1343 Relikgömma-Reliktformer 1344 vid Petri graf o. s. v.). Ej långt därefter börja emellertid translationerna äfven i Västern. Seden att reliker borde finnas i hvarje altare återgår till 300-talet. I det medeltida fromhetslifvet spelade relikerna en ofantlig roll. De voro de stora dragningskrafterna för pilgrimernas vallfärder; underverken vid dem protokollfördes; till dem knö-tos aflatsprivilegier. De berömdaste relikerna, som betraktades såsom hörande till ett rikes största skatter, hade stor ekonomisk, stundom t. o. m. politisk betydelse; konsten hämtade på många sätt impulser från dem. Den stora efterfrågan gaf stundom upphof till relikförfalskningar, -stölder o. s. v.; det fromma bedrägeriet och lättrogenheten firade på detta område triumfer. Det fanns äfven möjligheter att på korrekt sätt mångfaldiga reliker: Carlo Borromeo lät af den heliga spiken från Kristi kors i Milano göra 8 kopior, som genom beröringen med originalet ansågos få dess kraft; en af dessa gafs åt Filip II och förevisas som äkta i Escorial. Till Sveriges berömdaste reliker hörde S:t Eriks ben i Uppsala, Birgittas och Katarinas i Vadstena. Uppsala domkyrka egde 1344 65 specificerade reliker. Mot medeltidens slut gjordes i samband med aflatsväsendet kollektioner på många tusental. Den katolska teorien hänför relikdyrkan till den lägre kult (dulia), som särskiljes från den endast åt Gud egnade högre (latria), och betonar, att den sker med hänsyn till de helgon, hvilkas åminnelse relikerna äro afsedda att väcka. Tridentkonsiliet påbjöd relikdyrkan och lärde, att genom relikerna många välgärningar af Gud bevisas människorna. I katolska länder fortgår alltjämt ifrågavarande kult, till sin innebörd väsentligen oförändrad. Protestantismen har från början afvisat den såsom neddragande religionen under det personliga lifvets sfär. K. B. W-n. Relikgömma dat. reliquiärium), ett till förvaring af reliker (se d. o.) afsedt kärl eller däremot svarande föremål. De äldsta relikgömmorna voro de Fig. 1. Relikskrin (af trä, klädt med drifven och förgylld koppar) från Eriksbergs kyrka i Västergötland, slutet af 1100-talet. Nu i Statens historiska museum. kistor, som omslöto helgonens lik och som i regel fingo sin plats under altarbordet i kyrkans kor. Sedan blef gömmans uppgift oftast den att omsluta ett stycke af martyrens kropp, en benknota <e. d. Gömman fick gärna formen af en liten kyrka. De förfärdigades af ädla material eller af trä, som kläddes med förgyllda och graverade eller emaljerade metallplåtar. (I Uppsala domkyrka finnas bl. a. det s. k. Arcimboldus' offer- 1. aflats-skrin, som är en relikgömma från 1100-talet och ses af bildadt i art. Emalj, fig. 4, samt Eriks skrin, se d. o. med fig. Jfr ock vidstående fig. l o. 2 samt Karl den stores relikskrin, af bildadt i bd 13, sp. 1031-32.) Stundom gaf man relikgömman formen af ett ciborium eller af en mön-stråns (se dessa ord med fig.), ett ostensorium, en stående eller liggande genomskinlig cylinder för att inrymma reliken. Eelikgömmor i korsform förekomma äfven, särskildt som förvaringsrum för bitar af Kristi kors. Någon gång har relikgömman for- Fig. 2. Relikskrin i Trönö kyrka, Hälsingland. (Gropemalj på beklädnadens kopparplåtar. 1100-talet.) men af den mänskliga kroppsdel, hvarifrån reliken är tagen, t. ex. af en hand, en arm, ett hufvud (t. ex. Heliga Birgittas relikgömma, afbildad i fig. 5 å pl. I till art. Guldsmedskonsten). Smärre relikgömmor i kors- eller medaljongform användes som magiskt skyddsmedel (amuletter) att bäras på kroppen. En gammal svensk benämning på relikgömma är h e l g e d o m a k a r. Jfr Y. Him, "Det heliga skrinet" (1909). Upk.* RelFkt (af lat. reWctum, kvarlämnadt), kvarlef-va, återstod, lämning. Reirktformer (jfr Relikt), biol. Lefnadsför-hållandena på ett gifvet område kunna undergå sådana förändringar, att de organismer, som hittills lefvat därstädes, dö ut eller nödgas utvandra. Likväl finnas många exempel på, att vissa djur-eller växtformer i olikhet med flertalet af de arter, som tillhöra samma fauna eller flora, af en eller annan anledning ej vandra ut (eller ej kunna vandra ut), utan kvarlefva under de förändrade förhållandena, hvarvid de vanligtvis undergå större eller mindre modifikationer i sin organisation (anpassningar). Sådana organismer ha betecknats som reliktformer. Sålunda har man synnerligen goda skäl för det antagandet att, då vid istidens slut den fauna, som dittills befolkat Östersjön, drog sig upp mot norr, en del individer af några djurarter såsom hornsimpan, några maskar och lägre kräftdjur blifvit instängda i norra Östersjön, i Vättern, Vänern