Eskilstuna, Örebro och Uppsala m. fl. städer. I en stor del andra städer uppsamlas latrinen i plåtkärl, men dess sammanblandning med torfströ sker för hand. I Sundsvall användes ej torfströ, utan osläckt, söndermalen kalk till blandning med fekalierna enligt en härför särskildt uppfunnen metod, den s. k. nitrammonmetoden. Det vid kalkens släckning under blandningen utvecklade värmet tjänar till att afdunsta en del af vattnet i latrinen, hvilken afdunstning ytterligare påskyndas genom yttre uppvärmning af den liggande cylinder, i hvilken blandningen på mekanisk väg verkställes. — Hussopornas uppdelning enligt vissa grunder (för svinuppfödning samt för att erhålla ett mera skräpfritt gödseldugligt affall) jämte nitrammonmetodens införande utgör i öfrigt de grunder, på hvilka förutnämnda förslag om nydaningen af Göteborgs renhållningsväsen hvilar. Liknande är förhållandet i en hel del andra städer, där utredning angående anläggning af kommunala renhållningsverk pågår, hvarvid dock i främsta rummet den redan pröfvade torfpudrettberedningen synes komma i iråga. Hufvudstaden gör en del större och mindre, delvis af dess betydande storlek betingade afvikelser från förutnämnda system. Sålunda fördelas hussoporna i Stockholm endast i två grupper, nämligen gödselsopor, hvari äfven matresterna ingå, samt skräpsopor. Dessas uppsamling för sig för att möjliggöra de öfriga sopornas försäljning till gödsel har med åren framträdt som en alltmer tvingande nödvändighet, hvarför också, sedan man under flera år genom särskilda anordningar i nyssnämnda syfte sökt verkställa en nödtorftig frånskillning af skräpet, föreskrifter härom utfärdades 1907. Skräpsoporna uppbrännas i en vid emottagningsstationen vid Löfsta uppförd förbränningsanstalt, och det därvid alstrade värmet tillgodogöres för olika behof af kraft, ånga och ljus, hvarjämte för industriella ändamål användbara föremål i skräpet, såsom papper och lump m. m., till betydande mängder utplockas och försäljas. Därjämte råder i Stockholm den väsentliga olikheten mot förhållandena i allmänhet i förutnämnda städer, att bortforslingen af hussoporna åligger vederbörande fastighetsegare, hvilka dock i regel öfverlåta bestyret härmed till särskilda entreprenörer eller till stadens renhållningsverk, men att däremot gaturenhållningen jämlikt k. br. 22 jan. 1898 fr. o. m. 1 okt. 1902 är ett kommunens åliggande, från hvilket fastighetsegarna blifvit befriade, enligt i ofvannämnda bref gifna bestämmelser. I fråga om Stockholm må i öfrigt framhållas, att dess emottagningsstation för affallet är belägen vid Löfsta, omedelbart intill Mälaren, 20 km. från hufvudstaden. Här äro byggnader uppförda och maskinella anordningar utförda för latrinkärlens tömning och rengöring, pudrettberedning, skräpsopornas sortering och förbränning samt det härvid utvecklade värmets tillgodogörande för alstrande af elektrisk kraft m. m. De från en hög järnviadukt lossade gödselsoporna transporteras med rutschbana till de pråmar, i hvilka soporna utbogseras (fig. 15) till resp. köpare i Saltsjön och Mälaren. För pråmarnas reparation är en slip anlagd. Vidare består anläggningen vid Löfsta af utlastningsbryggor, arbetarbostäder, kontor m. m. Den hufvudsakligaste försändningen af gödsel från Löfsta sker sjöledes med renhållningsverkets 50 pråmar och 2 bogserbåtar, men pudrett försändes dessutom till ej obetydlig mängd med järnväg. Äfven inom Stockholm äro betydande anläggningar utförda för renhållningsverkets räkning, hvartill främst höra tre bangårdar eller inlastningsstationer för sopor och latrin, "sopstationer" (se fig. 9 o. 10). Från dessa fraktas affallet dagligen till Löfsta, men därjämte sändes en betydande mängd gödselsopor särskildt vintertid direkt till respektive köpare. Invid dessa stationer ligga de egentliga organen för renhållningens utöfning, nämligen de tre "renhållningsstationerna", från hvilka den omedelbara arbetsledningen utgår. Till dessa stationer äro renhållningsverkets stallar förlagda samt för renhållningsarbetet behöfliga fordon och redskap af skilda slag, därjämte verkstäder och förråd, bostäder för arbetsbefäl, kontor m. m. Vid sidan af de vanliga afträdena (torrklosetterna) ha under de senare 10-15 åren vattenklosetterna kommit i bruk i en del städer, där förhållandena så kunnat medge. De första vattenklosetterna inrättades redan i början på 1880-talet i Stockholm enligt det Palmgrenska systemet med brunnar för att upptaga latrinmassan, hvilket system dock vann ringa efterföljd. Vattenklosettsystemet har emellertid ingenstädes i Sverige fått allmännare användning, men antalet afträden, inrättade enligt nämnda system, är dock i ständigt tilltagande. Särskildt har deras utbredning i hufvudstaden varit i stark tillväxt under de senare åren, eller allt sedan stadsfullmäktige 29 mars 1909 medgåfvo, att för stora delar af staden dylika afträden finge anordnas med omedelbar förbindelse med afloppsledningarna, således utan att fekalierna först underginge förvandling i septiska tankar, som förut utgjort ett oeftergifligt villkor för inrättande af vattenklosetter i Stockolm. De nu omnämnda framstegen och förbättringarna afse företrädesvis affallets i husen uppsamling och undanröjande. Gifvetvis har dock äfven städernas yttre renhållning l. gatsopning gått framåt ej blott med hänsyn till arbetets noggranna utförande, utan äfven med afseende på härför använda redskap. Sådana af mera maskinell art kunna dock gifvetvis ej finna ekonomisk användning annat än för renhållning af större gatuytor i ett sammanhang, d. v. s. där dylik renhållning är samlad på en hand. I landsortsstäderna, där gaturenhållningen är ett fastighetsegarnas åliggande, som äfven af dem själfva fullgöres, förefinnes emellertid ingenstädes detta förhållande på annat sätt, än att stadens torg och öppna platser, hamnplatser m. m. dylikt kunna, såsom händelsen är i Göteborg och Malmö, vara af den omfattning och betydelse, att sådana mekaniska hjälpmedel som sopmaskiner där kunnat finna användning i mindre utsträckning. I Stockholm däremot ha maskinella anordningar fått stor utbredning. Bland sådana må i främsta rummet nämnas den vanliga sopmaskinen (fig. 12). Af större betydelse äro äfven sådana redskap och apparater som slamskrapan (fig. 13), vattenstrilningsmaskinen (fig. 14), den mekaniska snöplogen (fig. 16) och ishyfveln (fig. 18) m. fl., hvilka alla äro kraftiga bundsförvanter i striden mot smuts, damm och genom snö (fig. 17, 19, 20) och is uppkomna trafikolägenheter. Ett viktigt led i