Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rembrandt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1357
Rembrandt
1358
sig. Nationalmuseum eger af de odisputabelt äkta
omkr. 65 blad, hvaribland flera af första rang. E:s
verksamhet som etsare - han är på detta område den
både till form och innehåll oupphunne
Fig. 7. Rembrandt i sin målardräkt. Handteckning
af honom själf på 1650-talet.
mästaren - omfattar omkr. 400 blad, bland hvilka
naturligtvis också ett och annats äkthet kan
ifrågasättas. Till de berömdaste höra Jesus botar
de sjulie (det s. k. Hundertguldenblatt; se pl. II,
fig. 5), Jesu predikan, De tre korsen, flera Själf
por trätt från olika skeden af mästarens lif, Doktor
Faust (se fig. i art. Faust), Frambärandet i templet,
Modern, De tre träden o. s. v. - R. hade mer än ett
50-tal direkta eller indirekta lärjungar (imitatörer),
och som man icke känner somliga af dessa mer än till
namnet, försvårar detta i vissa fall särskiljandet af
mästarens arbeten från elevernas. Till R:s förnämsta
direkta lärjungar, de, som, boende hos honom en längre
tid, faktiskt åtnjöto hans handledning, höra G. Dou,
F. Bol, K. Fabritius, G. Flinck, S. van Hoogstraaten,
N. Maes, J. Ovens, Chr. Paudiss, W. de Poorter,
J. van Vliet, J. de Wet samt hans siste elev, A. de
Gelder, som tillegnade sig mästarens sista maner och
på ett mycket ogeneradt sätt imiterade honom. Men
R:s inflytande inskränkte sig ej till en intimare
eller fjännare krets af elever. Snart sagdt hvarje
samtida holländsk målare af betydenhet påverkades af
hans konst. - Porträttet och bibliska historien voro
hans egentliga ämnessfär, i hvilken hans rika fantasi
och mäktiga poetiska skaparkraft starkast gjorde sig
gällande, men han målade, tecknade och etsade
därjämte rent historiska, mytologiska och allegoriska
motiv, genrebilder, landskap, djur och stilleben
- på hvarje ämnesområde lika underbar - främst
genom sitt säregna ljusdunkel och sin originella
färgbehandling. I det ljusdunkel, som R. skapade
efter sitt sinne och till hvilket han sannolikt
fick impulsen genom minnet af de i faderns mörka
kvarn inträngande solstrålarna, dominerar dunklet,
som mer eller mindre träffas af ett infallande
ljus, hvilket i växlande grader sprider sig till de
skummaste vrår. Därigenom uppstår en strid mellan
mörker och ljus, som förlänar ett sällsamt lif och
rörelse åt hans målningar och som insveper de belysta
delarna i ett magiskt skimmer. R:s färgbehandling
är ett alltför rikt och inveckladt ämne för att här
kunna nöjaktigt skildras. Må det vara nog att här
påpeka, att han skisserade och modellerade på den
med hvit krita preparerade träskifvan eller duken
icke med kalla, grå täckfärger, utan med lasurer,
som, i början blekare och kyligare, så småningom
blefvo allt varmare och i hvilka till sist gyllene
och djupröda toner blefvo de förhärskande. "R:s konst
blir rikare och mer strålande, ju fattigare han själf
blir . . . Hans kolorit får stundtals en rodnande
guldglöd, den aldrig egt förut. Den bär i sin djupa
mättade eldfärg något af återskenet från en i dyster
prakt sjunkande sol". - En enstöring med litet och
anspråkslöst umgänge, till hvilket hörde folk i ringa
ställning, såsom portugisiska judar i det kvarter,
där han länge bodde, dog R. halft förgäten, och först
på 1700-talet började man åter fullt uppmärksamma
hans arbetens utomordentliga egenskaper. Men det blef
1800-talet förbehållet att genom framdragandet af
sparsamma dokument samt genom upptäckter och ingående
studium af mästarens verk klargöra hans personlighet
och kasta ljus öfver hans omfattande verksamhet. Hans
förgätenhet har bytts i en berömdhet och ett intresse,
som gränsar till dyrkan, och ingen konstnärs arbeten
äro i våra dagar så eftersökta och så högt betalade
som hans. Bland dem, som genom sina forskningar i
främsta rummet bidragit att insätta R. på hans rätta
plats i konstens historia och på ett ingående sätt
lära oss känna hans oeuvre, må nämnas fransmännen
W. Burger ("T. Thore"), E. Fromentin och E. Michel,
holländarna Scheltema, C. Vosmaer, A. Bredius och
C. Hofstede de Groot, först och främst den store
vägbrytåren, tysken W. von Bode, samt vidare hans
landsmän C. Neumann och W. Valen-tiner. Som en fin
Rembrandtkännare har äfven dansken K. Madsen genom
flera uppsatser dokumenterat sig. En god, populär
skildring är J. Kruses "Rembrandt" (1907), ett vackert
försök hans "Rembrandts färger" (1912). G. Göthe har i
"Nordisk tidskrift" (1892) och i "Chronique des arts"
(s. å.) skrifvit om R. (bl. a. om hans "Ba-tavernas
sammansvärjning"), och 0. Granberg har i "Zeitschrift
fur bildende kunst" (1884) och tidskr. "Konst" (1915)
bekantgjort i konstlitteraturen förut okända målningar
af mästaren. R. Bergh har i en spirituell uppsats i
"Ord och bild" (1898) skildrat "Rembrandts färger". En
förträfflig uppslagsbok, utarbetad med ledning af
Bodes stora Rembrandtverk, är den R:s alla erkända
målningar och åtskilliga omtvistade upptagande del
II af "Klassiker der kunst in gesamtausgaben",
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
