Consolazione i Rom), S. Sebastian (flera: i Kapitolinska museet, i Bologna, Madrid, Louvre), Atalantas och Hippomenes' kapplöpning (museet i Neapel), själfporträtt m. fl. porträtt (i Uffizigalleriet i Florens). Dessutom en mängd kvinnobilder, sibyllor, Magdalena, Venus, Kleopatra, flera af dessa efter föredömet af de antika bilderna af Niobe och hennes döttrar, samt den törnekrönte Kristus i halffigur eller bröstbild (främst bland dem står kanske en kritteckning i Bolognas galleri, målningar finnas i Dresden — flera olika —, i Wien, London m. fl.). Hans sista skede medför en betydande afmattning. öfverhopad af beställningar — och därjämte af spelskulder, som tvungo till massalstring — kunde den firade mästaren ej uppehålla sina konstnärliga fordringar på sig själf. Hans form blef slapp och mjuk, färgen blef fadd. Men hans sätt att framställa de heliga gestalterna slog i högsta grad an på hans landsmän och motsvarade tidens smak för sötaktig skönhet och sentimentalt uttryck. Hans rykte höll sig uppe, och vid sin död blef han ärad som en af landets stora medborgare. R. är representerad i många museer utanför Italien, i Louvre (David), Madrid, Gamla pinakoteket i München (Marias himmelsfärd), Eremitaget i Petersburg (Maria omgifven af sina väninnor), Kaiser-Friedrich-museum i Berlin (Paulus' och Antonius' samtal i öknen) och Dresden (Venus och Amor, Semiramis). I samlingen på Gaunö (Själland) finns en intressevärd skiss till en stor komposition Galatea flyende öfver hafvet undan Polyfem och en David med Goliats hufvud, tillskrifven R. af J. Lange. — Jfr monografi af M. v. Boehm (1910). (G—g N.) Renier [renié], Petrus Joannes, flamländsk skald, f. 1795, d. 1859 som kantonalskol-inspektör i Courtrai, författade bl. a. fabler (Fa-belen, 1843; 10:e uppl. 1859), som äro de bästa flamska, Beginselen der vlaemsche spraekkunst (1831; 10 uppl.) och dikter, bland hvilka många vunnit pris och som till stor del äro intagna i "Vlaemsche mengeldichten" (1843). Renier [renié], Charles Alphonse Leon, fransk arkeolog, f. 1809, d. 1885, var en af de förnämste medarbetarna i "Dictionnaire encyclo-pédique de la France" (1840-45), antogs 1847 som tjänsteman vid Sorbonnes bibliotek, där han 1860 blef bibliotekarie, och utnämndes 1861 till professor i epigrafik vid College de France. Sedan 1856 var han medlem af Institutet. Under resor i Algeriet (1850, 1852) samlade han material till det utomordentligt rikhaltiga arbetet Recueil des inscriptions romaines de VAlgérie (1855-58). På kejsarens uppdrag inköpte han 1861 en del af Pala-tinen i Rom och anställde där gräfningar. R. ombesörjde utgifningen af 5:e delen af Catacombes de Rome (1853) och är författare till bl. a. Mélanges d'épigraphie (1854). Renifo'rmia, bot. SeNjurformiga. Rening. Se Helig och Katharsis. Reningskista. Se L y s g a s, sp. 97 och 103 med fig. Reningsmassa. Se Lys g as, sp. 97. Reniterns, lat., motstånd, motspänstighet. Renk, Friedrich Georg, tysk hygieniker, f. 1850 i Munchen, studerade där under Yoit och Pettenkofer, vardt assistent och 1879 docent hos den senare, 1887 anställd i Statsmedicinska an- stalten i Berlin och regeringsråd, 1890 professor i Halle, 1894 föreståndare för Centralanstalten för offentlig hälsovård i Dresden och är professor i hygien vid tekniska högskolan därstädes. Sedan 1897 är R. medicinalreferent i inrikesministeriet och sedan 1901 medlem af rikssundhetsrådet. Af viktigare vetenskapliga arbeten, som R. utfört, må nämnas Vber die permeabilitet des bodens jur luft ("Zeitschrift fiir biologie", 1879), en monografi Vber kanalgase, der en hygienische bedeutung und technische behandlung (1882), Öffentliche bäder (1883), Die luft (1886, i Pettenkofer och Ziemssens-"Handbuch der hygiene"). Andra hygieniska afhandlingar af R. äro publicerade i "Archiv fiir hygiene", "Arbeiten aus dem kaiserlichen gesund-heitsamte" m. fl., äfvensom i "Gesundheitsinge-nieur", af hvilken tidskrift R. 1886-87 var redaktör och därefter varit medredaktör. R:s arbeten från senare år finnas i "Arbeiten aus den hygienischen instituten zu Dresden" m. fl. publikationer. G. Wrgn. Renklor, svensk ombildning af fr. Reine-Claude (se d. o. och Plommon, sp. 1086). Renkonterstrid [rankå^ter-], fr. rencontre (eg. möte, sammanträffande), oförberedd strid, hvarje strid, som icke är på förhand planlagd, utan uppkommer därigenom, att arméer, enskilda afdelnin-gar eller kolonner oväntadt träffa på hvarandra. Jfr Slag 1. C. O. N. Renks prof, mejerisk. Se Mjölkprofning^ sp. 750. Renkultur, Renodling, bot. Se Bakteriologi, sp. 715. Renkultur af fanerogamer kallas pedigreeodling (se Nilsson, N. Hj., sp. 1034). Renlaf, bot., landtbr. Se Cladonia och Fodermedel. Renlärig. Se Ortodox. Ren mö bilis, lat., med., lös 1. vandrande njure. Se Njursjukdomar, sp. 1092. Renmossa, bot. Se Cladonia. Renmärke. Se Lappar, sp. 1208 o. 1209. Rennebu, härad i S. Trondhjems amt, Norge,, omkring Orklas dalgång, i v. gränsande till Romsdals amt. 737,33 kvkm. med jämnt fördelad befolkning (2,257 inv.). Dalbottnen ligger på omkr. 200' m. höjd, medan fjällen på gränsen till Troldheimen med Svarthatten uppnå 1,572 m. Viktigaste näringsgrenar äro jordbruk och skogsskötsel. K. V. H. Rennef oss. Se R e i n e f o s s. Rennelanda, socken. Se Ränneland a. Rennell [re'nl], James, engelsk geograf, f. 1742, d. 1830, ingick först vid engelska flottan, trädde 1762 i Ostindiska kompaniets tjänst och deltog som officer i åtskilliga expeditioner, hvarunder han kartlade kuststräckor i Ostindien. 1764 utnämndes han till ingenjör och landtmätare i kompaniets besittningar i Bengalen, befordrades 1767 till kapten och generallandtmätare (surveyor-gene-ral) samt 1775 till major. Under dessa år kartlade han Bengalen (arbetet utkom 1781 i 21 kartor) och samlade en stor del af det material, som han sedan använde vid bestämmandet af alla viktiga punkter, som ingå i den första jämförelsevis korrekta kartan öfver Indien. 1777 erhöll han afsked med pension och bosatte sig i London. Sin långa ledighet egnade han åt geografiska studier och arbeten, som ställa honom i främsta ledet af.