v. s. statens organ beträffande dem endast utöfva jura circa sacra, men inga jura in sacra. Såväl den bilda egna kyrkosamfund eller församlingar såväl inom som utom nationalkyrkan. Emellertid betyder icke ens utträdet ur kyrkan ett fullständigt afskiljande ur dess gemenskap, utan allenast ett afskiljande i betydelsen af befrielse från skyldigheten att vara underkastad kyrkans verksamhet och ett upphäfvande äfven af dess organs plikt till sådan verksamhet med afseende på den, som utträdt, men som i allt fall bibehåller möjligheten att påkalla och begära ämbetshandlingar af nämnda organ (jfr 1873 års dissenterlag § 13 och k. förordn. ang. ändring i kyrkolagen 31 okt. 1873 §§ 3, 4), så länge ej en formlig uteslutning, därest en sådan enligt kyrkans rätt kan ske, egt rum; den utträdde kan eljest när som helst återinträda. Rätten till utträde är heller icke oinskränkt, utan beroende af särskilda villkor, såsom viss ålder och vissa anmälningar samt öfvergång till visst annat kristet trossamfund, hvilket dock ej behöfver ha bildat församling inom riket. Rätten att bilda särskilda församlingar med vanlig privaträttslig föreningskaraktär är ej särskildt reglerad, utan, äfven vid kvarstående inom kyrkan, beroende blott af den allmänna föreningslagstiftningen, men dessa församlingar ha ingen offentligrättslig ställning eller befogenhet, vare sig de bestå af medlemmar tillhörande kyrkan eller icke; i förra fallet fortbestår skyldigheten att underkasta sig, resp. utöfva, kyrkans rätt i fråga om yttre ordning och verksamhet. Vilja åter bekännare af annan kristen troslära än den svenska kyrkans, eller af mosaiska religionen, bilda församlingar, som af staten erkännas som offentligrättsliga kyrkosamfund, fordras först, att de behörigen anmält utträde ur svenska kyrkan, om de omedelbart tillhört denna, och därnäst att de, med redogörelse för trosbekännelse och församlingsordning, hos konungen ansöka om erkännande. Bifalles en sådan ansökan, hvilket beror af diskretionär pröfning och icke kan som en rätt fordras, har församlingen härigenom också fått rätt till offentlig religionsöfning och lärofrihet, d. v. s. icke blott rätt till gemensamma enskilda andaktsöfningar och efter behag för allmänheten tillgängliga föreningssammankomster, hvilka oafsedt uppbyggelsesyftet juridiskt icke kunna betraktas annorlunda än som andra allmänna tillställningar, utan därjämte rätt till liknande skydd för sin gudstjänst och religionsutöfning, som kyrkan åtnjuter, samt erkännande af de härvid verksamma församlingsorganen som korporativa myndigheter med visst offentligrättsligt ansvar såväl för behörig tillämpning af församlingsordningen och undvikande af missbruk af den offentliga religionsöfningen som för iakttagande af de särskilda plikter, hvilka kunna ha ålagts organen själfva. Anställes icke en sålunda ansvarig församlingsföreståndare eller kan denne icke tillse, att allt så tillgår, som höfves, är konungen befogad att återtaga erkännandet och upphäfva rättigheten till offentlig religionsöfning. Klosterinrättningar och klosterordnar få icke i riket finnas, men undervisningen är fri, dock att barn under 15 år tillhörande svenska kyrkan i regel icke må upptagas i främmande trosbekännares skolor, hvari religionsundervisning meddelas. Beträffande folkundervisningen äro äfven främmande trosbekännare underkastade skyldigheten att tillhöra de vanliga skoldistrikten och bidraga till skolväsendet därinom, oaktadt skoldistrikten sammanfalla med den svenska kyrkans församlingar och ledas af dessas prästerskap. Likaså förbli främmande trosbekännare kommunalt skattskyldiga enligt kyrkostämmas beslut, ehuru med vissa lindringar för dem, som tillhöra erkänd församling med rätt till offentlig religionsöfning; kyrkoförsamlingen är nämligen i princip en världslig kommun, hvilken blott trädt i samverkan med vederbörande kyrkliga myndighet, och det är därför i grunden intet religionstvång för de främmande trosbekännarna att nödgas tillhöra densamma. Den individuella samvetsfriheten, utöfver friheten från positivt samvetstvång, hvilket blott består för dem, som tillhöra läroståndet i inskränkt mening eller kyrkans prästerskap, så länge de kvarstå inom detta, har i särskilda hänseenden erhållit legalt erkännande och skydd. Sålunda gäller med afseende på äktenskaps ingående, att principiellt valfrihet förefinnes mellan vigsel och afslutande inför borgerlig myndighet, d. v. s. äktenskapet är fakultativt civiläktenskap. Denna princip, som hvilar på förutsättningen, att flertalet svenska statsborgare tillhör svenska kyrkan, kompletteras af föreskriften, att samma valfrihet eger rum äfven där båda nupturienterna tillhöra visst erkändt främmande trossamfund, men upphör att gälla och ersattes af obligatoriskt civiläktenskap, dels när nupturienterna tillhöra olika kyrkosamfund, dels när någondera, oaktadt hon eller han tillhör svenska kyrkan, icke fått tillträde till nattvarden. Beträffande edgång har för judar särskildt edsformulär fastställts genom lag 30 okt. 1885, och med afseende på dem, hvilkas religiösa tro ej tillstädjer eds afläggande, har dissenterlagen 1873 § 16 öfverlämnat åt konungen att förordna, huru förfaras bör. Likaså har genom k. cirk. 21 febr. 1902 för värnpliktig, som af allvarliga samvetsbetänkligheter vägrar fullgöra vapentjänst, öppnats möjlighet till annan lämplig tjänstgöring vid truppförbandet. Bekännelsefriheten åter för individen har icke särskildt reglerats, utan sammanfaller som positiv frihet i det hela med yttrandefriheten i tal och skrift. Som intrång i denna kan ej heller anses vare sig prästerliga strafflagens af 1889 föreskrift i § 14, att präst, som