närmaste åren i sina filologiska och religionshistoriska studier. 1852 utgaf han Averroès et averroisme (ny uppl. 1869), där han påvisade ortodoxiens faror, som hos araberna gjort slut på naturvetenskapernas och filosofiens utveckling. 1856 vardt han medlem af Franska institutet. Samtidigt publicerade han i "Journal des débats" och "La revue des deux mondes" uppsatser om olika frågor, hvilka sedan samlades till böckerna Études d'histoire religieuse (1857; ny uppl. 1863) och Essais de morale et de critique (1859; nya uppl. 1860 och 1867). Man finner i dessa artiklar redan alla de egenskaper, som utmärka honom som historiker. Han stöder sig på ett noggrant studium af texterna, söker ur de historiska händelserna frigöra de filosofiska synpunkterna och bemödar sig att tala till känslan och fantasien genom de lefvande porträtt, i hvilka han inkarnerar det historiska förloppet. Om Frankrikes sociala och politiska förhållanden uttrycker han sig mycket pessimistiskt: ingenstädes finner han någon pliktkänsla. Han visar sig i dessa essayer också intresserad af det rent stilistiska framställningssättet. Hans äktenskap 1856 med en brorsdotter till den berömde målaren Ary Scheffer stärkte detta intresse för framställningens naturlighet och väckte den slumrande skalden. Hans stil vann i friskhet och behagfullhet. Dessa egenskaper prägla det stora verk, som han nu påbörjade och som sedan sysselsatte honom under 20 år, Histoire des origines du christianisme (8 bd). Första delen, Vie de Jésus, skref han 1860--61 under en på uppdrag af Franska institutet företagen vetenskaplig resa till Fenicien (Mission de Phénicie, 1865). Idén till verket fick han i Galiléen, inför de landskap, i hvilka Jesus vandrat, och han skref sin bok vid sidan af systern, som följt honom på resan och hvars plötsliga död (1861) kastar ett dämpadt skimmer af melankoli öfver framställningen. Till hennes minne skref han det lilla mästerverket Ma soeur Henriette (1862; ny uppl. 1895). Efter återkomsten utnämndes han till professor i hebreiska, kaldeiska och syriska vid Collège de France 1862, men hans första föreläsning, i hvilken han kallat Jesus "un homme incomparable", framkallade våldsamma demonstrationer. Under tiden hade "Vie de Jésus" utkommit 23 juni 1863. Detta arbete gjorde R. världsberömd, och det har sedan utkommit i många upplagor samt öfversatts till alla europeiska språk ("Jesu lefverne", 1863; "Jesu lefnad", s. å. och 1907). Men arbetet uppväckte också en storm af förbittring hos de klerikale; regeringen såg sig nödsakad att afsätta R. 1864; först efter kejsardömets fall återfick han sin professur. R. hade i detta arbete sökt att på grundvalen af den nyare historiska bibelkritiken på ett fullt naturligt och vetenskapligt sätt förklara Jesu lif ur den tid och de sociala förhållanden, under hvilka han lefvat. Denna ytterst svåra uppgift kan dock icke anses löst. Skildringen är för romantisk och sväfvande, men den hänför genom sina ypperliga naturbeskrifningar från de trakter, där Jesus lefvat, och sina psykologiska iakttagelser. 1866 utkom fortsättningen, Les apôtres ("Apostlarna", 1866), där R. rent psykologiskt söker förklara uppkomsten af tron på Jesu återuppståndelse. Tredje delen, Saint Paul, utkom 1869, sedan han företagit en ny resa till Orienten 1864--65 för att besöka de platser, där aposteln lefvat. Det problem, som han där söker lösa, är att ur det romerska rikets sociala och politiska förhållanden samt ur Paulus' karaktär förklara, huru kristendomen från drömmaren Jesu rent inre religion blef en världskraftig organisation, som samtidigt sprängde judendomens trånga rituella skrankor. 1869 uppställde R. sig som den liberala oppositionens kandidat, men han föll igenom (liksom 1876, då han uppställde sig som kandidat för senaten). Kriget och kommunen de följande båda åren uppskakade honom häftigt; förnuftets och rättvisans regemente tycktes honom aflägsnare än någonsin. Det var barbariet och den moraliska råheten, som behärskade äfven de mest civiliserade nationerna såsom Tyskland och Frankrike. Han afbröt sina historiska studier för att i La réforme intellectuelle et morale (1871) föreslå Frankrike en plan för dess reorganisation på aristokratisk basis, i det han uttalade sin förkastelsedom öfver den från revolutionen härstammande demokratiska samhällsordningen. I sina Dialogues et fragments philosophiques, skrifna 1871, men tryckta först 1876, utvecklar han ånyo sin gamla älsklingstanke om naturvetenskaperna som vägen för sanningens upptäckt, men han uttrycker sig mera skeptiskt och pessimistiskt om våra kunskapers osäkerhet och frågar sig, om ej allt, hvad den aristokratiska eliten kan uträtta i denna oförnuftiga och orättvisa värld, inskränker sig till att skydda sig för massans skadliga välde. Samma pessimistiska uppfattning präglar också de sista delarna af "Les origines", L'antichrist (1873) och Les évangiles et la seconde génération chrétienne (1877), som berättar striden mellan hedendom och kristendom, mellan Nero och Paulus och den kristna kyrkans definitiva skilsmässa från judendomen. I L'église chrétienne och Marc-Aurèle uppvisar han vådorna af en alltför aristokratisk styrelse: såväl gnosticismen som stoicismen ha misslyckats, därför att de uteslutande vändt sig till en aristokratisk minoritet; kristendomen däremot har segrat, därför att dess universella moral passade för alla. Som ett slags förgård til1 denna sin historia om kristendomens uppkomst utarbetade han vid öfver 60 års ålder Histoire du peuple d'Israël (I--V, 1887--94), där han söker visa, huru profeterna småningom utbildat idén om en religion utan dogmer och rituella föreskrifter, uteslutande grundad på hjärtats renhet och kärleken till rättvisan. Ett mycket betydande rum i hans författarskap intaga också hans läsdramer, i hvilka han behandlar filosofiska och sociala problem med skeptisk ironi: Caliban (1878; sv. öfv. af E. Alkman 1896) mot demokratien, L'eau de jouvence (1880), geniets och vetenskapens ställning, Le prêtre de Nemi (1885), om krigets nödvändighet, L'abbesse de Jouarre (1886) om kärlekens rätt. Bland hans öfriga arbeten kunna nämnas essaysamlingarna Questions contemporaines (1868) och Mélanges d'histoire et de voyage (1878), Conférences d'Angleterre (1880), Discours et conférences (1887), Feuilles detachées (1892) m. fl. Dessutom öfversatte han en del af gamla testamentets böcker med kommentarer, hvilka dock numera anses föråldrade: Le libre de Job (1859), Le cantique des cantiques (1860) och L'ecclésiaste (1881). Slutligen finnes en grupp af själfbiografiska arbeten