1357 Rembrandt 1358 sig. Nationalmuseum eger af de odisputabelt äkta omkr. 65 blad, hvaribland flera af första rang. E:s verksamhet som etsare - han är på detta område den både till form och innehåll oupphunne Fig. 7. Rembrandt i sin målardräkt. Handteckning af honom själf på 1650-talet. mästaren - omfattar omkr. 400 blad, bland hvilka naturligtvis också ett och annats äkthet kan ifrågasättas. Till de berömdaste höra Jesus botar de sjulie (det s. k. Hundertguldenblatt; se pl. II, fig. 5), Jesu predikan, De tre korsen, flera Själf por trätt från olika skeden af mästarens lif, Doktor Faust (se fig. i art. Faust), Frambärandet i templet, Modern, De tre träden o. s. v. - R. hade mer än ett 50-tal direkta eller indirekta lärjungar (imitatörer), och som man icke känner somliga af dessa mer än till namnet, försvårar detta i vissa fall särskiljandet af mästarens arbeten från elevernas. Till R:s förnämsta direkta lärjungar, de, som, boende hos honom en längre tid, faktiskt åtnjöto hans handledning, höra G. Dou, F. Bol, K. Fabritius, G. Flinck, S. van Hoogstraaten, N. Maes, J. Ovens, Chr. Paudiss, W. de Poorter, J. van Vliet, J. de Wet samt hans siste elev, A. de Gelder, som tillegnade sig mästarens sista maner och på ett mycket ogeneradt sätt imiterade honom. Men R:s inflytande inskränkte sig ej till en intimare eller fjännare krets af elever. Snart sagdt hvarje samtida holländsk målare af betydenhet påverkades af hans konst. - Porträttet och bibliska historien voro hans egentliga ämnessfär, i hvilken hans rika fantasi och mäktiga poetiska skaparkraft starkast gjorde sig gällande, men han målade, tecknade och etsade därjämte rent historiska, mytologiska och allegoriska motiv, genrebilder, landskap, djur och stilleben - på hvarje ämnesområde lika underbar - främst genom sitt säregna ljusdunkel och sin originella färgbehandling. I det ljusdunkel, som R. skapade efter sitt sinne och till hvilket han sannolikt fick impulsen genom minnet af de i faderns mörka kvarn inträngande solstrålarna, dominerar dunklet, som mer eller mindre träffas af ett infallande ljus, hvilket i växlande grader sprider sig till de skummaste vrår. Därigenom uppstår en strid mellan mörker och ljus, som förlänar ett sällsamt lif och rörelse åt hans målningar och som insveper de belysta delarna i ett magiskt skimmer. R:s färgbehandling är ett alltför rikt och inveckladt ämne för att här kunna nöjaktigt skildras. Må det vara nog att här påpeka, att han skisserade och modellerade på den med hvit krita preparerade träskifvan eller duken icke med kalla, grå täckfärger, utan med lasurer, som, i början blekare och kyligare, så småningom blefvo allt varmare och i hvilka till sist gyllene och djupröda toner blefvo de förhärskande. "R:s konst blir rikare och mer strålande, ju fattigare han själf blir . . . Hans kolorit får stundtals en rodnande guldglöd, den aldrig egt förut. Den bär i sin djupa mättade eldfärg något af återskenet från en i dyster prakt sjunkande sol". - En enstöring med litet och anspråkslöst umgänge, till hvilket hörde folk i ringa ställning, såsom portugisiska judar i det kvarter, där han länge bodde, dog R. halft förgäten, och först på 1700-talet började man åter fullt uppmärksamma hans arbetens utomordentliga egenskaper. Men det blef 1800-talet förbehållet att genom framdragandet af sparsamma dokument samt genom upptäckter och ingående studium af mästarens verk klargöra hans personlighet och kasta ljus öfver hans omfattande verksamhet. Hans förgätenhet har bytts i en berömdhet och ett intresse, som gränsar till dyrkan, och ingen konstnärs arbeten äro i våra dagar så eftersökta och så högt betalade som hans. Bland dem, som genom sina forskningar i främsta rummet bidragit att insätta R. på hans rätta plats i konstens historia och på ett ingående sätt lära oss känna hans oeuvre, må nämnas fransmännen W. Burger ("T. Thore"), E. Fromentin och E. Michel, holländarna Scheltema, C. Vosmaer, A. Bredius och C. Hofstede de Groot, först och främst den store vägbrytåren, tysken W. von Bode, samt vidare hans landsmän C. Neumann och W. Valen-tiner. Som en fin Rembrandtkännare har äfven dansken K. Madsen genom flera uppsatser dokumenterat sig. En god, populär skildring är J. Kruses "Rembrandt" (1907), ett vackert försök hans "Rembrandts färger" (1912). G. Göthe har i "Nordisk tidskrift" (1892) och i "Chronique des arts" (s. å.) skrifvit om R. (bl. a. om hans "Ba-tavernas sammansvärjning"), och 0. Granberg har i "Zeitschrift fur bildende kunst" (1884) och tidskr. "Konst" (1915) bekantgjort i konstlitteraturen förut okända målningar af mästaren. R. Bergh har i en spirituell uppsats i "Ord och bild" (1898) skildrat "Rembrandts färger". En förträfflig uppslagsbok, utarbetad med ledning af Bodes stora Rembrandtverk, är den R:s alla erkända målningar och åtskilliga omtvistade upptagande del II af "Klassiker der kunst in gesamtausgaben",