1339 Religiös!-Religiös konst 1340 nåden mellan religionsvetenskap och teologi består dels däri, att teologien har till föremål den bibliska uppenbarelsereligionen och behandlar andra religiösa företeelser med hänsyn till denna, medan religionsvetenskapen sysselsätter sig med religionen och religionerna i allmänhet; dels däri att teologien utgår från tron på gudomlig uppenbarelse som religionens yttersta grund, medan religionsvetenskapen som sådan är jämförande och icke hyllar någon viss teori om religionens metafysiska bakgrund. N- s- Religiösi, lat., medlemmar af en munkorden. Se Munkordnar. Religiösi dies kallades hos de gamle romarna vissa dagar, på hvilka det ansågs förenadt med betänkligheter (religiosum) att företaga något viktigt, således olycksdagar. Sådana dagar bestämdes af senaten; som exempel må nämnas 18 juli, årsdagen af nederlagen vid Cremera och Allia (dies alliensis), vidare dagen efter C al en d se, N o n se och I d us (se dessa ord), de tre dagar, under hvilka mundus (se Månes) stod öppen, samt dagarna för dödsfesterna Parentalia och Lemuria 13-21 febr. samt 9, 11 och 13 maj. Andra benämningar: dies vitiosi (eg. "behäftade med fel"), dies atri ("svarta") samt, ehuru mindre egentligt, dies nefasti (se F a s t i). Jfr D i e s. R- Tdh.* Religioso [-åså], it., mus., andaktsfullt, med fromhetskänsla. Religious träet society [riliMjes trä'kt sesäViti], eng., kyrkohist., ett sällskap, som uppstod 1799 på det Londonska missionssällskapets mark för utbredning af religiösa småskrifter. Det blef förebildligt för den stora skaran af religiösa skriftspridnings-sällskapjinder 1800-talet. Religiös, fr. religieux (lat. religiosus, af reWgio, religion), gudfruktig, from, gudaktig, andligt sinnad, som lefver efter religionens föreskrifter, besjälad af den ansvarskänsla och det hopp, som religionen skänker; som angår religionen, religions-; som härflyter ur nit för religionen. - Religiositet, religiöst sinnelag, gudsfruktan, gudaktighet. Religiösa sällskap 1. Religiösa institut är inom katolska kyrkan officiell beteckning på den form af religiösa sammanslutningar, hvilka stå som en tredje grupp bredvid ordnarna och kongregationerna och som skiljas från dessa genom lösare organisation och mindre stränghet i löftena. Gerarchia Cattolica upptar fem dylika institut. Hj. H-t. Religiös konst. All primitiv bildkonst är till sitt väsen religiös, står i omedelbart samband med människornas föreställning om mystiska naturmakter, om högre styrande väsen. Äfven i de kultiverade forntidsfolkens konst spela myter, gudatro, föreställningar om döden och dödsriket en betydande roll. Det säger sig själft, att de kristnes konst skulle röra sig omkring religionen och dess stiftare. I Syrien och Mindre Asien uppstod en af gnosticism påverkad konst, som undvek flgurframställning och rörde sig uteslutande med sinnebildliga tecken. En kristen bildkonst uppstod i de länder, där hellenistisk kultur var spridd. Den uppträdde alls ej revolutionär, den började med att ge de i tidens målning och skulptur vanligen förekommande figurerna ny betydelse: Orfeus blef Jesus, Hennes med lammet den gode herden, örnen, lejonet, påfågeln förvandlades från hedniska till kristna symboler. Katakombmålningarna (se Katakomber och Kristusbilder med ill.) erbjuda belysande exempel. I väggdekoration liksom i relief på sarkofager införas bibliska gestalter, blandade med tritoner, amo-riner, vinskördande män, fiskare och herdar. Likaså införas allegoriska figurer sådana som Tron, Hoppet, Kärleken och Kyrkan. Skildrande framställningar ur Kristus' och ur gamla testamentets heroers lefnad börja äfven förekomma - de första rätt enkelt komponerade - i reliefer, miniatyrer, väggmålning och mosaik. Från 300-talet härstamma de äldsta bevarade framställningarna af "Kristus i gloria", omgifven af apostlarna. Detta motiv utvecklar sig i det östromerska kejsardömets konst till framställning af Kristus som världens härskare eller som människornas domare ("Kristus panto-krator"), sittande på sin tron, ofta med Maria som himlens drottning vid sin sida, båda i kejserlig dräkt och med gyllene kronor på sitt hufvud och uppvaktade af en talrik hofstat af ärkeänglarna, apostlar, profeter och martyrer i noggrant iakttagen rangordning, österländska traditioner, minnen af assyrisk och babylonisk furstekult, intränga härmed i den officiella kristna konsten. Denna bysantinska bildkonst blir dogmatisk och schematisk, men når en bjudande och monumental hållning. Den lefver under hela medeltiden, sprider sig både norrut - till Ryssland - och till västra Europa och framkallar, tack vare de smärre, flyttbara konstalster, som i stor mängd exporteras, en enhetlig stil, som återkommer i de olika konstarterna: i väggmålning, mosaik, miniatyr, i textila arbeten och arbeten i ädla metaller. Nya element tillkomma i olika länder. I västra Europa växer framför allt en kyrklig skulptur med dekorativ uppgift och likaledes dekorativ hållning. Med gotikens uppblomstring (i Frankrike på 1100-talet) tar den ett betydande steg framåt i realistisk och karaktärsfull verklighetsframställning. Dess idealtyper äro ej som i den bysantinska konsten högdragna, oåtkomligt af visande, utan tillhöra menighetens eget släkte, äro dess lärare, höfdingar och vänner. Madonnan är en skön furstinna eller en täck borgarflicka - i båda fallen vänligt leende. Äfven reliefbilderna föra den heliga historien närmare menige mans föreställningskrets. En folklig religiös konst är skapad. I Italien mötes bysantinskt inflytande med påverkan af västerländsk gotik. Olika former för religiös konst finner man i den toskanska reliefskulpturen (Pisanerna), i Sienaskolans romantiskt känslosamma madonnamålerier, i Giottos lättfattliga och gripande bibelillustrationer i färg och i Fieso-les klostermålningar med deras okonstladt innerliga uttryck af fromhet och hängifvenhet. Under 1400-talet tillkommer stegrad sträfvan till detaljeradt naturstudium, en sträfvan, som har sin motsvarighet i norden i Nederländernas målarkonst (van Eyckskolan). Evangeliets och helgonsagornas motiv förvandlas ofta nog till bilder ur det samtida lifvet, än älskvärdt hemtrefliga, än af ett idylliskt och poetiskt innehåll. - Under hela medeltiden äro religiösa motiv +örhärskande i konsten. Jesu barndom, dop och lidandeshistoria, apostlars och helgons lif och framför allt deras mirakler skildras