1371
Ren-Renan
1372
ni n garn a, de senare de rena
förstånds-begreppen. Den rena viljan är viljan, för
så vidt den utan alla empiriska bevekelsegrun-der
blott bestämmes af principer a priori. I motsats
mot Kants försök att grunda vetandet på det rena
förnuftet ha vissa senare tänkare, såsom A v e-n
a r i u s och M a c h, sökt utgå från den rena
erfarenheten, d. v. s. erfarenheten, för så vidt den
helt och hållet renats från tanketillsatser. Det
rena jaget är enligt F i c h t e att skilja från
det empiriska jaget såsom det öfverindividuella
tänkandet af tänkandet; en likartad uppfattning
möter oss ock hos Sch el Ii n g och Hegel. Ken
logik kallas logiken, för så vidt den hålles fri
från all inblandning af psykologiska synpunkter.
S-e.
Ren (plur. renes], lat., njure.
Ren, zool. Se Rensläktet.
Rena, en af Glommens största bifloder, 146 km. lång,
rinner upp i fjällen ö. om Tönset och Stor-Elvedalen
som två strömmar, Finstadelven och Tysla, förenade
litet n. om Övre Rendalens kyrka, hvarefter älfven
antar namnet R., som vid Aamot flyter ihop med Glommen.
R:s nederbördsdistrikt beräknas till 4,124 kvkm.
K. V. H.
Renafvel, den afvelsmetod, som består i sammanparning
mellan djur af samma rena ras. För att ett djur
skall kunna sägas bevisligen tillhöra en viss ras,
fordras numera vanligen, att djuret antingen själft
är stamboksfördt eller härstammar från stamboksförda
föräldrar. Reglerna för inregistrering i stambok
äro emellertid väsentligt olika för olika raser, och
någon allmängiltig definition på begreppet ren ras kan
därför ej ges; i allmänhet fordras dock förutom viss
typ och vissa egenskaper äfven känd härstamning från
likartade föräldrar och förfäder i ett bestämdt antal
(2--6) generationer.
Fördelarna med renafvel bestå däri, att
nedärfningen sker säkrare, så att resultatet med
större sannolikhet kan förutsägas, beroende på, att
ärftlighetssubstansen genom upprepad sammanparning
generation efter generation mellan likartade individer
erhållit en viss homogenitet (s. k.
kumulativ
ärfning) och afkomman sålunda ärfver samma anlag
såväl från båda föräldrarna som från förfäder
på både fäderne- och mödernelinjen. Renafvel bör
därför användas, där man önskar bibehålla en ras,
som passar för förhållandena på orten och motsvarar
kulturens fordringar, samt då man för att bibehålla
konstansen vill förekomma inblandning af främmande
blod och egenskaper. Särskildt lämpar sig renafvel
för orter, där mera extrema naturförhållanden och
en lågt stående jordbrukskultur och husdjursskötsel
fordra bibehållande af därefter anpassade typer och
raser. Förädling genom renafvel sker genom urval
af de bästa individerna inom rasen till afvel,
men då man därvid endast kan betjäna sig af de
individuella variationerna, som i allmänhet äro
obetydliga, går förädlingen tämligen långsamt.
E. T. N.
Renaissance [rənässã's], fr. Se
Renässans.
Renaix [rənä], flam.
Ronse, stad i
belgiska prov. Östflandern, 13 km. s. om
Oudenaarde, vid järnvägen till Gent. 20,867
inv. (1905). Statsmellanskola för gossar, ett
prästseminarium. Textil- och tobaksindustri.
J. F. N.
Renan [rənã']. 1.
Joseph Ernest R., fransk författare,
f. 27 febr. 1823 i Tréguier i nordvästra Bretagne,
d. 2 okt. 1892 i Paris, uppfostrades af modern och
den 12 år äldre systern Henriette. Den senare,
af allvarlig och moralisk läggning, öfvade ett
afgörande inflytande på hela hans lif. Sin första
undervisning erhöll han hos de landtligt fromme
prästerna i fädernestaden; själf trodde han sig i
prästens kall skola finna tillfredsställelse för
sina djupaste behof. Men då han, 15 år gammal,
på grund af sin begåfning förflyttades till ett af
M. Dupanloup styrdt prästseminarium i Paris, stöttes
han tillbaka af det världsliga och jesuitiska sätt,
hvarpå kristendomen där uppfattades. Studiet af
de tyske filosoferna, särskildt Herder och Hegel,
bröt hans tro, och det fördjupade inträngandet i
hebreiskan vid prästseminariet i S:t Sulpice 1843--44
öfvertygade honom om, att bibeln icke kunde vara en
af Gud inspirerad skrift. 1845 uppgaf han sin plan
att bli präst. Systern bistod honom troget i den
kris, som han under dessa år genomgick. Vid samma
tid gjorde han bekantskap med Berthelot, den sedan så
berömde naturvetenskapsmannen. Dennes inflytande blef
afgörande för R:s utveckling. Genom Berthelot lärde
R. känna positivismen och tidens naturvetenskapliga
sträfvanden och fick därigenom ett nytt mål, en
ny religion att sträfva för: vetenskapen. Därmed
var grunden lagd till R:s världsåskådning. R:s
rykte som orientalist grundlades genom hans
arbete
Histoire générale des langues sémitiques
(1855; 4:e uppl. 1863), till hvilken utkastet 1848
prisbelönts af Franska institutet. Sina filosofiska
åsikter, en naturvetenskapligt färgad panteism,
där naturvetenskapen uppfattas som det mänskligheten
omskapande elementet (Gud lär man känna i historiens
utvecklingsgång; viktigast är religionernas historia
och särskildt studiet af deras uppkomst. Här ligger
planen till R:s följande arbeten. Den liberalism,
som under inflytande af 1848 års händelser präglar
detta arbete, öfvergår han dock sedermera), utvecklade
han i ett annat samtidigt arbete, rikt på idéer, men
oredigt skrifvet, hvilket han dock utgaf först 1890,
L'avenir de la science. I slutet af 1849 skickades
han af Franska institutet på en vetenskaplig
resa till Italien, som blef af stor betydelse för
hans senare utveckling. Här gick det upp för den
forne prästseminaristen, hvilken roll konsten och
skönheten spelat i mänsklighetens historia. Hans
demokratiska drömmar om mänsklighetens pånyttfödelse
förflyktigades, och vid sidan af moralen och
vetenskapen öppnades hans ögon för inbillningskraftens
betydelse. Hans utvecklingsgång var därmed fullbordad,
om också i det följande än den ena, än den andra sidan
af hans idélif skarpare framträdde. Efter återkomsten
anställdes han vid Bibliothèque nationale 1850 och
fördjupade sig under de när-
