affaller, skall skiljas från prästämbetet samt innehafvande särskilda tjänst inom kyrkan, eller dissenterlagens föreskrift i § 15 att, om någon, som anmält sig till utträde ur kyrkan, innehar offentlig tjänsteanställning, han kan därifrån skiljas, såvida ej tjänsten är af beskaffenhet, att han utan afseende på trosbekännelsen kunnat till densamma nämnas, och vederbörande tillika finner skäligt att bibehålla honom vid densamma. Lika litet utgör det något intrång i bekännelsefriheten, att vid tillsättning af vissa befattningar särskild undersökning erfordras, huruvida den, som är i fråga att erhålla befattningen och därför måste bekänna den rena läran, också kan anses så göra, hvarvid i vissa fall redan det faktum, att något utträde ur kyrkan ej skett, skapar en enkel rättspresumtion för den rena lärans bekännande, under det att i andra fall presumtionen upphör, så snart något faktum föreligger, som försvagar dess kraft. Enligt Regeringsformen § 2 måste konungen och enligt § 4 statsråden alltid vara af den rena evangeliska läran, hvarjämte enligt Successionsordningens § 4 hvarje medlem af det kungliga huset, som ej bekänner sig till samma lära, är från all successionsrätt utesluten, liksom enligt Regeringsformen § 28 dels till prästerliga ämbeten och till tjänster, hvarmed är förenadt åliggande att meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap, ingen må nämnas, som ej bekänner den rena läran, dels utlänning, som erhåller ett icke militärt ämbete i Sverige af hvad natur det vara må, skall tillhöra den rena evangeliska trosbekännelsen. -- Litt.: G. Broomé, "Statsreligion och religionsfrihet" (1856), K. Naumann, "Svenska statsreligionen" (1857), R. Sundelin, "Kyrkans och statens förhållande till hvarandra" (1872), H. Levin, "Religionstvång och religionsfrihet" (1896), K. J. Ekman, "Religionsfrihetens utveckling" (1907), E. Rodhe, "Kyrka och stat" (1912), och G. Aulén, "Till belysning af den lutherska kyrkoidéen" (s. å.) m. fl. Rld. Religionshistoria, framställningen af religionens utveckling inom dess olika områden. Man kan skilja mellan allmän religionshistoria, som företrädesvis sysslar med den utomkristna religionsutvecklingen, och särskild religionshistoria, som företrädesvis behandlar den bibliska religionsutvecklingen. N. S Religiönshistoriska kongresser hållas sedan 1897, då en s. k. religionsvetenskaplig kongress på initiativ af S. A. Fries (se d. o., sp. 1399) i samband med utställningen i Stockholm hölls i Riddarhuset med svenska, danska, norska, finska, tyska och franska deltagare, hvarjämte Max Muller hade in-sändt ett föredrag, som upplästes. Emellertid kallade sig den kongress, som kom till stånd i samband med världsutställningen i Paris 1900, för den första och begränsades efter något meningsbyte till den historiska religionsvetenskapen, såsom redan dess namn hade angett. Följande kongresser ha hållits: i Basel 1904, Oxford 1908 och Leiden 1912. Det permanenta utskottets sekreterare är professor A. Bertholet i Göttingen. N. S. Religionskrig kallas sådana krig, som förts mellan anhängare af olika religiösa åskådningar och haft till orsak olikheten i religiös tro samt till mål försvarandet af den egna religionsutöfningen eller undertryckandet af motpartens. Här må först nämnas makkabéerkrigen (från 167 f. Kr.), som fram- kallades af syriske konungen Antiochos Epifanes' försök att påtvinga judarna den grekiska poly-teismens kult (se M a k k a b é e r); Muhammeds och hans efterföljares krig (fr. 622), som gingo ut på att utrota af gudadyrkan och bringa "bokens folk" (judarna och de kristne) till underkastelse och skattskyldighet; korstågen (se d. o.) eller de västerländske kristnes härnadståg till de "heliga orternas" eröfring från muhammedanerna (fr. 1000-talets slut till slutet af 1200-talet) samt korståg inom Europa för hedniska folks underkufvande och omvändande till kristendomen (Finlands eröfring af svenskarna från midten af 1100-talet, Preussens eröfring af Tyska orden och Livlands af Svärds-riddarnas orden från förra delen af 1200-talet). Vidare må nämnas krig för kättares utrotande eller återförande till katolska kyrkan under medeltiden, t. ex. kriget emot Syd-Frankrikes albigenser (se d. o.) 1209-29. Med benämningen religionskrig betecknas dock företrädesvis de krig, hvilka föranleddes af 1500-talets stora kyrkoreformation och af dess förberedelser på 1400-talet. Hit höra husitkrigen (se H u s i t e r), 1419-34, Schmal-kaldiska kriget (se d. o.), 1546-52, Hugenottkri-gen (se Hugenotter), 1562-98, och Trettioåriga kriget (se d. o.), 1618-48. Till religionskrigen måste i visst afseende räknas äfven Nederländska frihetskriget (1572-1648), som föranleddes af Filip II:s försök att våldsamt undertrycka reformationen i Nederländerna, och det på 1640-talet förda kriget mellan Karl I i England och Långa parlamentet, hvilket var en strid mellan anglikanska kyrkan å ena sidan samt puritanerna och independenterna å den andra. Det förstnämnda var dock lika mycket en kamp för nationell själfständighet, och det senare var öfvervägande en strid för politisk frihet. Religionspsykologi. Se Psykologi och Re-ligion^s f i l o s o f i. Religiönssamtal (ty. religionsgespräche, lat. col-loquia) kallas i kyrkohistorien de teologiska dis-putationer, hvilka, i synnerhet under reformationstiden, föranstaltades af statsmakten för att bilägga lärostrider mellan representanterna för olika religiösa riktningar. Sällan ledde de till det åsyftade resultatet. Ett bland de viktigaste religionssamtalen är det, som 1529 hölls i Marburg (se d. o. 1). Ett annat dylikt samtal hölls på föranstaltande af Karl V i Worms 1540-41 och i Regensburg 1541 (se Regensburger interim). Om religionssamtalen i Zurich 1525, Baden 1526 och Bern 1528 se Zwingli. Religionssamtal höllos också i Poissy 1561 (mot reformationens början i Frankrike), Maulbronn 1564 och 1576 (konkordieformels-förarbeten), Montbéliard (Mömpelgard) 1586 (viktigt i Württembergs historia), Frankenthal 1571 (mot vederdöparna), i Haag 1608, 1609, 1611 (om arminianismen, med Gomarus, se Arminianer), Fontainebleau 1600, Leipzig 1631 (fredsförsök mellan reformerta och lutheraner), Thorn 1645 (an-ordnadt i samma syfte af polske konungen Vladislav IV, misslyckadt, uppmärksammadt i.Sverige, början till synkretistiska striden, se C al i x tus, Georg) och Berlin 1662-63. Hj. H-t. Religionsvetenskap är det moderna namnet på den forskningsgren, som samlar och förarbetar samtliga till religionen hörande företeelser. Skill-