italienska och nordafrikanska motiv, porträtt, dekorativa
fantasier. Från midten af 1890-talet räknar man ett
nytt skede inom hans ständigt frodiga verksamhet;
han håller formen liksom färgbehandlingen enkel
och summarisk, målar fortfarande med förkärlek
kvinnor och barn (naken flicka, som förbinder sitt
ben, 1909,
Coco, 1910). Förutom oljemålningar har
E. utfört pasteller, etsningar och litografier i
färg. E. visar ett starkt målartemperament. Hur
hans behandlingssätt än växlat, har han alltid sökt i
första rummet färgens harmoni, skönhet och lif. Bland
impressionisterna är han den mest konservative; hans
måleri har trots sin modernitet afgjord frändskap
med den franska 1700-talskonsten -- Fragonard nämnes
ofta som hans andlige fader. Hans unga kvinnors
och barns naturliga behag är alltigenom franskt;
han är en lika typisk representant för sitt land
som för sin tid. E. företrädes i Luxembourgmuseet
af 8 målningar; några från hans senare skede ha
med grefve de Camondos donation blifvit Louvres
egendom. De största samlingarna af hans verk finnas
i privatgallerier i Paris (Gangnat, Durand-Ruel) och
München. Jfr monografi af J. Meier-Græfe (1911),
samt "R.", 47 planscher med text af O. Mirbeau
(1913). G-g N.
Renommé (fr. renommée), anseende, rykte. Jfr Par
renommé e. - Eenommerad, berömd, ryktbar; välkänd,
ansedd.
Renons [-nå'n,s], a* fr- renonce, brist på kort i
en viss färg, som ej har kort i en viss färg (vid
kortspel); blottad, läns, alldeles utan. - E e n o
n-s e r a, afstå, afsäga sig, uppge alla anspråk.
Renou [renö], det antagna namn, hvarunder
J. J. Eousseau uppträdde i Frankrike, sedan
parlamentet hade dömt hans "Émile" att brännas
och utfärdat en arresteringsorder mot dess
författare. Det var under detta namn, som han ingick
sitt samvetsäktenskap med Thérése Le Vasseur. S-e.
Renouard [ranoär]. 1. AntoineAugustin E., fransk
bibliograf, f. 1765, d. 1853, utmärkte sig som
förläggare genom vackra och korrekta editioner
af franska och latinska klassiker samt författade
bl. a. de värderika bibliografiska arbetena Annales
de Vimprimerie des Alde (1803-12; 3:e uppl. 1834)
och Annales de Vimprimerie des Esti-enne (1837-38;
ny uppl. 1843). - 2. Augustin Charles E., den
föregåendes son, fransk rättslärd, f. 1794, d. 1878,
blef advokat i Paris och efter julirevolutionen
statsråd (1830), ledamot af kassationsrätten (1839)
och pär af Frankrike (1846). Först 1869 lämnade
E. kassationsrätten; 1871 blef han generalprokurator
inför densamma. E. författade Traité des droits
des auteurs dans la litteratur e (1838-39), Traité
des faillites et des ban-queroutes (1842) och De
Vimpartialité (1874) m. fl.
Renouard [rəno<over>a</over>r],
Paul, fransk konstnär, f.
1845 i Cour-Cheverny (dep. Loir-et-Cher),
studerade för Pils i École des beaux-arts, utställde 1880
ff. målningar med Parismotiv, men vann ett namn
framför allt genom sina raderingar och teckningar.
Med skarp iakttagelse och liflig karakteristik har
han skildrat de mest olika hörn af tillvaron i Paris
och utanför världsstaden, från Louvre och operan
till polisdepåen, nattasyler och fängelser, kroglif,
folkmöten, grufarbetarlif. Också från London och
Irland har han lämnat skarpt observerade bilder.
Bland porträtt, utförda af R., märkes
Puvis de
Chavannes’. En af hans målningar från de sista åren
är ett originellt porträtt af arkitekten
Binet,
stående uppe på en byggnadsställning (1910). R. är
representerad i Luxembourgmuseet af porträtt och
teckningar och i Musée des arts décoratifs af
målningar, gravyrer, skisser till tapisserier m. m. Han
har utgett
L’Opéra, Mouvements, gestes,
expressions (1906) m. fl. etsningssamlingar och har
lämnat teckningar till franska och engelska
tidningar. R. är professor vid École des arts
décoratifs.
<tab>G—g N.
Renouf. Se
Le Page Renouf.
Ch. B. Renouvier.
Renouvier [rənovi<over>e</over>],
Charles Bernard,
fransk filosof, f. 1 jan. 1815 i Montpellier, d. 1
sept. 1903 i Prades, dep. Pyrénées-orientales,
härstammade från en
liberal och demokratisk
familj. Hans fader
deltog som deputerad i
oppositionen mot
juli-förordningarna 1830,
och hans broder
Jules
R. var först
saint-simonist, ehuru han 1831
bröt med Enfantin, och
tillhörde efter 1848
nationalförsamlingen, där
han bekämpade Louis
Napoléons styrelse.
Sannolikt var det under
broderns inflytande, som
äfven R. som ung slöt
sig till
saint-simonismen och under skoltimmarna studerade "Globe".
Han genomgick École polytechnique (1834—36)
och bedref allvarliga matematiska studier, som
sedan påverkat hans filosofiska åsikter. Sedan
Cartesius’ "Principes" fallit i hans händer, kastade
han sig med hänförelse öfver dennes öfriga
skrifter samt Spinozas, Leibniz’ och Malebranches
viktigaste arbeten. På några månader skref han en
prisskrift öfver den cartesiska filosofien, men erhöll
af L’Académie des sciences morales et politiques
endast ett hedersomnämnande. I omarbetad och
betydligt utvidgad form utgaf han denna afhandling
under titeln
Manuel de philosophie moderne (1842),
som han snart lät åtföljas af
Manuel de philosophie
ancienne (2 bd, 1844). Kort därefter skref han den
artikel om filosofien, som inflöt i Leroux’ och
Reynauds "Encyclopédie". Redan i dessa sina första
skrifter visade sig R. påverkad af Kant. Med denne
såg han en af filosofiens främsta uppgifter i att
upptäcka de kategorier, medelst hvilka vårt förstånd
ger erfarenheten dess former, och erkände, att vårt
vetande leder till antinomier, så snart vi vilja gå
utöfver den sinnliga erfarenhetens gränser. Men de
därigenom uppkomna svårigheterna sökte han lösa
genom den förtviflade utvägen att förneka
motsägelselagens giltighet och erkänna sanningen af både
tes och antites, hvarvid han i viss mån torde varit
påverkad af Hegel, utan att som denne söka
åstadkomma någon syntes af motsatserna. Med denna
teoretiska ståndpunkt blef det för honom nödvändigt
att tillmäta en på viljans fria beslut beroende tro
en afgörande betydelse för öfvertygelsens bildande,
och det primat för det praktiska förnuftet, hvartill
han härigenom leddes, blef det enda, som längre
