1341 Religiöst måleri-Reliker 1342 i otaliga varianter. Madonnan på sin tron, omgifven af heliga män och kvinnor, pryder kyrkornas altare. Martyrerna ha hvar sitt attribut, S. Sebastian har sin nakna kropp genomstungen af pilar, Petrus martyr har ett svärd fastsittande i den klufna hjässan, men ingendera visar någon fysisk smärta. Ofta ses äfven målningens beställare knäböja för madonnan - ibland med hustru och barn. Och den, som byggt en kyrka, bär modellen till densamma fram till himladrottningen. öfvergången till högrenässansen medför nya formideal, ny skönhetskänsla. Här behöfva endast nämnas Lionardo da Vincis Nattvard, Michelangelos målningar i Sixtinska kapellet (Världens skapelse och judafolkets historia), Kafaels Kristi förklaring, tapetkartongerna m. m. som höjdpunkterna i tidens religiösa bildkonst. Denna medför under det följande skedet dels stora kyrkmålningar, än med imponerande hjältegestalter, än fyllda af brusande lif. Ofta förekommande motiv äro Maria med sina anhöriga samlade i ett idylliskt landskap, visionsbilder, där Kristus eller Maria uppenbarar sig för helgon eller eremiter, och martyrscener. Votiv-bilder förekomma allt fortfarande (Tizian, Tinto-retto, van Dyck), men nu bli de traditionella motiven vidlyftiga paradstycken, där det religiösa ämnet endast är en förevändning för en ståtlig komposition och för prunkande framställningskonst (Kubens' kyrktaflor). Det spanska religiösa måleriet rör sig omkring from hängifvenhet och känslo-lös blodtörst. - Klassiciteten medför på 1600-talet en lärd, of tia gedigen, ofta äfven kall kyrklig konst. Ensamma för sig stå Rembrandts djupt och personligt kända alster i målning och radering som verk af äkta religiös känsla. I de germanska länderna hade alltsedan medeltiden en folklig religiös bildkonst blifvit odlad (altarbilder i trä eller sten, målningar, kopparstick, träsnitt). Under 1700- och 1800-talen spelade det religiösa elementet i konsten en jämförelsevis obetydlig roll, fastän enstaka konstnärer eller en kortlifvad strömning visserligen kunnat skapa till anda och innehåll fromma verk. Så de tyske "nasarenerna" i 1800-talets början, H. Flandrin i Paris, Holman Hunt i London. Thor-valdsens Kristusstaty vann en popularitet att jämföra med den, som Guido Renis bild af den törne-krönte Jesus vann på sin tid och som alltjämt fortfar. 1800-talets experimentlystnad har medfört försök att framställa bibliska motiv med lokaltrohet och med semitiska typer (Veresjtjagin, Tissot) eller i medeltidsmiljö (Gebhardt) eller insattes Jesus midt ibland människor från vår egen tid (Uhde och flera efter honom). Bland samtida målare, som behandlat bibliska ämnen, är väl dansken J. Skovgaard - i sina målningar i Viborgs domkyrka på Jylland - den, som visat största äkthet i känslan, en grundval af verklig religiositet, som uppbär och besjälar det konstnärliga skapandet. Han har äfven funnit en ny, personlig och för enhvar begriplig form för skildringen. Religiös känsla inför lifvet och naturen finner man i modern konst exempelvis i Fr. Millets bondelifsbilder. Äfven i den svenska konsten ha de kyrkliga verken bidragit till att belysa olika skedens smak och ståndpunkt, också rar det religiösa innehållet - ibland också den konstnärliga formgifningen - varit mindre tillfredsställande. Af kyrklig bildkonst i Sverige är att anteckna - förutom medeltida helgonbilder, altarskåp, dekorativt måleri och skulptur - grafmonument från renässansen och barocken, Ehrenstrahls altartaflor, Taravals kyrkplafon-der, Prechts altarverk, nyare kyrktaflor af P. Hörberg, Masreliez, Hoffman, Vestin, Plagemann, Winge och senast 0. Hjortzberg och bland skulptörer Sigrid Blomberg, Kr. Eriksson och K. Milles. Textil kyrklig konst idkas af Agnes Branting, Ingeborg Wettergren m. fl. - I Norge ha G. Vigeland och V. R. Rasmussen utfört betydande skulpturer i Trondhjems domkyrka, i Danmark fru Carl-Nielsen (bronsportar i Ribe domkyrka). - Jfr F. Kraus, "Geschichte der christlichen kunst" (1896-1900, afslutad af J. Sauer 1908); H. Hildebrand, "Den kyrkliga konsten under Sveriges medeltid" (2:a uppl. 1907), G. Nordensvan, "Allmän konsthistoria" (1911-12) och "Svensk konsthistoria", utg. af A. Romdahl och J. Roosval (1913). Bland små populärt hållna handböcker märkas R. Biirkner, "Christliche kunst", och G. Vitzthum, "Christliche kunst im biide" (båda 1911). Det nyväckta intresset för alstren af vår äldre inhemska konst har framkallat utställningar af dylika, hvarvid utarbetats värdefulla beskrifvande kataloger från resp. utställningsorter (Strängnäs 1910, Östersund 1911, Härnösand 1912, Hudiksvall 1913), efterföljda af mera genomarbetade, rikt bildprydda "studier" (från Strängnäs, 2 bd, 1913; från Härnösandsutställningen 1914). Jfr art. Altare, Dopfunt, Krucifix och Kyrkmålningar. G-g N. Religiöst måleri. Se Kyrkmålningar och Religiös konst. Reliker (lat. reli'quice, eg. rester, lämningar) äro inom kyrkan tidigast benämning på kvarlefvor efter martyrers eller andra som heliga ansedda personers kroppar; senare inbegripas äfven föremål, som tillhört sådana personer eller varit i beröring med dem. Vördnad för och dyrkan af reliker förekomma i många religioner, t. ex. i buddismen och i den hellenistiska tiden. Den beror - förutom på erfarenheten af starka personligheters inflytande på sin omgifning - på en hos människor på primitivare stadier vanlig benägenhet att materialisera det andliga och föreställa sig dess verkan som fysisk. Denna tendens opererar gärna, såsom i s. k. sympatisk magi kan iakttagas, efter berörings- och likhetsassociationer. Anknytningspunkten för riter af detta slag i kristendomen var vördnaden för martyrernas minne och pieteten för deras kvarlefvor; därom talar redan Smyrnaförsamlingens bref om Polykarpus' martyrium (156), som också omnämner seden att mötas och fira nattvard vid martyrgrafven. öfvergången till verklig relikdyrkan sker i senare hälften af 200- och början af 300-talet, i början icke utan motsägelser från kyrkans ledare. Denna kults segerrika inträngande i kristendomen är ett af momenten i den stora process, hvarigenom hedniska föreställningar och bruk i stor skala upptagas och assimileras samtidigt med kristendomens yttre seger öfver hedendomen. Upptagande af helgonben och dessas högtidliga öfverflyttning ("translation") till kyrkor kommo redan under 300-talet i bruk i östern; i det kristna Västerlandet nöjde man sig ännu på Gregorius den stores tid med minnen från helgongrafvarna (dukar, nycklar, som legat