1409 Renovatio-Renqvist 1410 fiens problem, utan också alla dagens för Frankrike viktiga frågor, under en outtröttlig sträfvan att bidraga till fäderneslandets upprättelse efter det förkrossande nederlaget. R. fyllde här samma uppgift som Fichte i Tyskland efter Napoleons segrar, men tyvärr med mycket mindre framgång. Som djupaste orsaken till den franska kulturens för-skämning bekämpade R. den katolska kyrkan, mot hvilken han sökte förbund med de franske protestanterna. Flera af dessas representativa män hälsade också "fritänkarna" välkomna och ställde sig i tankestrider vid deras sida, men landet i det hela förblef likgiltigt; R:s tankar voro för mängden ej nog lättfattliga och hans moraliska fordringar för- stränga. Så mycket större heder för den åldrande tänkaren, att han ej lät sig nedslå af denna motgång, utan äfven efter tidskriftens nedläggande åter och åter höjde sin manande röst, bl. a. som flitig medarbetare i "L'année philo-sophique", som återupptagits af Pillon. I samarbete med denne utgaf han en fransk öfversättning af första delen af Humes "Afhandling om den mänskliga naturen" (1878); följande år utgaf han en Petit traité de morale (2:a uppl. 1882) som lärobok för folkskolorna; några år därefter Esquisse d'une classification systématique des doctrines phi-losophiques (2 bd, 1885-86), Victor Hugo, le poéte (1893), Philosophie analytique de Vhisioire (4 bd, 1896-97), La nouvelle monadologie (i samarbete med L. Prat, 1899), Les dilemmes de la métaphy-sique pur e (1900), Victor Hugo, le philosophe (s. å.), Histoire et solutions des problémes métaphysiques (1901) samt Le personnalisme, suivi d'une étude sur la perception externe et la jorce (1902). I dessa sina senare filosofiska skrifter röjde R. ett småningom allt starkare inflytande af Leibniz. Själf betraktade han sina ifrågavarande uttalanden endast som en konsekvent utveckling af sin neokriticism, men det är svårt att förena läran om monaderna som substanser med hans föregående radikala feno-menalism, och äfven i många andra hänseenden tycker man sig spåra mer eller mindre olösliga motsägelser mot hans uttalanden på 1850- och 1860-ta-len. Men sin entusiastiska frihetstro, sin rättvisans moral och sina demokratiska och anti-katolska åsikter blef han alltid obrottsligt trogen. Hans ärliga, allvarliga tänkarpersonlighet är imponerande. Den franska kritiken har klandrat hans stil som tung och oklar; han försmår en Renans eller Caros vältalighet och måste vid sidan af dem förefalla klumpig, men detta nog framför allt därför, att han så samvetsgrant blott söker uttrycka sina tankar, lämnande stämningarna å sido. Han kan stundom vara svårbegriplig, men merendels beror detta på tankens djup och skärpa. - R. utsågs 19CO till led. af Académie des sciences morales et politiques, som s. å. tilldelat honom ett af sina vetenskapliga pris. - Litt. om R.: F. v. Schéele, "R:s teoretiska grundtankar" (1899), M. Ascher, "R. und der französische neu-kriticismus" (1900), H. Miéville, "La philosophie de R. et le probléme de la connaissance religieuse" (1902), E. Janssens, "Le néo-criticisme de R." (1904), G. Séailles, "La philosophie de R." (1905), och P. Archambault, "R." (1911). S-e. Renovatio, lat., teol. Se Förnyelse. Renovatiön (jfr Renovera), förnyande, for-Tryckt den 28/7 15 bättring. Jur. Underrätt skall enligt bestämmelser i rättegångsbalken, kap. 2 § 6 och kap. 6 § 5 äfvensom i några särskilda författningar årligen inom viss tid till hofrätten insända ett exemplar af sin dombok, hvilket "renoverade" exemplar dock endast skall upptaga vissa mål och ärenden. Dessutom äro bestämmelser gällande angående renovation och insändande till hofrätt af de s. k. små-protokollen, d. v. s. protokoll öfver lagfarter, inteckningar och en del andra ärenden. E. K. Renovera (lat. renoväre, af re, åter, och nofvus, ny), återställa i förra skicket, förbättra, upphjälpa (jfr Reparera och Restaurera); förnya, framflytta .förfallotiden för (en växel); renskrifva (ett protokoll; jfr M u n d e r a). Se R e n o v a-t i o n. Renovo [rinäu^äu]', köping (borough) i nordamerikanska staten Pennsylvania, vid öfre Susque-hanna. 4,621 inv. (1910). Järnvägsverkstäder. J. F. N. Renpest (Emphysema infectiosum tarandi),veter., en akut förlöpande smittsam sjukdom hos renar, som uppträder farsotsartadt och ofta visar sig i hög grad förhärjande. 1895 och 1896 förekom sjukdomen i stor utbredning inom vissa delar af Lappland och medförde då förluster af tusentals renar. Häftigast uppträder sjukdomen under den varmaste årstiden, och mest angripas kalfvar och unga, l-2-åriga djur. Symtomen äro stor oro, osäkra, vacklande rörelser, flytningar från näsa och ögon af ett tjockt, stinkande var, besvärad andning och, som särskildt karakteristiskt, uppträdande af begränsade, ödema-tösa och delvis luftfyllda svulster på olika delar af kroppen. Döden inträffar ofta redan inom ett par, stundom först efter 10-12 timmar, och mången gång dö djuren helt plötsligt, utan att några egentliga sjukdomstecken kunnat iakttagas. Sjukdomsorsaken är en rörlig, sporbildande bacill, nära besläktad med mjältbrandsbacillen, och smittan upptas antagligen genom sår på huden eller tarmslemhinnan. E. T. N. Renqvist, Henrik, finsk prästman, f. l aug. 1789 af bondeföräldrar i Ilomants, Kuopio län, d. 5 nov. 1866, blef student 1816, prästvigd 1817 och s. å. kapellan i Libe-lits i Karelen. I denna då i sedligt och religiöst hänseende vanvårdade församling arbetade han hängifvet för väckande af religiöst lif. Han rönte därvid ej ringa framgång, i det att väckta till stort antal anslöto sig till honom, men å andra sidan blef han föremål för bittert agg från af väckelsearbetet oroade församlingsbors och äfven från kyrkoherdens, prosten N. J. Peran-ders, sida. Den sistnämnde anförde 1820 hos domkapitlet i Borgå klagomål öfver R:s förhållande. Med anledning däraf anställdes 1821 prostvisitation i Li-belits, hvarefter följde biskopsvisitation 1823 samt ytterligare undersökning inför häradsrätt. Ehuru allmogen i socknen efter biskopsvisitationen till domkapitlet insändt en skrift till försvar för R., blef 22 b. 45