1407 Renouvier 1408 fram af honom fasthölls af denna hans första filosofiska ståndpunkt. Efter 1848 års revolution utgaf R. en Manuel républicain de Vhomme et de citoyen (1848), hvilken auktoriserades af dåvarande undervisningsministern, H. Carnot. Ett angrepp i nationalförsamlingen mot denna bok nödgade Carnot att afgå från sin ministerpost. Tillsammans med flera medarbetare utarbetade R. ett förslag till Organisation communale et centrale de la répu-blique, som utkom i tio häften 1851. Efter statskuppen 2 dec. egnade han sig uteslutande under hela sitt långa lif som privatlärd åt filosofien. En tid medarbetade han i "Revue philosophique et re-ligieuse", som utgafs af Fauvety, och började där utge sitt egendomliga arbete Uchronie ou Vutopie dans Vhistoire (fullbordad först 1876), som han själf karakteriserar som en "apokryfisk historisk skildring af den europeiska civilisationens utveckling, sådan den icke varit, men kunnat vara". Han söker däri besvara frågan: huru skulle världshistorien gestaltat sig? om någon mäktig härskare i forntiden företagit någon stor reform, som han enligt teorien om viljans frihet kunnat företaga och som han enligt moralen bort företaga? Det är åt den ädle Marcus Aurelius, som han i sin fiktion uppdrager denna sociala reformatorsroll, och sedan fullföljer han de sannolika följderna däraf fram till början af 1700-talet. I denna fingerade historia lyckas kristendomen ej få fast fot i Västerlandet, förrän den afstått från alla anspråk på världslig makt. Den öfvertygelse om viljans frihet, åt hvilken R. här gaf uttryck, var en följd af det inflytande, som en af hans förra kamrater från École polytechnique, Jules Leguier, vid denna tid utöf-vade på hans åsikter och hvarigenom R. i det hela fördes till ett djupare förstående af Kant. Den moraliska vissheten om friheten löste nu för honom Kants två sista antinomier med förnekandet af naturlagarnas allmakt. Samtidigt fördes han genom sina matematiska studier till öfvertygelsen om en aktuell oändlighets omöjlighet. Ett oändligt tal är intet tal. Oändligheten finns som en omöjlighet för vårt tänkande att komma till en gräns i rum eller .tid, inför hvilken vi icke kunna tänka oss något större eller något mindre. Men detta är endast något subjektivt, en potentiell oändlighet, som ej gäller den af oss oberoende verkligheten. Därmed löstes för honom också de två första antinomierna. För det vidare utförandet af hans nya filosofi tillkom, att vid samma tid hans unge vän F. P i 11 o n, som sedan blef hans hängifne medarbetare, fäste hans uppmärksamhet vid Hume, hvars radikala fe-nomenalism han nu gjorde till sin uppgift att fullständiga genom en reformerad kantianism. Därmed fördes R. till den af honom s. k. "neokriti-cism", som gett honom hans egentliga plats i filosofiens historia och som han först framställde i sina fyra Essais de critique générale (4 bd, 1854-64, 2:a uppl. i 9 bd, 1875-96) och Science de la morale (2 bd, 1869). Han utgår i dessa skrifter i det stora hela från Kants ståndpunkt, som han dock på nästan alla punkter modifierar under inflytande af Hume och utpräglar till en originell egen åsikt. Han förnekar tinget i sig, antagande med Hume, att intet annat finnes än fenomenen och deras lagar. Han upptar Kants kategoribegrepp, "hvars aprioriska karaktär han också fasthåller, men han modifierar alltigenom åsikterna om de enskilda kategorierna. Som "kategoriernas kategori" uppställer han relationen. Allt är enligt hans åsikt genom förhållande till annat. Därför nekar han tillvaron af alla substanser, såväl andliga som kroppsliga. Människans .,.själ är intet annat än en samling medvetenhetstillstånd. Och hvarje metafysik är omöjlig. Någon noumenvärld erkänner han icke; och då han upptar Kants praktiska postulat, inflyttar han viljans frihet, själens odödlighet och Guds existens i fenomenvärlden. Friheten är för öfrigt för honom äfven ett teoretiskt postulat, ty om allt vore nödvändigt och sålunda äfven de falska tankarna nödvändiga, skulle ingen skillnad kunna göras mellan sant och falskt. Äfven principerna för våra teoretiska åsikter äro föremål för vår fria viljas beslut, och den af Kant gjorda skillnaden mellan tro och vetande kan därför icke fasthållas. Själens odödlighet betyder ej någon tidlös tillvaro, utan endast en möjlig fortvaro af den lag, som vårt medvetande är för vissa fenomen. Gud fattas af R. närmast på samma sätt som af Fichte, som den moraliska -världsordningen. Om vår tro kräfver personifikation af denna moraliska makt, så kan den dock ej fattas som ett absolut väsen, då alla våra kunskapsföremål måste lyda den lag, som ligger i relationens kategori. R:s gud är därför en relativ, ändlig gud, och R. framkastar rent af som en tankemöjlighet, att det kunde finnas flera gudar. Detta utesluter dock icke, att hans lifsåskådning har en afgjordt religiös prägel och att han ställer sig mycket förstående till de positiva religionerna, som han tillerkänner rätten att uppställa trossatser långt utöfver den filosofiska trons räckvidd, blott de icke därvid träda vårt förstånds fordringar för nära. Inom moralfilosofien utgår R. från en individualistisk uppfattning, svarande mot förnekandet inom den teoretiska filosofien af kontinuitetens princip; och han utvecklar sitt kategoriska imperativ först i de pliktbud, som den enskilda människan bör lyda i följd af krafvet på hennes egen personliga utveckling. Men denna isolering af individen är möjlig endast i abstraktionen. I verkligheten är människan endast till genom relationer till annat och särskildt till medmänniskorna. Det förhållande hon bör intaga till dessa bestämmes af rättvisans begrepp, som för R. blir moralprincipen. Men af rättvisan följer rätten att skydda sig själf mot kränkningar af andra. Den ideala moralen skulle förutsätta, att alla lydde dess bud och sålunda ett tillstånd af verklig fred rådde bland människorna. Men därifrån äro vi ännu fjärran. Den tillämpade moralen blir därför enligt R. en krigets moral, i hvilken alla moralbud modifieras af rättsskyddets nödvändighet, dock alltid med den allmänna sträf-van att planmässigt steg för steg närma oss freds-tillståndet. - Redan innan han utgett sitt arbete öfver moralvetenskapen, grundlade R. tillsammans med Pillon årsskriften "L'année philosophique" (1868), hvars utgifning dock efter två årgångar afbröts genom 1870-71 års krig. Efter freden om-bildades årsskriften till en tidskrift, La critique philosophique, som i början utkom hvarje vecka (1872 -84) och sedan månadsvis (1885-89), och under några år fogades till tidskriften ett supplement "La critique religieuse" (1878-85). I denna tidskrift behandlade R. och Pillon ej blott nästan alla filoso-